Är det bara jag som blir provocerad?

Jag förlorade mitt Barn i v.13, då hade han huvud, händer, fingrar, ben, fötter och tår, allt fanns där och det får vara hur provocerande som helst men jag ser det som att jag förlorade ett barn och inte ett foster!
Men jag kallar mig inte änglamamma för det. 

Tycker att sorg är något man får känna oavsett vad man har förlorat. Min dotter utredas om hon har tumörer i hjärnan. Däremot ser jag inte som sorg utan endast en enda stor oro. Men detta är den värsta oro jag varit med om. Och detta trots att jag varit med om Utredningar hos socialtjänsten där jag riskerade att förlora min dotter men för den delen så sitter jag inte och anklagar de som utreds av socialtjänsten idag för att vara mindre oroliga än vad jag är idag när jag riskerar att förlora min dotter på ett helt annat sätt och på ett helt annat permanent sätt. För min oro då var jättestor, att den är större idag de kunde jag ju inte veta då. Även om tanken fanns hos mig då oxå att det hade kunnat varit värre. MIn dotter hade kunnat få en dödlig sjukdom. Och nu sitter jag här och väntar på svar. Likaså som jag förväntar mig att de som sitter med svaret att deras barn har cancer kan försöka ha lite inlevelse förmåga och förstå min oro och inte sitta och anklaga mig för att inte ha något att vara ledsen över. Mitt älskade barn jag har sett framemot när du ska börja skolan, vi ska sitta och göra läxor tillsammans på kvällarna och se henne utvecklas från ett småbarn till ett skolbarn. Nu kanske de slutar med operation och cellgifter och allt sådant skit. Det är oxå en sorg. Man förväntar sig utveckling och stor glädje i varandra men vad får man? Cellgiftsbehandling.

Jag anser att man har all rätt att känna och säga att man förlorat ett barn trots att det är tidigt missfall.
Men jag kan också känna att det är skillnad emellan att förlora ett barn i tidigt missfall (även sent) och förlora ett barn efter några månader eller år.
Men, hur man än ser på det, hur mycket skillnad man än tycker att det är, så anser jag att alla har rätt att känna den sorg som just dom känner. Man kan inte sätta sig över en människa och säga att dom inte har rätt att sörja.

Men, hade jag förlorat min dotter på fyra år hade jag blivit förbannad om någon som förlorat sitt barn i missfall kom och hävdade att dom visste vad jag gick igenom.

Jag fick ett tidigt missfalll första gången jag var gravid ett ma som upptäcktes i v 10 men fostret hade slutat leva i v 6-7- Klart jag blev superledsen!!!!

Fick sedan ett välskapt barn som jag älskar över allt annat. Folk får säga vad de vill men hon är i mina ögon en storasyster... Vi miste en liten pojke i v 18, vattnet gick plötsligt och inget kunde förhindra det som skedde, fick föda ut detta underbara mirakelbarn som hade allt! Såg verkligen ut som en bebis, men var mindre förstås. Han skulle varit 1,5 år idag och börjat på dagis nu i höst. Det gjorde ont i mig att se alla dessa små liven, små syskonen till de andra barnen som är i mitt barns ålder. Jag känner mig som en änglamamma även om jag faktiskt mer än väl kan förstå att det måste vara ÄNNU tyngre att förlora ett barn längre fram i graviditeten eller ett barn som man lärt känna... Lider med alla som tvingats gå igenom det.... Borde inte få hända men gör det alldeles för ofta har jag förstått Känslor är svåra att styra över och kriser reagerar vi alla olika starkt på...

i vecka 10 heter ju bebisen foster å inte embryo längre och dom flesta missfall kommer innan 12e veckans utgång så efter 10e veckan så har man förlorat ett foster.. man kan se ett ansikte man kan se händer och fötter, dom brukar vara runt 6 cm i v 12.. jag är i v 12 just nu och är jätte orolig för att få ett missfall., har en dotter på snart 3år och har pratat med henne om bebis i magen.. skulle jag förlora den i magen så skulle jag bli otroligt ledsen.. inte lika ledsen som om jag förlorat min dotter men det e 2 olika sortes sorger.