kaleidoskop88 skrev 2016-09-15 21:14:48 följande:
Hej alla!
Jag passar kanske inte in här, slänger ut mina tankar ändå! Varit utan preventivmedel i snart tre år nu... Var på utredning för ca 1,5 år sedan där det konstaterades att min man har mycket få och trötta spermier och jag har "inte så höga äggnivåer som läkaren önskar". Sen har det bara varit tvärstopp för oss. Helt plötsligt känner jag mig inte redo att gå vidare, börjar tvivla på om jag är redo för barn, tänker på alla praktiska saker.... Är i slutet av min utbildning nu och vi har därför väntat med att starta ivf men läkaren fick mig känna att vi måste börja snarast. Och allt bara knyter sig! Alla våra vänner som nyss fått barn isolerar sig och några har brutit upp...
Usch jag är så förvirrad.... Vet inte om det är pressen. Kan tillägga att det varit två tunga år med dödsfall inom familjen (bla.a. min mamma). Är det någon mer som tvivlat inför att starta hela denna karusell med ivf? Känner mig som den mest ensamma i världen om dessa tankar... Jag vill ha mera tid på mig. Alla andra verkar så till tusen säkra och bara kör rakt på med målmedvetenhet och jag sitter här och tänker att jag inte förtjänar barn om jag inte känner så.
Klart du hör hemma här!
Det känns som att du har ett väldigt turbulent liv just nu, så det är nog inte alls konstigt att du blir tveksam. Jag beklagar verkligen det som hänt dig. Det är få saker i livet som är så omvälvande som dödsfall. Man får ett helt annat perspektiv på livet, så det är kanske inte så konstigt att du tvivlar?
Jag tycker inte att du ska känna stress för att komma igång med IVF. Det kan ta lång tid, så vill ni ha barn bör ni ha det i åtanke så ni inte börjar när du är 39-40. Är du yngre än så tycker jag absolut att ni ska vänta tills ni är redo.
Med det sagt tror jag att många tvivlar på om de är redo när man ska påbörja en så här omvälvande process som IVF är. Det blir en så oerhört medveten grej att skaffa barn. Man kan inte längre luta sig tillbaka på "blir det så blir det", utan det är ju en väldigt aktiv process.
Jag tycker att du låter som en fantastisk förälder, just eftersom du tvivlar. Det innebär att du verkligen tänker igenom saken och ställer krav på hur du vill vara som förälder. Du förstår vilket åtagande det är och att det inte är självklart att allt blir toppen. Så oroa dig inte för att Du inte skulle förtjäna barn av någon anledning - det gör du verkligen - utan frågan är om du
vill få barn just nu.
Kanske vore det en bra idé att sätta sig ner med IVF-klinikens psykolog? Jag tror att de flesta kliniker har en egen psykolog. Där kanske du kan få hjälp att bena ut varifrån känslorna kommer och komma fram till om detta är något du vill göra nu eller inte.
Och be för i sjutton inte om "ursäkt" för att du känner så här! Det är helt ok att tvivla. Det är helt ok att känna att man inte är redo. Det är ok att känna att man vill ha barn någon annan gång, och även att inte vilja ha barn alls.
Vad gäller hur det är att få barn... Jag var livrädd för att bli "bara mamma". Att inte längre ha ett eget liv och att upphöra att vara Jag. Till viss del är det även så, i alla fall just nu. Dottern är 7 månader gammal och är väldigt krävande. Underbar, men krävande. Jag kan inte göra allt jag gjorde förr. Men. Mina vänner som jag umgås med och som inte har barn säger ofta att jag känns som förr. Jag tror att det många gånger är mer eller mindre frivilligt att förändra sitt liv efter barn. Många saker blir mer komplicerade än förr - absolut! - men vill man så kan man. Jag kan inte spontant ta en fika med någon på stan, men däremot kan jag bestämma tid i förväg och åka iväg. Vi kan inte resa vart som helst, men med planering går det bra.
Det är tärande på relationen att vara småbarnsförälder, framförallt om barnet är krävande, men känner du att ni har bra kommunikation som par ska du inte behöva oroa dig för det heller. Klarar ni ofrivillig barnlöshet och IVF-behandlingar tror jag att ni klarar föräldraskap också. Väldigt olika prövningar, men har man som sagt bra kommunikation så överlever förhållandet det mesta. Så jämför dig inte med andra, du och din partner är ett helt unikt fall som inte behöver bli som andra du känner.
Ledsen för långt inlägg (jag har en ful ovana att skriva mycket), kände bara att jag ville svara ordentligt på dina tankar.
