Hej!
Shinna, vad underbart att du iallafall fått vara utan extraslag en natt, hoppas du har fått vara det inatt med.
Jag har varit så trött på kvällarna/nätterna sedan jag fick barn, så jag har somnat så fort jag lagt huvudet på kudden trits extraslag, tur är väl det.
Tilt, vad härligt att extraslagen förvann igen, jag tror att tills nästa gång du får det, så vet du att dom förvinner fort igen och det gör nog att det blir kortare och kortare perioder, just för att man inte går och är livrädd att dom aldrig ska förvinna.
När du berättar hur du haft det och jämför med mig själv som verkar vara i samma sits som du var, så förstår jag att det här är inget som kommer gå över fort, som jag så gärna vill.
Nu har jag fått lite panikångest (tror jag) i mellanåt, jag känner mig plötsligt yr, illamående och hjärtat hoppar lite värre än vanligt.
Då får jag panik och tror att jag ska ramla ihop, vill gärna lägga mig ner och vila en stund.
Men sen måste jag tänka till lite, nu har jag känt så här i några dagar då och då, skulle det ha varit något akut just då, så hade jag inte piggnat till igen eller sova en "hel" (mellan amningarna) natt utan att må dåligt.
Jag försöker hitta små positiva saker att tänka på, tex att jag faktidktkt skulle kunna göra ett snabb EKG utan att det skulle synas något extraslag nu ibland (för det tar väl bara 20 sek att ta ett sånt?), det skulle aldrig gå för en månad sedan.
Det här med motion, jag går på ett pass i veckan (basic airoboc) och så går jag snabba promenader, 45 min, minst 3 dag i veckan.
Jag vet inte om det hjälper jag heller, för mina extraslag kommer ju ändå hela tiden, men det känns bra under själva motionen (vet ej om jag ahr x-slag då, inget jag känner iallafall, vaågar inte känna efter)
Men jag mår ändå bra av det, för då tänker jag, att om jag klarar av att träna och det känns bra, så kan jag NOG inte vara allvarligt hjärtsjuk och det kan jag ha som en liten ljusglimt ibland när det känns jättejobbigt.
Nu på morgonen så betsämde jag mig inte för att stressa ut för att gå, jag ska se om jag vågar ta mig en liten joggingtur i kväll när minman kan ha lillen hemma, men jag känner mig så rädd och nervös och tror jag ska falla ihop på vägen.
Men det är väl alla dom här läskiga trösklarna man måste över många gånger för att inte drabbas av panik antar jag.
Jag hade inte någon speciellt panikångest när det här började, men nu har det blivit värre, är nere i en svcka nu känner jag, men jag försöker kravla mig upp, men så får hjärtat för sig att slå vartannat extraslag och då känns det som jag trillar ner ordentligt varje gång jag upp en bit 
Men ändå så känner jag, att läkare kan jag inte söka igen efter alla undersökningar, och då får jag säkert någon medicin som jag vill klara mig utan.
Tror inte betablockerare är bra för mig, har lågt blodtryck och en normalpuls på mellan 55 och 60.
Ojoj, vad jag skriver, men det känns skönt.
Hoppas ni orkar läsa, det är bara ni som får höra allt det här.
Försöker bespara min familj från det här eltandet
Shinna, hur mår du idag då?
Nu går du på övertid (om du inte redan fått), det kasnke var så att kroppen såg till att du fick sova bra igår natt, så att du är utvilad till förlossningen
Äntligen fredag,Kram på er!
!?