30+ som kämpat mer än ett år för syskon

En unge i minuten är ett dumt program att kolla på när maken har åkt iväg för veckan och dottern sover så man inte kan krama om henne... För det mesta så kan jag hantera det hela med lite distans men att se dom små nyfödda, och hur dom tyr sig till föräldrarna, och förlossningsförloppet (och perfektionisttankarna om att det skulle vara roligt att göra "rätt" det som var mindre bra med förra förlossningen), som sagt, inte så smart att kolla på. 

Nu har jag börjat med ÄL-stickor, använder clearblues digitalvariant. Hoppas lite smått att eftersom mensen började på en lördag så kanske ÄL just denna månad ska komma "helgnära". Var glad att få en tom ring i morse i testet Men jag märker att ju mera vi går från "händer det så händer det" till dom mera vetenskapliga metoderna, desto mer tänker jag på det också. Vilket i sig är lite jobbigt. Det att en kompis fick barn för en månad sedan, jobbkollegan har bf nu och en av mina bästa kompisar har bf i slutet av juni gör det inte lättare (d.v.s. alla som plussade och berättade om sina graviditeter i samma veva som vi så får sina bäbisar nu, medan jag inte ens blivit gravid igen efter missfallet). 

Vetenskapliga metoder skall icke föraktas  Själv är jag inne på 4e eller 5 månaden med Clearblues fertilitetsmonitor. den kan varmt rekommenderas. Jag ser klart och tydligt när jag har ägglossning. Sen att min kropp inte fattar att den ska bli gravid är en helt annan sak, men jag vet ju iaf att vi sexar på exakt rätt dagar 

Jag är dålig på att ta besvikelser. Jag har så smått accepterat att vi inte kommer bli en familj med många barn, men jag VILL ha ett friskt barn. Inte för att jag söker perfektion eller så, skulle bara vilja ha ett barn som vi får rå om på egen hand utan en massa vårdpersonal som tycker och tänker saker...

Jag har släppt allt vad räknande heter just nu, har faktiskt inte ens helt hundra koll på när jag ska ha mens. Får ta det som det kommer, jag är alldeles för stressad för o orka ta in mer ångestmoment. Jag får ångest av dagräknande, äl-stickor kan jag knappt tänka på... Tempande skulle kanske kunna vara ett alternativ, men jag vaknar alltid olika tider och är oerhört glömsk på morgnarna. Så att få in en bra rutin där känns svårt.

Kanhända får jag mens nu. Kanhända får jag det inte. Jag har symtom som kan tyda på både och, i vanlig ordning. Jag tänker inte testa innan vi kommer hem från vår resa dock HATAR negativa testresultat, verkligen!

Hör hemma här.

De hittar inte graviditeten med VUL, misstänkt utomkveds men enbart tjock slemhinna motsvarande 3-4v. graviditet. Inget foster alls. Blöder bara lite och har inte ont men är jätteledsen  Vill inte att det ska vara såhär. Dessutom förberedde han mig på att jag kan börja blöda rejält, kanske måste åka akut om det gör ont osv...
bröt ihop lite när jag ringde in mig sjuk och kunde knappt berätta. Vill inte ringa jobbet. Han kodade mig som mag/tarmbesvär för att inte ställa till nåt jag inte vill berätta.
Jag var beredd på mycket men inte detta. MA/MF eller så, men ingenting? Fan! Ska åter på torsdag för nyy HcG-prov samt VUL.

Barbabra - Fan vad tråkigt och ledsamt! Förstår om du är knäckt. Skickar många kramar mitt i eländet. Ta hand om dej.

TAck F. Det blöder visst ut nu, hade jätteont en stund men nu är det uthärdligt, ihop med värmedyna. Hade inga Alvedon hemma så jag har skickat karln. Skit är att detta lär väl ta någon månad att komma ifatt att bli bra, och så sommarstänger dom ferten så tidigast efter augusti är vi på gång igen

Barbara: Neeeeeej!!!! Så skulle det ju inte gå! Stor stor kram!!!!

Nannis: Usch så jobbigt att folk inte kan sköta sitt eget liv. Vad har de egentligen att göra med om man dricker eller inte. Själv dricker jag ibland och ibland inte, fast folk har nog börjat vänja sig vid att jag gör lite som jag vill. Jag brukar säga att jag är en "periodare" och med det menar jag inte bara när det gäller alkohol utan i allt jag gör, så gör jag det i perioder.   Men som sagt, folk har som tendens att lägga sig allt för mycket i det de inte har att göra med. Som att jag fick frågan "jag har hört att det kanske är barn på väg..?" av en bekant till familjen, detta aldeles efter jag gått igenom den sena aborten. Då svarade jag bara som det var, "jag var gravid men inte längre, vi var tvungna att gå igenom en sen abort". Det stängde igen hennes mun illa kvickt och kanske tänker hon sig för innan hon frågar någon något liknande igen. 
Är nog lite dålig på att peppa, däremot rätt bra på att lyssna tror jag, men jag skulle nog ställa frågan tillbaka, måste man verkligen dricka bara för att det är fest? 
Välkommen in till oss och hoppas du kan finna lite stöd i att titta in hit när du känner för det.

Cheeky: En väninna rekommenderade en sådan där monitor till mig. Hur fungerar den? Har hört att den ska vara rätt dyr i inköp?

Mrs Fisk: Så smart att dela upp det. Har också börjat tänka att vi helt enkelt är en enbarnsfamilj och det blir liksom lättare att hantera det på ett sätt. Det knäppa är att jag alltid sagt att det går bra med bara ett barn och så går det så här. Nu vill jag ju inget annat än att Agnes ska få bli storasyster... Ironiskt...

 Kram till alla som vill!

