moretime skrev 2009-06-04 15:46:37 följande:
Jag är utesluten sen några år tillbaka...det kändes som en sten togs av mina axlar när jag blev det, jag kände mig hela min uppväxt tvungen att försvara saker jag inte alls trodde på (i skola, på jobb)...och då trodde jag hela tiden att det var jag som inte hade "sanningen i mitt hjärta".
Idag har jag egen familj, men det är en stor sorg för mig att alla de vänner jag vuxit upp med inte får ha kontakt med mig längre, samtidigt som man under hela sin uppväxt inte byggde upp några relationer utanför församlingen..alltså har jag inte många "djupare" vänskaper idag.
Jag tror uppväxten inom JV sänkte min självkänsla rejält, och det kämpar jag hårt med än idag!
En till här. Jag kan absolut rellatera till det du skriver. Vi blev tom AKTIVT uppmanade att INTE ha några "vänner" utanför. Efteråt insåg man varför. Hela uppväxten blir man intutad att man alltid är underordnad kollektivet, och kollektivet under dom utvalda, så det är inte så konstigt att man kommer ut från Vittnena med en välldigt konstig bild, både på sig själv och omvärlden. Samtidigt, är jag glad för att jag ändå gjorde det så pass tidigt i livet osm jag gjorde - blev som en andra chans, att börja om livet. Men visst finns det "taggar" kvar än idag. Det är inte direkt att dom agerar hedervärt själva. Tjuvnyp och hämndaktioner, är vad dom har som standardmetoder. Och det sänker deras "moraliska" anseende riktigt rejält i mina ögon, bortsett från massvis som hänt redan tidigare. Jehovas Vittnen, har inte många plus i kanten i min bok, kan jag ärligen säga. Samtidigt förstår jag, att det inte beror på den enskilda medlemmen, utan på det systematiska "förtrycket" uppifrån och ner, från en sjuk organissation.