Min man förstår inte panikångest

En hel bok behövs väl knappast.

Kan du inte hitta en artikel där det står om det, och sen skriva en egen lapp med hur du önskar att han ska göra när du känner en ångestattack?

Så får ni sen tala om det och han får säga om han tycker det är rimligt att göra som du ber, i situationen.

Här är en enkel början, på svenska.

www.mabra.com/psykologi/hjalp-en-person-vid-panikangestattack/7656336

Jag håller med filbunke. Han behöver instruktioner. Döm honom inte för att han inte vet vad han ska göra när du knappt vet det själv!

Klart att han blir förvirrad när du säger att han inte ska titta på dig men sedan menar att han gjorde det på fel sätt. Och vad vill du att han ska säga när du säger att han ska säga "något"? 

Sedan kanske du även behöver hitta strategier för hur du själv ska agera (i den mån du förmår). Du kanske ska säga att du behöver vara ensam och sedan gå in i ett annat rum, eller be honom att hålla om dig och bara lyssna på vad du säger utan att ifrågasätta.

Han kollar inte på fel sätt. Han kollar utan att säga något, efter att jag försökt förklara min ångest. 

Vanligtvis kan vi prata lugnt om detta men mitt uppe i en panikångest så kan jag inte det. Men det hör ju tyvärr till. 

Jag har hjälp, har haft detta i 16,5 års tid och nu fått medicin (kortison) som i princip tagit bort all min ångest, då det beror på kroppsliga saker. Från början halsfluss, som skapat utmattningen.

Vet vad det är som hjälper och inte. 

Det som är problemet är att han inte förstår hur paniken känns och hur den sen bara kan försvinna och allt är som vanligt igen i princip. Men det är ju så det är. Man går upp i varv, panik, sen ned.

En bok var ett exempel. det kan såklart vara information på nätet också 

Tack för tipsen!

Det är svårt för någon som inte upplevt din problematik att fullt sätta sig in i hur du funkar. Han 

Ångest kan vara jättesvårt att förstå för den som aldrig upplevt det. Det behöver ni nog båda ha en ödmjukhet inför. Han behöver acceptera att du mår dåligt på ett sätt han inte riktigt kan sätta sig in i och du behöver acceptera att han inte fullt ut kan förstå vad du upplever.

Men problemet kanske är att han inte är beredd att acceptera något han inte förstår?

Mm och det är det som gör mig ledsen. Få verkar förstå. Jag har många gånger försökt förklara men det verkar inte hjälpa. 

Likadant har det varit med att försöka förklara tex att jag inte vill att han dricker sig snedfull när han väl dricker (inte ofta. Då har jag också dragit förklarinhar massor med ggr men nu i efterhand trodde han att jag bara överdrev hur han blev när han var full. Men det hör inte hit. Baga en förklaring på att det inte känns riktigt som han alltid lyssnar men jag vet inte. 

vi har varit med varann ganska länge och då tycker jag att om man inte förstår den andre trots jag försökte förklara kanske man själv kan försöka läsa på om hur man bemöter folk med panikångest. Det hade ju jag gjort iallafall. Men alla är väl olika.

Han själv är ju rätt blyg bland folk och har varit oerhört nervös då så jag tyckt ändå han borde ha känt av ångest då. Det har han också sagt själv. Men visst, det är ju inte panikångest. 

Klart det har med saken att göra då du skrivit om det förut också. Han är ganska oförstående i många situationer. Här verkar han inte ens vilja förstå eller reda ut vad han kan göra när du får ångest.

Merparten förstår än idag inte vad panikångest är för något och vad det innebär. Det började bli lite mer känt på 90-talet, men då kunde du stämplas som psykiskt sjuk eller konstig om du gick ut med att du led av det. Min panikångest/ dödsångest började redan då, när jag var i tonåren och det var bara ett par människor i min bekantskapskrets som förstod vad det handlade om. Resten var närmast totalt oförstående och menade bara att jag borde lägga in mig på psyket.

När man då ringde ambulans för att man trodde man var på väg aff dö under en attack så kom de inte, med hänvisning till att man måste vara drabbad av något konkret fysiskt.

Minns en person som postade på FL för längesedan om att han led av svår panikångest, men istället för att vilja vara för sig själv vid PÅ-attacker så sökte han kontakt med andra för att han upplevde att det gjorde honom lugnare och tryggare. Han nämnde bland annat att han brukade knacka på hos grannar bara för att ha någon att växla några ord eller prata med, då det gjorde att han kunde avleda fokus från panikångesten. Flera av de svarande var helt oförstående inför detta och menade att han kunde klassas som "psykopat" som ringde på hos grannarna.

Sedan har vi de som lider av PÅ men som inte vågar tala om det för någon i sin omgivning (jag tror att dessa är fler än man kan tro) då de är rädda för att bli stämplade just som psykiskt sjuka eller konstiga.

Panik/dödsångest med intensiv hjärtklappning, svettningar och domningar och overklighetskänslor, är en hemsk upplevelse som man inte ens önskar sin värsta fiende. Men som vanligt så brukar folk inte fatta förrän de själva eller någon närstående drabbas av liknande.

Min erfarenhet är att de flesta man träffar i olika vardagliga sammanhang, kollegor, bekanta, vänner, släkt, barnens kompisar föräldrar osv, är ganska oinsatta i psykisk ohälsa generellt och vilka problem det medför för de drabbade.. Eller kanske framförallt ointresserade, 

Det är jättesvårt för någon som aldrig har haft ångest att förstå hur det känns. Att vara nervös eller orolig inför något går inte att jämföra. 

Vad din kille behöver är en tydlig instruktion från dig om vad du vill att han gör. Det finns ju olika avledningsmanövrar som kan dämpa ångest. Kan han hjälpa dig med en sån? Eller vill du bara att han sitter bredvid och håller din hand? Sjunger en sång? Pratar om hästar eller om sitt jobb? Du behöver berätta för honom vad just du behöver. 

Han behöver också få veta vad ett ångestanfall innebär. Hur det ökar snabbt och sen avtar långsamt. Vad som händer i kroppen hos den med ångest. 

Skrev inte klart insåg jag, för tidig morgon kanske. Det jag tänker är att det är inte alls säkert att han någonsin kommer att förstå, eller ens har intresse för att försöka förstå. Sätt upp en tydlig strategi för hur du själv ska agera när en attack kommer, och hur du vill att han ska agera. Sätt er sen och prata om det. 

Jag tror att ni båda har lite svårt att förstå varandra. Han tänker nog att han lyder dina "order" genom att kolla bort när du ber honom sluta kolla och sen får han skit för det också mm. 

Det är ingen lätt sits för någon av er. 

På något sätt måste ni hitta en annan rutin för när du får panikångest som innebär ett annat handlingsmönster som ni båda är okej med. T ex att du lämnar rummet och att du själv tar kontakt/kommer ut när du är redo för samtal igen. 

Jag tror också att du behöver acceptera att han kanske aldrig ksn förstå hur ångest känns och att det är ok så länge han känner empati för dig och vill hjälpa dig.