Något jag ständigt förundras över är hur så många män i olika forum generellt är så lättkränkta? Det är klart att man kan ha olika åsikter om saker och ting, men det kan man väl ha utan att bli aggressiv och kränkt? Vad kommer denna ilska ifrån egentligen?
Nja, man kan inte bortse från privilegerade grupper i det här sammanhanget. Det är mycket mer osmakligt att män hatar kvinnor, när de dessutom diskriminerar, förtrycker, hotar, våldtar och dödad dem. Vad leder manshat till? Arga krönikor, på sin höjd. Och ska vi tala om fullkomligt legitimt hat så kan vi ju lite snabbt kika i sagda skribents inkorg. Efter varje publikation svämmar den över av kränkta män som kommer med EXTREMT, hårresande grova hot och personangrepp. I princip samtliga borde lagföras; ingen gör det. Och det ironiska är att männen protesterar mot det hon skriver, det finns inget strukturellt kvinnoförtryck och hon är en ***** **** som borde straff******* som ens antydde något sådant.
Det är inte ett fåtal. Nästan alla har nedblodade händer i den här frågan, det är bara att de allra mest extrema ("fåtalet" som du säger) har satt ribban så jäääävla lågt att de övriga kan snubbla över den och säga "jamen jag våldtar minsann inte, I'm not the bad guy here!" men ändå krydda vardagen med hur mycket slentriansexism som helst utan att ens vara medveten om det.
Jag tycker det e lite synd att vi använder uttrycket "kränkta" män. Det bidrar till att folk måste ställa så grundläggande enkla frågor som denna om varför män blir kränkta .
Det borde snarare heta rädda män eller kanske skrämda män så kanske vi kunde hoppa över den allra simplaste delen i dessa diskussioner och istället komma lite närmare en faktisk orsak.
Vad jag inte förstår är varför ni i regel inte vill hoppa på det här tåget?
Eller vänta överkompenserande män. (Rädda för att andra ska avslöja dem som så otillräckliga som de känner dig)
Eller kanske arga män.(Rädda så till den grad att kamp och flykt beteendet det triggas när deras sköra och illa hemmasnickrade världsbild hotas av andra åsikter. Då måste de slåss för att om de flyr så rasar den trygga vrå de skulle fly till.)
Ja, det är en jättebra idé. Sen tycker jag att genusdiskussioner ska införas väldigt tidigt, redan på förskolan ska det arbetas aktivt med dessa frågor. Barn är ofta mycket mer accepterande än vuxna, och är de inte det så är det ju för att de vuxna aktivt präntat in fördomar. Lyfta fram känslighet hos pojkar som något väldigt positivt. Visa att flickor kan leka med bilar och spela fotboll. Prata mycket om respekt och tolerans.
Och så fortsätter man med, och bygger på, det här arbetet uppåt i åldrarna. När jag ser tillbaka på min skolgång så särbehandlades dels killar och tjejer verkligen mycket. På gott och ont för bägge parter. Och de här frågorna lyftes ALDRIG. Inte en enda gång under hela förskolan, grundskolan eller gymnasiet. Att ifrågasätta könsnormerna fanns verkligen inte på kartan, utan det var skrivet i sten.
Men tar man tag i det direkt blir det inte de här lägren mellan kvinnor och män, kvinnor och kvinnor eller män och män. Utan man får en större förståelse för varandra redan från start. Tanken är att ingen ska behöva känna sig anklagad eller i underläge, utan att det ska finnas en gemensam respekt och tolerans redan från start.
Såg på Fråga doktorn häromveckan om en pojke som föddes i en tjejkropp men en dag kom till skolan som en kille istället. Alla klasskompisar var okej med det, och stöttande. Barn är många gånger fantastiska på det viset. Lycka till att välkomnas med öppna armar om du dyker upp som det motsatta könet på din arbetsplats från en dag till en annan. Tyvärr betvivlar jag starkt att det inte går direkt smärtfritt.
Sen tror jag också att mycket kommer lugna sig när dammet lagt sig. Vi är förmodligen mitt uppe i revolutionen nu, och det rör om starka känslor från båda håll. Om några år kommer det normaliseras så pass mycket att ingen (ok, de flesta) kommer förstå varför det blev ett sådant liv. Typ som homosexualitetens resa från olaglig till sjukdom till en läggning som vilken annan (här i Sverige).
En fråga. Vad anser du att män bör göra för att motverka detta utan att starta ett manligt inbördeskrig?
(Reflekterar själv dagligen över mitt egna och andras beteenden kontra kvinnor och män som inte lever upp till den pådyvlade standardmallen, så att det är sagt också.)
En lösning som jag funderat på är om man bättre skulle kunna kommunicera ut alla fördelar män har att vinna med jämlikhet. Jag vet bl a flera som redan *nappat* på detta.
Tyvärr betvivlar jag starkt att det inte går direkt smärtfritt.
