Hjälp från er som förlorat barn?

Min syster bad att få komma, hade ingen frågat så hade jag inte frågat någon heller. Jag ville mest vara ifred. Men i efterhand är jag jätteglad att de fick träffa och hålla Melker. Så sms:a eller ring henne och säg att du väldigt gärna vill träffa deras barn när det är fött.
Håller med om att de skall ta så många kort som möjligt direkt efter födseln, bebisen ändrar sig rätt fort, framför allt i färg. En sak jag upplevde som väldigt jobbigt var dagen efter, han låg i kylrum över natten sen dagen efter var han helt stel, då ville jag inte hålla honom, hade de informerat om det dagen innan hade jag kunnat hålla honom "en sista gång" och ta ett litet avsked redan då. Andra dagen höll jag enbart hans hand.
Men samla minnen, massa minnen!
Be dom ta med egna kläder till bebisen, en filt och ett gosedjur. Det är värt mycket efteråt.
Ja, morgondagen kommer bli deras livs värsta dag. De behöver dig, bra att du tagit ledigt! Sen kan man inte göra så mycket fel eller säga direkt fel saker. Sorg är ett svårt ämne, vi svenskar är rädda för det, men var inte det. Var dig själv, ödmjuk och lyhörd och ös beröm över deras fina barn!

Håller med de övriga! Tänker på er!

Hej,

Jag beklagar din systers sorg. Jag beklagar din sorg. Samtidigt, hur konstigt det än låter, vill jag också gratulera er. Din syster ska bli mamma. Du ska bli moster. Inte på det sättet ni borde få bli det men fortfarande så.

I februari 2009 föddes min dotter död. Jag var gravid i v.41+5 när mina värkar började. En hel natt härdade jag ut hemma innan vi åkte in till förlossningen. När vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen tidigt den där vintermorgonen var jag så stolt över mig själv, att jag hade klarat värkarna. Jag trodde att det värsta var över. Att jag visste vad smärta var. När barnmorskan kopplade ett bälte runt min mage för att ta en CTG kurva och konstaterade att det inte fanns några hjärtljud att lyssna till, att mitt barn inte levde, visste jag - först då - hur ont det skulle göra att föda. Eftersom Nellie inte levde fick jag all tänkbar smärtlindring men trots kroppens avdomnade tillstånd under förlossningen har ingenting någonsin gjort så ont. Att föda sitt döda barn är en smärta som inte går att bedöva bort.

Många här har talat om en normal förlossning. En där man lägger barnet vid moderns bröst och tar bilder av barnet. Jag fick också veta att avsikten var att min förlossning skulle gå till på samma vis. Jag ville inte ha det så. Jag ville inte bli "lurad" att tro att det fanns någontin normalt över att föda ett barn som inte levde, som jag aldrig skulle få höra skrika. Jag bad därför barnmorskan att ge min dotter till mig först efter att de hade tvättat henne och lagt henne i en filt. Undersköterskan frågade om vi ville ta bilder. Jag kunde inte förstå vad de menade. Det kändes som ett hån. Ta bilder av vad? Av vår sorg? Vi tog inga bilder när Nellie föddes men dagen efter kom en sjukhusfotograf och fotograferade henne. Det är den enda bild vi har. Ångrar jag mig? Givetvis! Jag vill ha tusen bilder av min dotter, för de jag har i mitt minne bleknar och jag kan inte skapa några nya. Jag höll min dotter i min famn endast en kort stund. Jag lyfte aldrig på den där filten och tittade på hennes kropp, så som jag önskar idag att jag hade gjort. Hennes ansikte, så vackert och fridfullt, var det enda jag såg. Idag förstår jag att jag borde ha hållt henne i min famn hela natten medan hon fortfarande var varm och såg ut som om hon sov. Jag borde ha luktat på henne och pussat och berättat för henne hur mycket jag älskade henne. Men jag kunde inte göra det då, det var för svårt, och kanske blir det det även för din syster. I backspegeln jag nu kan titta i vet jag vad jag skulle ha gjort annorlunda, ändå inser jag att jag inte hade kunnat göra det på ett annat sätt då.

