30+ som kämpat mer än ett år för syskon

Absolut, och köper hund!

Bara att göra så. Jag återuptog min ridning efter många år för att fokusera huvudet på nåt annat som är kul. Skönt att ha nåt och pyssla med som även innebär motion vilket resulterar i viktminskning. Win-Win-situation 

Och idag visade fertilitetsmonitorn på fullt utslag. Tur man har semester så man kan ha lite bebbe-verkstad 

Lycka till

Hoppar in lite smått. 

Vår dotter föddes i november -09 (beräknad i december, så inga klagomål på decemberbarn från mig...). Hon kom till väldigt fort och enkelt ca. 2 månader efter p-pilleravslut. Så då trodde man ju att det skulle gå lika lätt denna gång...

Vi har inte jobbat jättehårt på detta, men dock kört utan skydd sedan dottern föddes. I oktober plussade jag äntligen, men fick missfall i v. 13 (en vecka efter dotterns ettårsdag när vi berättat för precis alla om graviditeten...).  Missfall fanns liksom inte i vår värld så det var ett rejält slag, samtidigt som jag kämpat en del med depression under hösten. Dessutom blödde jag väldigt mycket i samband med MF så det var ambulans, akut skrapning och sjukhusnatt samt på gränsen till blodtransfusion och hela december återhämtning. Slutade också på FL då, klarade inte av att se alla gravidtrådar m.m. Nu smyger jag försiktigt tillbaka efter ett halvår, och testar hur mycket jag klarar av. 

Sedan missfallet har vi fortsatt försöka, men det är inte helt lätt. Dottern skolades in på dagis i januari och har sedan dess haft halsfluss med allergisk reaktion på penicillinet (3 besök på barnakuten under en vecka), magsjuka, influensa med dubbelsidig öroninflammation och ögoninflammation, samt diverse förkylningar och tänder på gång m.m. (30 vab-dagar på 3 månader). Jag har själv fått lunginflamation och var inlagd på sjukhus 3 dygn. Så ägglossning har ju inte kanske varit överst på listan... Nu har min man dessutom börjat veckopendla till annan ort, vilket ju inte gör det hela lättare. 

Just nu är det lingonvecka, men sedan åker nog äl-stickorna fram igen, både jag och mannen börjar tappa tron på slumpen... Jag är ju inte jättemycket över 30 än, fyller 31 i år, så jag känner väl att jag fortfarande har en del tid. Men däremot så har jag alltid önskat mig barn tätt, och kämpar fortfarande med att acceptera att vår dotter kanske hinner bli både 2 och 3, eller t.o.m. 4-5, innan hon får syskon. Eller att hon kanske blir ett endabarn, som jag själv. Det är en stor klump i magen, trots att "alla" säger att det inte är så farligt

Förresten så har jag i alla fall lovat mig själv att ALDRIG trösta nån som precis har fått missfall med att "men det är ju många som får det å så blir dom gravida direkt efter, det blir nog du också ska du få se". Känns som ett rejält hån när det sedan gått ett par-tre månader. 

Just nu är det lite extra jobbigt faktiskt, en kollega jobbar sista veckan innan föräldraledighet. Hon har bf på dagen en månad innan jag skulle ha haft det, och det är lite tungt att se magen, även om jag är glad för hennes skull  

Mumin - Hej och välkommen! Jössös, vad elände ni haft på vägen senaste 1½ åren. Det kan verkligen vara skitjobbigt med missfall så jag förstår om det tog musten ur er. Jag impad över att ni överhuvudtaget orkar ta sikte på syskon i er situation. Som du säger så är det svårt att lita till slumpen när man hunnit få en del jobbiga erfarenheter på jobba-på-syskon-området och när din man ska jobba på annan ort. Jag tycker iaf det låter smart att ha lite koll på cyklerna om man så gärna vill ha syskon. Det blir inte alltid som man tänkt sig helt enkelt. Det tror jag de flesta här inne kan skriva under på.

Förstår att det är jobbigt med den gravida kollegan. Här är det oxå gravidbesked till höger och vänster eftersom många vi känner är inne på både tvåan och trean, men jag försöker att inte ta åt mej utan försöker istället landa i tanken att "vi tar det lugnt nu i sommar och höst och så får vi se vad vi känner för sen".

Nu ska jag cykla hem i somamrvärmen.