Ja vad trevligt det hade varit om alla sexistiska män samlats i ett konferensrum och sen kunde vi kvinnor bara undvika att åka dit för att slippa kvinnoföraktet, och därefter bli behandlade likvärdigt. Men riktigt så funkar det ju dessvärre inte. För sen kommer det fram en 30 år äldre man till oss på stan när vi är 14 och vill veta vad klockan är, trots att tiden visas på varenda display runtomkring oss. Och när vi skyndar oss in på bussen och sätter fötterna på sätet intill för att han inte ska kunna sätta sig där, så tar han tag i benen, slänger undan den och sätter sig intill trots att bussen är helt folktom. Han stirrar på dig hela tiden. Och han sitter kvar hela vägen till ändhållplatsen, när du kliver av, där han följer efter dig. Som tur var har du lyckats sms:a din äldre bror så att han står och väntar med sitt kompisgäng, så att mannen lommar därifrån.
Eller blir provocerad när en kvinna står bland experterna i fotbollsstudion. Eller har ingen lust att se en film med bara kvinnliga karaktärer - för hur ska du kunna relatera till det? Nevermind att tjejer har fått sett filmer med bara manliga karaktärer hela sin uppväxt.
Jag tror du har väldigt fel i din analys när du säger att kvinnor inte vill ta avstånd från dessa män. Tvärtom är deras tid på tronen över och deras beteende är inte längre normaliserat eller tolererat. De har ingen plats i världen längre.
Vi anklagar för övrigt inte Dig (vad jag vet). Vi anklagar mansnormen. Och jag tror att om alla verkligen rannsakade sig själva så skulle de finna ett visst mått av kvinnoförakt inom sig. Gudarna vet att jag också brottas med det... såklart. Min uppväxt har inte varit annorlunda än någon annans, jag har stöpts i samma form. Men första steget till förbättring är att erkänna det.
Du tillhör alltså inte den skara feminister som hävdar att kvinnor kämpar med näbbar och klor för att få barnen för sig själv, så till den grad att män ses som fullständiga mähän när det gäller föräldraskap?
Jahadu. Jag hade hellre velat ha den "könsbundna skulden" än att behövt deala med det kvinnohat jag gav exempel på. Precis som jag hellre blir kallad "jävla svenne" än utsätts för kategorisk diskriminering och rasism för att jag inte är vit och har ett annorlunda namn... även om det inte är kul att bli kallad jävla svenne "utan anledning".
Men förklara mer. På vilket sätt får du lägga tid och resurser på att visa dig annorlunda gentemot de här "onda männen"? Och är inte det en nyttig utveckling i så fall, som gör dig till en bättre människa? Jag förstår ärligt talat inte problemet.
Skulle tvärtom säga att rättssamhället inte alls värnar om kvinnor speciellt mycket. Verkligen inte i våldtäktsfall som kanske är det främsta man tänker på, men även i vårdnadstvister är det ju uttalat att man alltid ska sträva efter gemensam vårdnad om inte det föreligger grunder för ensam. Tvärtom kan mannen misshandla kvinnan utan att förlora vårdnads- eller umgängesrätten, eftersom det inte anses påverka relationen till barnen.
https://www.vårdnadstvist.nu/vardnadstvist-vid-vald-i-hemmet
För att väldigt, väldigt, väldigt många ropar "INTE ALLA MÄN, HUR FAN KAN DU ENS GÅ OMKRING OCH SÄGA SÅ DIN FEMINAZI?!?" så fort man nämner något om patriarkatet eller destruktiva strukturer.
Varför är reaktionen på utlåtandet "män våldtar, hotar, slåss och mördar" inte "ja, herregud, hur ska vi göra för att stoppa det?" utan "hur vågar du dra alla över en kam?"/"kvinnor gör också det!"/"det rör sig om en liten, sjuk klick som gör sånt, och det har ingenting att göra med ett strukturellt kvinnoförakt och/eller ett skadligt mansideal!"
Och jo, troligtvis har du det. Skulle bli myyycket förvånad om du lyckats undgå det, i alla fall på ett undermedvetet plan. De allra, allra flesta måste jobba emot det vi blivit indoktrinerade med i hela våra liv, och lyckas man ta sig förbi det och börja tänka på ett nytt sätt så är man vanligtvis medveten om kampen som har tagit en dit, och skulle inte påstå att man aldrig varit påverkad av strukturerna.
Alla kvinnor jag känner - ALLA - har fått ta så mycket skit av män och knappt ens reflekterat över det förrän de senaste fem-tio åren, eftersom det var så FULLKOMLIGT normaliserat. Det är KLART att killar kommer glida förbi och tafsa på högstadiet eller när du är ute och dansar med dina vänner. Det är klart att din äldre manliga kollega får komma med oanständiga anspelningar, det hör liksom till. Ja osv i all oändlighet.
Självklart ska män bli förbannade när feminister tar ut vad en liten minoritet män gör för att skuldbelägga majoriteten skötsamma män för att på så sätt rättfärdiga sitt manshat.
Detta feministiska tänk kan jämföras med att man i sin närhet har en person som förtalar och ljuger om en,självklart agerar man för att få slut på personens spridande av lögner.
Förövrigt är det intressant att feminister i Sverige menar att kvinnor med makt ska hyllas som hjältar och inte kritiseras pga det s.k systerskapet,medans män med makt ska kritiseras och hatas på dvs det handlar inte om att personer med makt ska kritiseras utan endast om vilket kön personen har,kan det bli mer uppenbart hur ojämställd och sexistisk feminismen är.