Vi är många här som har förlorat våra barn, som vill ge dig råd och hjälpa din syster men mitt bästa råd är att hon och hennes man får möta det som nu väntar dem utan den erfarenhet som de saknar. När de en dag tittar i sin backspegel måste de kunna få se den väg som de valde, full av gropar och hål och ojämnheter. Det hjälper inte att försöka släta ut den nu för då kanske det kommer ännu djupare håligheter i den senare. Visst finns det mycket jag kan önska att vi hade gjort annorlunda men det vi valde att göra byggde på våra instinkter om hur just vi skulle överleva. Det har snart gått två år, sorgen följer oss i detta liv men jag känner mig inte vilsen i den då jag vet att den väg jag valde var min. Detta är ett svårt ämne men jag hoppas att du förstår vad jag menar.

Tusen kramar!

Hej änglaföräldrar, och tack för alla era fina svar. Igår var jag hos dem i flera timmar, förlossningen gick väldigt sakta, och det var skönt att bara få vara där med dem. Nu på morgonen var hon äntligen fullt öppen, så bebisen kommer när som helst.

På deras uppdrag så har jag kollat runt lite i deras försäkringar idag, det var inget de visste att man kunde få (genom facket), så det har jag er på änglarummet att tacka för eftersom det var här jag läste det. Finns det något mer som man borde veta som de kanske inte informerar om på sjukhuset?

Hur går det till med FK efter en sån här händelse?

Åh vad jobbigt din syster har det! Hoppas hon får mycket smärtlindring och stöd av personalen. Hoppas bebisen tittar ut snart!
Ja, kolla alla försäkringar, både genom facket (tror alla har utom just Unionen, där givetvis både min man ich jag var medlem så vi fick inte ett öre!) har hon haft någon gravidförsäkring? Även genom de som är gratis får man ut pengar (10 000 tror jag) kolla även deras vanliga försäkringar. Sånt här är det jätteskönt att få hjälp med, man orkar inte ta tag i det själv.
Nu får din systers man 10 pappadagar och din syster 29 mammadagar, sen blir de sjukskrivna efter det (om de vill) Se till att läkaren skriver ett välformulerat sjukintyg, där det står deperession, inte sorg. Fk anser inte att sorg är en sjukdom nämligen.  Vår läkare skrev ett bra, vi hade aldrig några problem med att vara sjukskrivna, han srev endast 3 v itaget, för tydligen så godkänner fk lättare kortare sjukskrivningar, men som sagt, se till att de först tar sina föräldradagar, så de inte blir sjukskrivna med en gång. (Det blev jag, men min syster ringde och ordnade det åt mig)

Din syster och hennes man kommer få många svåra frågor, första är om barnet skall obduceras. Min första reaktion var absolut inte! Men som tur var ändrade jag mig, är glad nu i efterhand att vi gjirde det, det fanns inga fel på Melker (vilket är svårt att ta in, så meningslöst att ett fullt frikst barn, som hade en fin framtid framför sig skulle dö!) men hade jag inte vetat hade det varit ytterligare en sak att fundera och undra över.
Sen kommer frågor som om de vill ha en familjegrav, jag var inte beredd på den frågan och tyckte det var skitjobbigt. Nu skall din syster ta en sak i taget, inte tänka för långt framåt, bara leva minut för minut, sedan timme för timme och tillslut dag för dag, men när det väl kommer till begravningstankar kan du förbereda henne på detta.
Stor kram till er!

Tack för ditt svar, Camilla. Nu har jag blivit moster till en liten rödhårig änglapojke som heter Bon.

Grattis till lille Bon! Vilket fint namn! Livet är så orätvist och hårt! Klart denna lille rödhårige gosse skulle fått leva! Han skulle födas med ett räjält skrik, inte sovandes.
Ta hand om er nu! Tips din syster om detta forum, här finns mycket stöd!
Har hon några frågor eller funderingar så är det bara att höra av sig! Fick själv mycket hjälp, stöd och svar när Melker dog, det betydde mycket för mig! Så självklart finns jag här om ni behöver något!
Kram!

