Ensamheten ger mig ångest

Elakt skrivet. Du har ingen aning om hur människan mår och vad han eller hon gjort för att försöka må bättre.

Jag har ett barn i tonåren som bor hos mig då o då, förutom det, så är jag helt ensam.
Jag går väldigt sällan ut pga att jag är extremt överviktig...tänk Amerika...
Vill gå ut men folk är så elaka o vart ska jag gå?
Jag har mina persienner vinklade för att slippa se alla utanför som lever sina liv.
Telen står på nästan dygnet runt.
Jag bryr mig inte om att duscha på flera dagar o äter det som finns hemma.
Har en jättestor familj o släkt men är utfryst o mobbad sen många år.
Är uppväxt i ett helvete o mina syskon är inte kloka på något sätt.
Övriga släkten har ingen sammanhållning alls.
Har kontakt med psyk som kommer hem på samtal 1-2 gånger i månader o en dietist som ringer 1 gång i månaden.
Det har gått så långt att jag får panik om det ringer på dörren utan att jag väntar besök o jag står ibland gömd o tittar ut på folk som går förbi.
Förra veckan ringde min fasta telefon o jag hade glömt att jag hade den.
Den spelade julmusik. Det var en försäljare som jag pratade med så länge om allt utom det som försäljaren ville prata med. Det slutade med att han svor o la på luren.
Jag är straxt över 40 o har varit ute 11 gånger hittills i år.
Har inte jobbat på 14 år.
Jag har inga vänner.
Skulle jag försvinna, så skulle mitt barn inte sakna mig fråns h*n skulle komma hem. Risken är att jag skulle börja lukta innan.
Jag har alltid varit den som ställt upp för andra, men ingen finns för mig.
Nu orkar jag inte försöka utan sitter bara här o existerar...knappt det.
Sitter fången i min kropp, i min tråkiga o grå lägenhet, i en vidrig håla o skriker efter hjälp, stöd o ett vänligt ord....men ingen kommer eller vill höra.
Den lilla ork jag har, går till att se glad ut när mitt barn kommer hem på besök.

Varför blev det så här för mig?

Fuck att så många ska må så dåligt. Mår också piss. Men jag har föräldrar och släkt som alltid finns där och jag har haft alla förutsättningar att lyckas i livet om inte det vore för ett jävla fel i hjärnan. Lider av Ocd tvångsyndrom. Det är som att ha någon elak fan som sabbar för en hela tiden. Har lätt för att lära mig och skulle kunna fått toppbetyg men icke för mitt tvång gjorde det skitsvårt att klara skolan. Har haft lätt att hålla mig i form och skulle kunna varit duktig på sport men icke så fort som jag börjar bli duktig på något då hittar sjukdomen på något sätt att jävlas.  Det suger så att veta att om man inte hade haft ocd hade man kunnat göra vad som helst och bli vad som helst, Istället torterar man sig själv. 

Lider med er alla. Vi har en sak gemensamt och det är att vi har någon form av fängelse. För en del är det ensamhet för en del psykisk ohälsa men för alla är det fängelse.

Försök kämpa för det ska jag göra den här jävla sjukdomen ska inte få bryta ner mig. Livet ska inte få bryta ner mig. Låt det inte bryta ner er. Sen ett tips ni kan gå in på 1177 och leta rätt på er lokala psykmottagning. Där kan ni göra en egenremiss till psyk utan att behöva gå genom VC och läkare. Sen när det gäller medicin så har jag varit rädd för att ta det också men har testat lyckopiller. Det händer inte så mycket. Var skiträdd för biverkningar men det har varit lugnt. Har testat dessa Cipralex, fluexotin, seroxat,har även lugnande som jag kan ta ibland det är stesolid. Har inte känt några biverkningar. Faktum är att jag inte känner av dom så mycket överhuvudtaget men dom är i alla fall inte farliga och många har dom fungerat för Cipralex tror jag är rätt vanlig att ge till deppiga. Programmet kropp och själ i P1 kommer handla om mediciner nästa vecka ni kan lyssna på det. Häng i och kämpa och behöver ni stöd så finns vi alla här.

Det är lite så, har jag själv fått erfara, att människor flyr när det är motgång. Vänner står kvar, men sen är det så om ens vänner har problem, ev diagnos så klarar de inte att stå kvar när det stormar. Men man lär sig dock hur man kan ställa upp för andra.

Kram!

Ja, du har verkligen haft oturen. Och du måste tänka om, det var inte att de inte gav dig det du "behövde" men det var det att de inte gav dig det du "förtjänade", för du är en fantastisk människa som förtjänar all kärlek, all ovillkorlig kärlek. 

Låt inte dina föräldrar styra ditt öde, du är en egen person. Vad har du för intressen?

Just nu har jag barn på deltid .Men barnen blir vuxna och har sitt eget liv,så kan inte med dom i framtiden.Den rätte mannen har jag aldrig träffat och därför kan inte ens tänka mig ett förhållande varken nu eller senare.Vänner kommer och går.

Tack för ditt stöd!

Helt rätt.

Tack!

Har kreativa intressen, tycker om att skriva, måla, läsa. Går gärna promenader. Sociala intressen också, när relationer finns.

So there you go! Skit i dina föräldrar för de vet inte bättre. Se till att engagera dig i det som intresserar dig. Jag tror att du är mer intelligent än du inser (vad har dina föräldrar för yrke?)

Tack för ditt stöd. Vad mina föräldrar har för utbildning, det är nog inte viktigt i sammanhanget. Personlighetsstörningar finns både hos arbetare och akademiker.

Tror att det kan vara ett bra initiativ att kontakta någon som verkar vara ensam. Och leenden kostar inte.