2-3årstrotset Stödgrupp

Malena79 skrev 2008-12-06 22:56:48 följande:

Åh, här "vill" jagvara med

Dante, 2 år och 8 månader, kan verkligen driva en till vansinne ibland...
Han är oftast supersnäll men ibland kommer det då han bara inte vill någonting samtidigt som han vill allting. Och blir jättearg när han inte får det han vill. Gå runt och skrika är något han ofta vill... Sen är det bara mamma som duger om jag är hemma, är det bara pappa som är med så får han hjlpa honom. Annars är det jag som ska klä på honom, jag som ska borsta tänderna på honom, jag som ska förlja med honom till toaletten osv. Jobbigt om det är jag som ska lämna på dagis och jag måste göra i ordning mig själv och pappa som ska göra i ordning honom så att vi ska hinna. Nej, då slutar det med att jag får göra i ordning både honom och mig själv på kort tid annars kommer vi aldrig iväg. Han har oxå börjat säga så fort han ser pappa att "jag vill inte vara med dig" vilket gör pappa ledsen.

En gång när vi var ute och han inte ville lyssna påmig så frågade jag honom varför han inte lyssnade och ungen svarar "jag tycker om dig men jag vill inte lyssna". Hur ska jag vara arg på honom då?

Städar efter sig gör han oftast men ibland vill han inte det heller. En gång när han pratade med pappa i telefon så sa pappa att han ville bygga ett torn med Dante när han kom hem. Dante blir jätteglad och säger "JA!". Sen funderar han lite och säger "men du får hjälpa mig att städa när vi lekt klart"
Han har fått börja dammsuga lite också och han blir riktigt stolt när jag säger hur fint hans rum är nu och sen berättar för pappa, framor och farfar hur duktig han har varit och hur fint det blev! Då tycker han att det är ganska roligt att hjälpa till.

Men jag kan ju säga att det har varit mycket värre än vad det är nu. Förut slängde han nästan alltid maten på golvet och han kunde ha utbrott i upp till en timme med skrik och gråt för att han inte fick det han ville ha. Jag tror det har lönat sig med att jag aldrig gett med mig utan sagt att jag förstår att du är arg och ledsen och du får vara det och att jag inte lämnar honom när han är så utan sitter med honom om han inte ber mig att gå. Isf säger jag precis vart jag kommer vara och att han kan ropa eller komma till mig. Lämnar jag det rummet jag sagt att jag ska vara så måste jag oxå tala om det för honom så han vet vart han kan hitta mig. Är jag någon annanstans än där jag sagt att jag ska vara när han lugnat sig så börjar allt om igen...

Har en 2,5 åring som satt i system att väcka lillasyster 9 veckor. Håller på att bli tokig, han skriker och tjoar extra högt när hon precis har somnat, han ska klänga o hänga extra mycket på mig om hon har somnat vid bröstet, slår i sovrummsdörren om jag o syster ligger o vilar etc. Nu är det ju tur att hon inte är så värst lättväckt, men det retar gallfeber på mig att han verkligen FÖRSÖKER väcka henne. Han har börjat vakna på nätterna oxå, och det tar väl en två timmar ungefär att få honom att somna om. Han skriker på nätterna oxå, han vill ha olika saker hela tiden - allt för att slippa sova. I natt vaknade han vid 03 och började skrika att han ville ha korv.. En annan natt ville han ha skägg som pappa (han höll nog på o tjöta i 45-50 minuter om det där jäkla skägget:)
Han vill inte äta middag, han vill inte ta av sig pyamasen, ta på sig pyamasen, you name it!
Jag VEEET att det är trots och att det blir bättre framåt tonåren el så(ehumm..), men nu känns det jävligt drygt.

Min tjej på snart 3 ska just nu slåss hela tiden om hon inte får som hon vill. Idag satt jag vid datorn en stund före middagen (hennes pappa var hemma också, men honom ville hon inte vara med) och då kom hon in och slog mig hårt rakt mellan skulderbladen. Det gjorde så ont att jag blev helt chockad.

Börjar tröttna på hennes våld. Vi säger ifrån hela tiden, och hon säger att hon vet att man inte får slåss och börjar sjunga på Bamsesången "...men han tycker inte om att slåss". Hon VET ju. Hon är så smart att man blir rädd ibland. Ändå ska hon ständigt slå, eller hota med att slå.
Någon som har något tips?

*trött*

Jag brukar gå ifrån sonen om han slår mig. Det är oftast när han ska sova som han sparkas, inte varje gång, men ibland när han är övertrött. Nu räcker det med att jag hotar med att gå. Då slutar han. Men slutar han inte direkt så går jag, och säger att jag vill inte vara med dig om du sparkar mig, kan vi inte mysa istället, varför är du arg? Är du arg för att...?