Tack för alla era svar. Igår fick jag vara i några timmar tillsammans med min syster, hennes sambo och lilla Bon. Så fin och helt perfekt, eftersom jag läst vad ni skrivit om hur bebisarna förändras fort så passade jag på riktigt mycket att hålla i honom och snusa på hans lilla kind medans han ännu var varm. Jag fick en stund själv tillsammans med honom igår, och det var skönt att iallafall försöka säga allt det jag skulle ha velat sagt till honom. Åååååh vad orättvist det känns att han inte fick stanna hos oss!

Idag var jag dit igen och satt själv med honom en stund igen för att ta ett riktigt farväl. Det känns så otroligt skönt för mig att jag fick möjligheten att göra det, och både min syster och hennes sambo uppskattade det också eftersom jag tror att de verkligen kände att jag såg och älskade honom och inte var rädd eller kände olust för att vara nära. Det låter kanske konstigt när jag skriver, vet inte riktigt hur jag ska formulera mig, men jag hoppas ni förstår.

Tipset om föräldradagarna från FK var jättebra, det hade sjukhuset ingen koll alls på utan skulle sjukskriva dem, så idag ringde jag och fixade med FK åt dem.

Lille gossen, så onödigt, så meningslöst!
Jättefint av dig, jag är helt övertygad om att din syster och hennes man är jätteglada att du vågade och ville hålla och gosa med honom, att du visade att du tyckte han var fin, inte skrämmande eller otäck. Man är rädd för det.
Dåligt av sjukhuset att inte ha koll på föräldradagarna. När Melker dog kom det en kurator till oss, hon ficm se Melker och pratade med oss, det var även henne vi fortsatte att gå hos sedan. Hon informerade oss om allt sånt här.
Känns bra att kunna hjälpa andra, på¨samma sätt som man själv blev hjälpt!
Ta hand om er och hälsa och gratta och beklaga sorgen till din syster.

Jag är så ledsen för vad som hänt din syster. Samma sak hände mig i maj 2009, också i vecka 42+0. Skillnaden är att jag inte upptäckte något utan kom in till fölossningen med värkar då hjärtslagen inte fanns. Jag behövde inte vänta på att förlossningen skulle komma igång. Jag hamnade i något slags chocktillstånd efteråt som varade i flera månader men de första två veckorna trodde jag att allt bara var en mardröm och att jag snart skulle vakna. Det som jag uppskattade mest var alla som frågade hur jag mådde och som intresserade sig för min son. De första veckorna var det skönt att få barnvakt till vår fyraåring och mat färdiglagad. Du verkar vara en syster som verkligen bryr sig och kan sätta sig in lite i hur det skulle vara att råka ut för en sån här sak. Jag tror du känner på dig vad som är rätt att göra. Varma kramar.

Jag beklagar din sorg, AnnaMaria78. Jag är så otroligt tacksam för alla fina råd och tips jag fått här på forumet, för det känns verkligen som om jag har kunnat vara till hjälp för min syster och hennes sambo under veckan som gått.

På måndag ska jag tillbaks till jobbet igen, som tur är så jobbar jag bara mån-tis, sen är jag ledig ända tills nästa måndag.

Jag kan känna att jag har lite svårt att hitta en ventil för min egen sorg, när det händer nåt är det ju alltid syrran jag pratar med så nu känns det jättekonstigt. Min sambo har inte alls samma synsätt som jag, och verkar inte förstå mitt sätt att sörja just nu. Han har jättesvårt att förstå att jag ens kunde hålla i Bon, medans jag själv kände det som om jag ville aldrig släppa honom. Han kallar honom dessutom fortfarande för "den" vilket jag stör mig så mycket på. Men, alla är vi olika, och han har såklart inte samma känslomässiga band till varesig min syster eller hennes barn, så det är väl inte så konstigt.

