30+ med upprepade ma/mf som väntar första barnet

Bra Icka!
Har inte varit så aktiv i den andra tråden, eftersom det varit en del gravidsnack som har varit lite jobbigt. Ironiskt nog så plussade jag i går, ett år sen sist!
Var och fick min första pregnylspruta idag! Hoppas att  det går hela vägen denna gång!! Jag är så himla rädd, fick spelet i bilen på vägen hem... Jag vet att man måste ta en dag i taget, men tankarna på misslyckande finns där hela tiden....

Det här var ett bra initiativ.. Man vet ju själv hur det är att sitta och läsa om andras graviditeter när man själv kämpar för plusset.
Än om man är glad för dem så är man ju samtidigt rätt så avundsjuk...

Grattis till plusset Massamys!

Det där med att vara nojjig är så jobbigt.. För mig sitter min nojja i att kolla toapappret efter blod. Och om jag känner nåt där nere, tex. flytningar (ursäkta) så tror jag direkt att det är blod som kommer...det är så jobbigt!
Men än värre är det att jag nu i två nätter drömt om att jag blöder..inte ens i sömn slappnar jag av ..knäppgök!
Men som sagt..det är "bara" att försöka ta ett djupt andetag och  njuta av att vara gravid..

Tack icka för att du fixade tråden Ska bli skönt att kunna vädra med andra gravida!
Hur är det med dig vännen? Länge sedan man hörde något Stort grattis till plus Massamys

Det här med att nojja sig är nog något vi får stå ut med. Trots att jag är i vecka 16 så tittar jag fortfarande efter blod när jag går på toaletten. Minsta lilla spänning får mig att tro att allt är över. Det tar en hel del på psyket att hålla på så här, men samtidigt kan jag inte direkt springa och få UL hela tiden

Men vi måste lära oss att koppla av och njuta av att vi faktiskt är på väg att bli föräldrar, hur svårt det än låter

Tack Tjejer!

Jag kommer nog att kunna släppa nojjan lite om vi får se ett hjärta picka. Det är ju vårt nästa delmål.

Monchichi: Fasiken va jobbigt med såna mardrömmar.  Hoppas verkligen att du fick sova inatt!

PP: Ja vi måste verkligen försöka i alla fall.

Hej tjejer!

Välkommen in Massamys och grattis här med

Nojig är man hela tiden, tro mig. Är ju i v.22 nu och så fort jag känner nått konstigt tror jag att det är nått fel. Bebis sparkar mycket så på så sätt vet jag ju att den lever men jag är så orolig att den ska komma ut för tidigt nu istället. Sitter faktiskt just nu och väntar på att BM ska ringa. Har sedan igår en konstig smärta på vänster sida om livmodern samt är superöm över det stället. Kan ju vara allt från en sträckning i ligamenten till tarmarna. Men det gör så vansinnigt ont så jag tar det säkra före det osäkra och vill prata med henne.

Kan tänka mig att nojjan följer med en hela vägen, att man hittar annat att oroa sig för hela tiden. Sen när den lilla är född kommer annat att oroa sig över

Själv har vi v12 som det största delmålet  eftersom vi sett ett hjärta picka i v9 och sen var allt över efter ca två veckor..
Men jag ska väl först komma till läkarkontrollen v7 En dag i taget..

Massamys..inatt slapp jag den eländiga drömmen som tur var!

 Men jag blir tokig..som vid alla mina graviditeter kan jag inte sova på morgonen..vaknade kl 7.00 idag, på ledigdag!  Undra varför det blir så?

Monchichi: Jag är likadan! Såååå trött på kvällen vaknar 4 skitpigg och kissnödig för femtielfte gången! Märkligt!
Vilken vecka är du i?

Icka: Förstår om du är orolig över smärta! Hoppas BM kan ge dig ett lugnande och bra svar! Vilken tur att du har en medgörlig bebis som lever runt i alla fall

Icka: Tack för att du fixade tråden! Det är säkert bara ligamenten du känner av, men det är ju alltid skönt att prata med en BM ändå. Klart att man blir orolig när det gör ont. Härligt att bebisen sparkar en massa!

Massamys: Åh vad roligt, stort stort grattis!! Kommer du att få några mediciner den här gången?

Monchichi: Usch, vilka jobbiga drömmar. Men fin inställning att försöka andas djupt och njuta av graviditeten!

Pillan: Jag hoppas så att du kan njuta lite av graviditeten trots allt. När är det dags för RUL?

Ego: Förutom kvarvarande illamående är det bara fint med mig. Jag tycker att jag kan njuta nu och börjar så smått tänka framåt. Den lill* krafsar och buffar där inne och kittlar mig ibland Fantastisk känsla!

Kram alla!

Nu har jag pratat med BM, fick tid kl 15.30 idag för hon ville kolla att det såg bra ut. Har en läkartid på måndag men hon ville inte att jag skulle vänta så länge. Måste berömma spec.mvc här i Kungsbacka. De är underbara och det är aldrig några problem att få tag i dem eller komma in på koll.

Liss: Härligt att du börjat känna av den lill*, min sparkar riktigt hårt nu och man kan känna var den ligger

Monchichi och Massamys: Känner igen det där med att vakna tidigt och kissa stup i kvarten. Nu sover jag bättre men kissar fortfarande mycket. Bebis har ett nytt favoroi sparkställe, min kissblåsa. Det känns jätteskumt när den sparkar där, som elstötar med kissnödigkänsla, om ni förstår hhur jag menar?

Nej, nu ska jag göra mig iordning för jobbet.

Hej alla, jag har de senaste dagarna varit med om en riktigt helvetestur på den här graviditets-bergochdalbanan. Sent i söndagskväll fick jag helt utan förvarning och utan nån smärta en kraftig blödning. Jag rusade till toaletten och flera stora klumpar kom ut (en stor som ett litet plommon el stor jordgubbe, två tre klumpar stora som vindruvor). Jag blev helt förkrossad eftersom det råder ju inget tvivel om att det är ett missfall när det kommer en massa blod och stora klumpar. Missfall nr. 5. Helt förkrossad och känt sån total hopplöshet. Hur ska vi orka fortsätta och hoppas igen?
Ringde kvinnokliniken på måndagmorgon och fick tid för en kontroll idag onsdag morgon. Berättade för läkaren om grav och missfall och allt som hänt tidigare. Läkaren gjorde en undersökning och vid VUL så säger han: "men fostret finns kvar här och det lever. Titta här så ser du hjärtat som slår." Han pekade ut huvud, kropp och en hand.

Alltså jag förstår ingenting. Fullkomligt paff och helt förstummad. Lilla livet finns kvar där inne! Det lever! Jag trodde att det var helt omöjligt. Jag visste ju att jag haft ett missfall.

Frågade vad det kan ha varit för klumpar som kom ut och "ser det inte ut att saknas nått där inne"? Men allt såg OK ut och han kunde inte säga vad det var för klumpar. Kanske en tvilling kanske koagulerat blod. Lättare att blöda eftersom jag tar trombyl.

Så jag har idag fått mitt livs chock; en glädjechock och jag kan inte förstå att det är sant.

Har kvar mina grav.symptom och tänkt att det är väl pga att mycket hormoner finns kvar i kroppen. Blödningen i söndags var kort och intensiv. Varade i 10 min och sen inget mer blod. Så hade det inte kommit klumpar hade jag nog haft lite hopp kvar men nu var jag säker på att det var över.
Men lilla livet finns kvar där inne och kämpar på. Jag kan inte beskriva vilken resa i känslorna det varit och är.