Hysterisk - helt plötsligt inget kejsarsnitt?

Än så länge händer det inte särskilt mycket. Jag verkar undermedvetet ha kopplat bort alla känslor inför det här och ofelia-bm försöker trigga igång dem tror jag. Funkar inget vidare, känns inte som om det är jag som ska ha barn längre. Det måste vara någon annan.

Men vi fortsätter väl lulla omkring i förlossningssalar och leka med lustgas och titta på badkar. Har nästan inga reaktioner på någonting längre, inte upprörd över någonting men inte heller glad. Går omkring och hummar och säger ja eller nej.

Folk frågar om jag är deprimerad och logiskt sett kanske det är så, men jag känner mig inte ledsen. Känns å andra sidan inte riktigt som om det här är mitt liv heller. Som om jag tittar på. Märker inte av när bebisen sparkar, bara när mannen gör mig uppmärksam och påpekar att det rör sig därinne.

Bokade in en tid på ett privat ultraljud nu, kanske hjälper tillräckligt för att förstå att det faktiskt är nåt på gång på riktigt.

Men fy, det låter inte alls som att du mår bra just nu. Hoppas verkligen att ultraljudet har den effekt du önskar. Det är ju inte konstigt att du stängt av känslorna, det är en normal (om än kraftig) psykologisk försvarsmekanism. Har du beskrivit det för din BM som du gjort nu här i tråden?

Hoppas verkligen att du kan få föda på ett sätt som du känner dig trygg med, det är förjävligt att gravida kvinnor behandlas så här! 

Detta hände faktiskt en vännina. En BM smålog o klappade henne på axeln o sa "här har vi minsann en mamma som inte litar på sin kropp" Hon var helt slut, hon hade redan fött i 69863 timmar, hon var livrädd LIVRÄDD för smärtan!! Litade inte ett uns på hennes kropp som orsakade henne denna AVSKYVÄRDA smärta. De drog ut barnet med tång... mamman är nu opererad o sövd 3 gånger.... mår fortfarande fruktansvärt dåligt vid tanken av hennes förlossning.

Men varför har ni gett upp och bara lagt er platt? Om du gått ner dig i besvikelsen och rädslan så pass att du inte längre "bryr dig" är det ju allvarligt. Varför lallar din man bara omkring i detta, medveten om hur du mår???

TS, det låter onekligen som om du behöver mer hjälp att hantera detta, än du får idag. Du måste berätta för BM hur du mår! Och om hon inte fattar eller tar dig på allvar: sök vidare efter någon annan som gör det. Du verkar faktiskt vara lite deprimerad, eller nästan lite apatisk, och det är inget positivt tillstånd att vara i, varken för dig eller för din bebis som känner av allt Du känner av. Det verkar som om du gett upp, resignerat? Gör inte det! Res dig och kräv att höras och synas! Förlossningen kommer snart att äga rum, även om du för närvarande inte kan/orkar tänka på den. Du behöver förbereda dig. Låt inte tiden passera, utan berätta för berörd personal hur du mår, och att du känner att du inte blir lyssnad på, respekterad, osv. Ge dig inte! Du har rätt att få hjälp! De är bara bekväma och gör minsta möjliga ansträngning, om de kommer undan med det.. Låt dem inte komma undan. Sätt dem i arbete - det är DET de får betalt för!

Styrkekramar!

Kan du kika på möjligheten att kontakta en doula (förlossningspedagog) privat? 

Men så kan du väl inte ha det. Har inte läst hela tråden men borde du inte gå och prata med någon om detta? Hjälper det inte att gå och titta i salarna och testa lustgas och sådant så måste du ju säga det till personalen de kan ju inte läsa dina tankar.

Jag själv gick till aurora som det hette för jag var paniskt rädd för min första förlossning. Jag fick också titta på badkar och lustgasen och hälsa på personalen och se hur det såg ut där osv. Skrev även ett förlossningsbrev, vilket är ett bra tips som du kan testa. Jag upplevde det gjorde mig mycket mindre rädd att ha gått omkring och sett hur det såg ut där, för jag var ett kontrollfreak som var rädd för att tappa kontrollen, men när jag varit där så kände jag liksom att jag hade kontroll över läget liksom. Då var jag med ens inte alls rädd för förlossninen längre.

Och sen så när den väl startar så kommer rädslan vara bortblåst, det är nogtt lugnande hormon som sätts in då tror jag, för man blir helt avslappnad och lugn i själen när första värken kommer igång. Jag har fött flera barn sedan dess och det har varit likadant varje gång. Så fort förlossningen startar ¨så försvinner rädslan och man blir mer fokuserad på det man ska göra, och då kan jag poängtera att jag har varit jävligt rädd innan. Om det lugnar dig lite så kan du ju tänka på det, menar jag. Hoppas allt går bra, det är mycket ovanligt att en förlossning går fel i Sverige idag. Lycka till.

"Mycket ovanligt att en förlossning går fel i Sverige idag"... hmm lite fööör positiv nu va? Det är relativt vanligt att en förlossning går fel idag tyvärr.

Jag hade aldrig accepterat ett nej, du har rätt att få träffa en annan BM/läkare. Det är din kropp, ditt barn och din förlossning. Ta INTE ett nej, ta med dig din partner om du känner att du själv har svårt att stå på dig.

Jag blev själv överkörd av den första läkaren jag träffade som sa," ja men du verkar ju så glad, det här kommer gå jättebra!" Superförvånad gick jag därifrån och tänkte jaaahaaa då blir det inget snitt då... Men ju längre tiden har gått har jag känt att jag vill ha ett snitt, bokade en ny tid med en ny läkare och sa bara att jag vill ha ett snitt, det är min kropp och jag bestämmer över den och min förlossning. Enligt min man såg jag ut som om jag skulle flyga på läkaren vilken sekund som helst. :D Nu har jag i och för sig ett akut snitt i bagaget, men det ska inte spela någon roll!

KOm igen nu TS! Ge inte upp! Stora kramar!

ja ett sånt inlägg är väl verkligen inte vad Ts behöver, som är så himla rädd inför sin förlossning. Du kan ju skriva skräckhistorier någon annanstans på forumet för folk som inte lider av förlossningsskräck. Lite empati måste man ändå ha med folk som är rädda. . Jag har fött 4 och alla har gått hur bra som helst kan jag säga till TS, och ingen jag känner som har fött barn varken med kejsarsnitt eller vaginalt, har drabbats av några som helst komplikationer. kanske i ett fall av 1000 går någonting snett och i ett fall av 10 000 kanske något går riktigt galet men sällan är det fara för livet i ett förlossningsrum i Sverige idag. Så hon kan nog känna sig trygg menar jag.

Det är liksom inte som att vi befinner oss på medeltiden eller i uganda där kvinnor får ligga ute i djungeln och föda bäst de kan liksom. Det finns mängder av smärtstillande, jag har tex haft epidural under flera förlossningar och då har jag inte känt det minsta smärta, så nog finns det hjälp att få i förlossningsrummet om man ber om det. jag tycker inte man ska komma dragandes med skräckhistorier inför en förlossningsrädd, det finns det andra trådar i forumet för.