Jag har varit väldigt tveksam till att skriva i den här tråden då jag ofta får en hel del påhopp men jag gör att försök iaf. Anledningen till att jag får påhopp är att vi redan har många barn, brukar oftast få höra kommentarer som "Ni ska inte gnälla för ni har redan så många barn" osv. Det gör mig oftast väldigt ledsen att höra sånna saker. Vi är självklart jätteglada och stolta över alla våra fina barn MEN det gör det inte mindre smärtsamt att aldrig lyckas med ett syskon. Jag blir precis lika besviken som alla andra när mensen kommer, det är precis lika jobbigt för mig att höra om alla som lyckas på första försöket osv.

Det jag egentligen ville komma fram till är att jag har samma känslor som "alla" andra och att jag gärna vill följa med er alla på resan till ett plus. Denna cykel är min andra med Pergo, har egen ÄL varje månad men fick det utskrivet under utredningen, läkaren ville förstärka min ÄL med tanke på min ålder. Jag har även gjort en spolning av äggledare och livmoder, allt var utan anmärkning.

Mumin: Välkommen in i värmen. Smyg hur mycket du vill, här inne kastas inga skällsord utan vi är här för att vi vill stötta varandra. Kan förstå att ni har det kämpigt och att det känns lite tungt med kollegan som har bf om inte allt för lång tid. Stor kram!

Kinder: Välkommen in du också. Jag förstår dina känslor och det är klart att det är lika tungt för er som alla andra. Vill man ha syskon så är ju längtan och besvikelsen lika stor. Hoppas att det snart tar sig för er.


 

Ego: Själv sitter jag lite med gråten i halsen även om jag inte har några klara svar på vad som är "fel". Kanske är det att måla fan på väggen, men jag måste bara få skriva av mig. 
Var ju hos läkaren och vi pratade igenom allt, jag fick en remiss till en kvinna som han varmt rekommenderade, och han ville verkligen att jag skulle träffa någon som är bra, särskilt med tanke på allt vi varit igenom. Det är ju så klart bra att han tänker så och jag uppskattar hans omtanke.
I a fall. Har ju haft en öm punkt i magen, sånn ca 8 cm från naveln, lite svagt snett nedanför. Upptäckte området för ca 1 år sedan och tog upp det, men fick då till svar att "känn inte på den". Fine... Nyligen upptäckte jag att punkten börjat ömma mer och han kollade därför upp det igen. Ryckte till av att han kände där och det strålar liksom ut i ryggslutet när man trycker där.

Vi pratade lite till och då nämnde han, "jag vill inte oroa dig men det kan ev tyda på endometrios, med tanke på den ömma punkten och oregelbundna cykler". Tänkte inte så mycket mer på det då, men efteråt blev jag bara så deprimerad och ledsen. Inte det också! Luften går helt ur mig och jag vill bara gråta. Har vi inte nog med problem att handskas med.
Jag har dock aldrig haft speciellt ont vid mens och riklig har den ju inte varit sedan jag började med P-piller vid 17-18 års ålder. Vi hade ju inga problem att bli gravida de första två gångerna, även om den första slutade i en sen abort.

Efter Agnes kom till världen molar det dock lite av och till, både under ÄL och före, under mens. Jag kan ha ont vid sex om det är lite hastigt , och hård i magen är jag nästan jämnt. Nu verkar det dock vara så att man varken måste ha ont vid mens eller att den ska vara riklig. I tillägg hade jag ju som förändringar på livmodertappen för flera år sedan, kan det ha berott på endometrios?
Gosh, jag har så mycket frågor i huvudet och egentligen borde jag jobba men jag orkar inte.  

Hormonstinn, förstår att du är ledsen och upp-och-ner vänd. Det måste vimla av frågor i ditt huvud, samtidigt, vad bra att du gick till läkare och ändå kanske bra om de förstår varför då kan man ju göra nåt åt det? Hoppas, hoppas du snart får tid hos läkare så du får svar på dina frågor.

Persephone: jo det är klart att det är bra att vi är inne ruljansen nu, då har vi ju faktiskt möjlighet att få hjälp. Det känns samtidigt som en väldigt lång väg att gå, men jag ska nog ge akupunkturen en chans att rensa upp i kanalerna ändå, och sedan får vi hoppas att det inte tar så fasansvärt lång tid innan vi faktiskt kommer till läkaren för undersökning. Faktum kvarstår ändå att vi inte vet om det är endo men någonstans långt inne känns det ändå som att det skulle kunna vara så. Men men vi får se...