Är det bara jag som blir provocerad?

Anonym (Vänta barn) skrev 2009-08-02 21:04:32 följande:

Men grejen är ju den att folk faktiskt på riktigt jämför förlusten av ett barn med förlust av katt, hund, hamster, guldfisk osv i all oändlighet. Det är provocerande när människorna som gör detta är fullt allvarliga och menar att det är samma sak och att sorgen är lika stor därför att deras guldfisk var ju deras lilla bebis som de haft i flera månader, pysslat om och matat...

Jag tror att de som har fått missfall efter ett kärleksbarn (eller en graviditet som de har välkomnat efter det överraskat plusset) så blir de bara så grymt besvikna och upplever nog en sorg som jag inte kan beskriva- för jag inte har upplevt det.

De har vetskapen att NÅGON har levt i dom. Det kunde bli ett sött barn som dog rakt av i magen.
Det var en människa som dog. (ett foster men ja vem vill se saken i magen som ett "foster"?)

Man säger redan bebis/när bebisen kommer så fort det har smällt in i huvudet att man är gravid..

Men ja jag tror att sorgen blir värre ju äldre barnet är.
Även i vuxen ålder.

Så den som förlorar barn i nionde månaden upplever nog större sorg än den som fick "missfall" jag skulle deffenetift sörja mer om något hände min tre åring än den som förlorade barnet i magen. Inget jävla snack om det. Allt annat är korkat

Finns det olika grader i helvetet? Antagligen, men hur man känner efter förlusten av ett barn som fötts och sedan dött eller ett foster som dött i magen när nog lika individuell som antalet graviditeter.

Vid ett tidigt missfall tror jag att man lika mycket sörjer förlusten av det barn som skulle kommit och den föreställning man har haft kanske redan innan plusset visat sig på stickan om hur barnet skulle kännas när det ligger i ens armar.

Jag tror det klokaste är att lämna upp till var och en som blir drabbad att själv avgöra vad man känner att det är man mist. Varför skall man hela tiden försöka mäta sorg och förminska den som har en sorg som man anser var mindre än den man själv bär.

Det finns ju dessutom många sorger som kan vara lika svåra att bära som den efter att man förlorat ett barn, kanske att man aldrig själv får barn men vem kan säga vilken kvinna eller mans sorg som väger tyngst och vad har det egentligen för betydelse?

Anledningen till att du blir provocerad av att de med tidiga missfall anser att de mist ett barn är nog i grund och botten att du anser din sorg vara större än deras, men när det gäller sorg kan man inte ha andra referensramar än precis hur man själv reagerar, andras reaktioner och känslor är relativa i förhållande till helt andra förutsättningar.

Om man blir provocerad av att någon jämför sin guldfisk-förlust med en sorg att förlora ett barn så får man nog kanske tagga ner lite. Varför måste man liksom ha rätt? Beklaga sorgen och hoppas att dessa aldrig får uppleva den RIKTIGA sorgen istället. De som säger så har ju uppenbarligen ingen aning, så varför bli så irriterad och slösa så mycket energi för att lära hela världen att just du sörjer mer?

Anonym (Vänta barn) skrev 2009-08-03 12:53:36 följande:

Och HUR gör mnan för att inte bli provocerad? Det kanske är en naturlig och hälsosam reaktion. Det betyder inte nödvändigtvis att man slösar mycket energi.

Jag tror att människor vill att man erkänner deras känslor, tankar och sorg. Det är därför man lätt hamnar i en diskussion om vad som är värst och vilken sorg som är störst. Alla vill ha ett erkännande och respekt. Minst av allt vill man att ens sorg förminskas och missförstås, vilken den kanske gör om man jämför med annan sorg.

Det var så svårt efter vår förlust av vår son som avled vid förlossningen, att jag skulle vara så förstående för alla dessa kommentarer. Om någon jämför en förlust av sin guldfisk när jag nyss har förlorat en son så blir jag klart provocerad, ledsen, sårad och arg.
Sedan är jag inget för att jämföra förluster alls. När någon berättar om sin förlust så känner jag av personen innan jag (om jag ens gör det) tar upp min förlust.
En kollega (som börjat efter vår förlust) förlorade sin tonåring. Han var ofta förbi och pratade om detta i en rehabåtgärd. Först tre månader senare nämde jag över en kopp kaffe att jag har förlorat det som var min son, fast vid förlossningen. Han tittade på mig och sa bara att han då förstod, varför jag inte var rädd att tala om det svåra, det svarta och det hemska.

Men visst hade jag svårt att vara lite överseende med människor som försökte sätta min sorg i perspektiv till något annat. En sjuksyster sa till mig en dag då jag kämpade på och konstaterade att vi faktiskt var föräldrar till en dotter på jorden och att det kunde vara värre, att det är inte alltid en tröst. Det är bra att påminna sig ibland men det är ingen tröst.
Jag har förtfarande svårt att glömma att min svägerska jämförde sin hund som avled med min pappa som dog i leukemi 45 år gammal. Faktiskt.

men fy hur kan vissa påstå att ett missfall är i närheten av att förlora ett barn... Säga att man blir olika ledsen. nej nej de där känns bara sjukt löjligt. Ni som påstår de kan inte ha barn.

Man kan blir fruktansvärt ledsen över ett missfall ja. Men är de i närheten av att förlora ett barn, NEJ!

Jag skulle nog säga att ingen vet hur det är.

Jag ser likheter med människor som varit med om liknande saker som jag (både så kallat sent missfall och att ha förlorat ett litet barn) och är mycket tacksam över det stöd vi kan ge varandra. Men jag har upptäckt att ingen vet riktigt hur det är för mig och man är på många sätt förbannat ensam.

Det är inte "bara" det ofattbara och sorgen. Det är många andra tankar och känslor som väcks och många faser att gå igenom som till viss del är förknippat med när under graviditeten det hände och hur det gick till.

jag mötte en bekant som beklagade vår förlust av barnet i magen i v 38, så fortsatte han- det hände oss också i v7, min fru fick blödningar.
jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag spelade med och beklagade.
Jag har även fått ett MF i v8 och gjort en abort i ung ålder, det var stor skillnad kan jag säja!!!!
Att förlora barnet i magen är fruktansvärt, men faktiskt står jag upp... men ifall det skulle hända min treåring något nu, då tror jag att jag skulle ta livet av mig!