Kanske även du skulle prata med en kurator. så att du kan fortsätta orka vara stöd för din syster tills ni kan prata tillsammans o trösta varandra. det är oerhört skönt att få prata med nån annan oxå. förstår om du behöver mer än vad vi här kan ge i bara text, att träffa nån på riktigt är annorlunda.
annars tror jag helt klart att du med kan gå på spädbarnsfondens träffar om ni har den verksamheten i närheten av där du bor.

vi blev oxå sjukskriva direkt, inga föräldradagar här inte. o inget kuratorn visste nåt om heller. men vi hade bra läkare som förstod o klarade av att skriva rätt saker till fk ändå.

de är svårt att förstå hur andra människor tänker om barn som inte lever. det är svårt att hantera även om det gått lång tid. för min syster är det ungeför som för din sambo. hon kan inte tänka att vi har barn men att de inte lever. man får bli sur över sånt, men jag tror att vissa helt enkelt inte kan sätta sig in i det hela om de inte själva upplever samma sak.

jag tycker det var fint av dej att vilja vara med så mycket på sjukhuset o hålla i din systerson. det kommer nog för alltid binda dig o din syster lite mer samman. hennes son är lika verklig för dej som för henne. måste kännas oerhörtbra för henne.

massa kramar

Bara du säger till din sambo att han ABSOLUT INTE får kalla deras barn för "den" när de hör det! Aldrig! Då får han bita ihop och nämna Bon vid sitt namn. Jag hade blivit jätteledsen om någon kallade Melker för "den", jätteledsen!!!
Bon är din systers barn, kommer alltid vara det! Sen om han har svårt att ta till sig detta så får han helt enekelt bita ihop i denna situationen.
Du verkar vara en underbar syster, jag är övertygad om att din syster uppskattar allt du gör oerhört mycket!

Idag har vi andra systrar varit och fixat med dödsannons, så de kommer att vara inne i tidningen på fredag. Begravningen blir på tisdag om en vecka, och det känns gruvsamt. Det positiva är att jag märker hur jag sakta men säkert börjar se min syster skymta fram igen, vi har till och med skrattat tillsammans under veckan som gått och det var underbart!

Igår var begravningen för min lilla systerson, så fint mitt i allt det sorgliga...

jaa det är så sorgligt med en barnbegravning. men så fint att ha i minnet att man fått möjligheten att begrava så att man får fler minnen. o avskedet är viktigt även om det gör så ont.

jag vet att jag upplevde vår minnestund så tuff. det var så hemskt att se våra familjer så ledsna, o hur jag än tänkte så återkom tanken om att det var jag som gjort dom ledsna. vet inte hur din syster tänker. men vill bara tala om att jag inte är ensam om de tankarna. kan kanske vara till hjälp för dig nångång.
kramar

Ni verkar vara ett jättebra stöd för er syster. Jätteskönt att ni kunnat skratta tillsammans några stunder. Tänk på att denna händelse kommer att påverka din syster för en mycket lång tid framöver. Och hon kommer bli starkare och starkare, men också falla i djupa hål när man minst anar det.

Jag har passerat min son settårsdag, (dog v39 +4)  men kan fortfarande ha dagar, perioder som känns helt meningslösa. Och det är viktigt att förstå att det är så det blir.

Grattis till din systers fina Bon, ta hand om er!

Åh vad tårarna rinner när jag läser detta, det är jag som är Bons mamma och jag vill att ni alla ska veta hur lyckligt lottad jag är som har en sån fin syster.

 Och älskade lillasyster; du har varit och är helt ovärdelig i allt detta, och som jag har sagt till dig tidigare så är jag så glad för de stunder du satt med Bon, höll honom och pratade med honom.
Dessa minnen är så fina och det känns som om det inte bara var jag och Micke som hann få en relation till honom trots att han inte levde när han föddes, utan han fick lära känna sin moster också, känns det som.
Min älskade lilla änglason har världens bästa moster!
 
Hittade denna tråd av en slump och det känns verkligen som om det var någon mening med det!
Kram till er alla

Allt för dig, det vet du ♥