Angående dricka och fest: Tur i oturen kan man väl säga för oss var att eftersom vi hade berättat för alla om graviditeten precis innan missfallet, så vet ju "alla" om missfallet också. Så det är ingen som riktigt vågar fråga hur det ligger till. Och dom som är nära nog att dom skulle våga fråga vet att jag skulle berätta om det var nåt jag på gång. Sedan så dricker både jag och min man mycket mindre än förut numera. Inte så att vi drack massor förut, men visst gillar vi god öl och brukar försöka testa systemets nyheter (men det blir ju inte så många flaskor när en liten flaska kostar 50kr ibland... ). Men vi börjar ju ändå bli lite äldre och märker att även mindre mängder alkohol, och även "festandet" i sig med sen kväll och så, tär på en ganska mycket. Vilket vår kära hyperenergiska dotter inte förstår kl. sex söndag morgon, när mamma och pappa inte vill stiga upp och leka Så det har blivit en hel del kvällar utan nån alkohol alls, och nu har nog folk börjat vänja sig vid att jag ibland dricker och ibland inte. Sedan så är det ju inte så kul att sitta med vatten hela kvällen, men jag har börjat hitta alternativ också. Jag är ingen större vän av läsk men kom nyligen på att pommac faktiskt inte är så tokigt... Samt att systemet har en alkoholfri veteöl som jag tycker är riktigt bra, och ett alkoholfritt mousserande vin som faktiskt smakar lite vin också, och inte bara sött. 

Jag försöker också dela upp det hela lite, se barnverkstaden som en grej och vår dotter som en annan, och fokusera på att göra hennes uppväxt så bra som möjligt oavsett om hon har syskon eller ej. Det som tröstar mig en del är ändå att vi har ett stort kontaktnät kring oss, och en del barn i hennes ålder också. Så jag hoppas att hon även utan syskon slipper den ensamma barndom jag hade (själv ensambarn, och min egen uppväxt är en ganska stor drivkraft i varför jag vill att dottern ska ha syskon).

Jag har också varit väldigt inne på att ha barnen tätt, just för att dom ska ha så mycket glädje av varann som möjligt. Men jag har börjat sakta acceptera att det inte blir så tätt för oss, och ta till mig lite exempel från omgivningen på att fyra-fem år eller mer mellan barnen inte är en katastrof utan har sina fördelar också. Och då kommer ju också tankarna att adoption ju alltid finns som alternativ, om det inte funkar naturligt. Fast jag vill ju väldigt gärna gå igenom graviditeten och förlossningen en gång till i alla fall (eller fler, nu blir man ju så inställd på tvåan, men i ursprungliga planerna när man trodde att det bara var att skaffa barn så funderade vi faktiskt på både tre och fyra...). 

Det jag glatt förtränger med graviditeten är iofs att jag ganska säkert kommer att få graviditetsdiabetes (igen) och att min förra graviditet inte var någon dans på rosor direkt. Vilket jag ibland försöker påminna mig om och trösta mig med, när önskan att vara gravid tränger på som värst.  Fast jag skulle ju ändå så gärna... trots allt det jobbiga. 

Mumin, jag hade också planer på många barn, men nu vore jag oerhört tacksam för ett till. Då jag bara får hjälp fram till jag fyller 40 och redan fyllt 38 fantiserade jag t.o.m. om att hinna få barn, och bli gravid med nr3.. men det är ju kört nu. Enda chansen att få syskon senare är väl om man åker till Danmark eller så, men då blir inte barnen genetiska syskon, och det vill jag (vi?). Det vore rätt omständligt också.
Ja har många syskon så jag kan inte tänka mig att dottern ska vara ensambarn. Vet kompisar som var det och jag tänkte att de måste ha tråkigt (säkert inte men trodde det som barn).

Jag är nog lite inne på samma som johlinn, jag vill också ha ett helt friskt barn, jag vill vara  i den där babybubblan utan att oroa mig för operationer och kontroller och andras bestämda åsikter. Vår dotter föddes med hjärtfel och genomgick 3 kontroller sövd innan op. när hon var 7mån. Dessutom veckovisa besök på BVC och "krav" på att börja med fast föda redan när hon var 3mån3v. Jag ville helamma länge. Nu var det helt rätt att göra så i hennes fall, men jag vill även gå på babysim, öppna fsk, allt sånt jag missade. Även jag insjuknade efter någon månad i tarmsjukdom, så jag tog mig ingenstans.

Vi ville ha två år mellan våra barn, tänkte att det måste ju vara perfekt, och så mkt roligt de skulle ha tillsammans. Nu blir det minst 4 år mellan dem, och jag känner mig både stressad och ledsen över att det inte blev som tänkt. Jag tycker tiden går så fort, dom här två åren vi försökt känns inte som två år, det känns så overkligt att man försökt så länge!  I 26 månader nu har man trott lr hoppats på att man är gravid, och varje gång kommer den där mensen.
Sen blir jag så irriterad på folk,  det är inte många dagar den sista tiden jag inte fått frågan om syskon, att man vi måste ju skaffa ett syskon, tänk på Elsa, inte ska väl hon behöva bli ensam barn. Tom mindre barn frågar i lekparkerna och på öppna förskolan varför jag inte har ngn bäbis. Det ska bara vara så att har man en treåring så ska det finnas en bäbis (lr äldre syskon då) Jag har verkligen märkt att folk tycker att man inte följer den "normala" gången och därför har man rätt att påpeka det!?

Barbabra: jag beklagar ditt utomkveds, vi har ett missfall i bagaget och det känns så orättvis att det ska hända efter att man kämpat så länge. Tänk så många som blir gravida och gör abort, varför kan inte vi få de bäbisarna ist, ibland undrar jag vem som styr där uppe eg?

Kram