Är det bara jag som blir provocerad?

Jag har mist ett barn, ett sju månader gammalt barn som dog i psd. Ett barn jag fött, sett i ögonen, hört skratta, sett utvecklas, älskat mer och mer för varje dag. Den smärta och saknad jag känner efter detta barn är oerhörd. Den smärta jag känt efter tre tidiga missfall och ett missfall i v20 är inte ens jämförbar. Den smärtan är/var en spott i havet för mig. Jag har varit med om både och alltså och jag blir faktiskt provocerad när någon som fått ett tidigt missfall påstår sig "veta hur jag känner" eller jämför sitt missfall med min förlust av ett sju mån gammalt barn. Jag blir oerhört provocerad. Men det säger jag aldrig något om.. jag låter dem hålla på.

Har man varit med om flera olika sorters sorg kan man jämföra och känna vilket som är värst. Annars inte och alla har rätt till sin känsla.

ja kan förstå dem människor som det händer eftersom själva graviditeten hos dem mammor ger dem förhoppningar och glädje över att dem ska bli mödrar. Och sen när missfallet är där försvinner glädjen och allt vad det gett dem för känslor.

Många av dem kanske har kämpat länge att bli gravida, kanske flera år och sedan blir dem det o sen blir det missfall. jag tycker inte man kan säga att dem inte har rätt till att sörja, även om det inte ens har blivit ett foster än. Alla är vi människor olika och vi har oxå olika värderingar om vad som är ett liv. Jag hade själv blivit ledsen över ett tidigt missfall.

mvh Elina

Jag håller med ts. Med tanke på att var tredje graviditet slutar i missfall snackas det lite väl varmt om förhoppningarna de haft då de sett ett plus på stickan i ett tidigt skede trots att det inte lett någonvart och fostret i verkligheten mer eller mindre bara är en hop med celler. Visst kan man bli ledsen för att man fick missfall men sådan stor sak som en del gör det till förstår jag mig inte heller på.

Jag har själv haft missfall.  Och jag tror nog att i de trådar vi diskuterat och ventilerat våra sorger. Kan nog jag även uttryckt mig att man sörjer det barn man förlorat men att man kanske igentligen sörjer det barn man kunde fått. Och att det är jobbigt då de allra flesta när man plussar börjar fundera och planera för den lill* i magen. Att det är en tragedi i sig att få missfall och att man sörjer det som kunde blivit men att man lite klantigt uttrycker sig på annnat sätt.  Men jag kan inte jämföra den känsla det måste vara att förlora ett barn som man fött, känt och har en relation till.

Vad är det för en diskussion?? Varför får inte människor ha rätt till sin egen sorg? Ge er nu... Blir så ledsen när jag ser påhopp från alla håll. Ett barn som fått sin leksak förstörd kan ha lika mycket sorg som någon som förlorat sin pappa. Man måste bemöta sorg där den finns och för någon är det det VÄRSTA som hänt så sluta nu. Sluta tyck att ni alltid har det värst! Är det ens något att bry sig om? Vem det är mest synd om? Det ska alltid vara så i Sverige...