Hysterisk - helt plötsligt inget kejsarsnitt?

Jag tror att det viktigaste när man har att göra med kvinnor som blivit utsatta för övergrepp, det är att dessa kvinnor får som de vill och inte känner sig tvingade till det ena eller det andra. Jag blev utsatt för övergrepp som 9-åring och jag valde snitt när det var bäbisdags. Jag var kanonnöjd med hela upplevelsen och idag 3 år senare så syns ärret knappt! Inga komplikationer, allt gick proffsigt och tryggt till och jag fick upp bebben direkt på bröstet. Mitt livs finaste stund och jag fick uppleva den pigg och utvilad och trygg. En vaginal förlossning hade inte funkat för mig, jag kan inte ens ta mig igenom en gynundersökning utan att få panik och jag skulle aldrig kunnat hantera komplikationerna efter en förlossning. 

Det viktigaste var dock att jag fick välja själv. Hade någon försökt tvinga mig till snitt hade jag kanske slagit bakut åt andra hållet. Det viktigaste för mig är att jag äger min kropp och själv bestämmer över den.

Du vet ingenting om mig eller mina kunskaper och erfarenheter av snitt och vilken anledning som gett mig ett snitt på förhand. Oerhört ignorant att då uttala sig om mig men det säger mer om dig än om mig. Jag tycker att alla som vill ska få ett snitt, man måste få bestämma själv om man vill snittas pga tex förlossningsrädsla. Jg har inte ett spräckt underliv som anledning alls faktiskt, det är bara en ytterligare bonus. Ja, kg provocerade tillbaks i ilska när jag ser hur kvinnor här i tråden uttalar sin kunskap om andras kroppar och underliv, och som tycker att det hör till att kanske gå sönder (som att det är det hemskaste som kan hända under en förlossning liksom). Det blir så otroligt fånigt när andra ska sitta och tycka om vad Ts bör få tillåtelse till eller inte gällande hennes egna kropp i ett vuxet beslut hon fattat. Jag blev arg och skrev provocerande tillbaka och som jag misstänkte kunde snippallvetarna inte hålla tillbaka utan var tvugna att bröla ut sin vrede. Jag kan fortfarande inte se en enda anledning till intresset vissa här uppvisar för andras förlossningsval, och inte får jag ngt svar på det heller, bara en massa "ät mitt bajs" och annat intellgent från de som kallar MIG omogen. Visst, det visar var vissa står och hur vuxna de är. Men jag tror det är som någon annan faktiskt skrev, att de som genomlidit en vaginal förlossning på ngt sätt blir förolämpade när andra slipper gå igenom samma sak. Det är i mina ögon en sorts avundsjuka och jag tycker det är sorgligt. Varför inte glädja sig åt att förlossningsräddas kvinnor ens VÅGAR skada barn? Och att de kan njuta av graviditeten och förlösas trygga istället för skräckslagna? Vad drar andra kvinnor för nytta av att förlossningsrädda Ida får sitt första barns födelsedag serverat som det mest traumatiska hon någonsin upplevt, ett trauma som gör att hon inte vågar skaffa fler barn alls? Vad vinner ni på det? Och varför detta skanderande om att "varginalt är bäst" när vi vet att det inte gäller alla mödrar och barn? Varför betalar ni gärna skatt till vård av era gamla släktingar som självmant rökt till sig KOL men när det kommer till snitt så ska ekonomin genast tajtas till. Måna här inne och i andra trådar beter sig som att snitt är djävulens påfund och ngt som RIKTIGA mödrar minsann ska sky som pesten. Ni tror att de som väljer snitt är okunniga och dåligt pålästa, själva vet ni bättre hur ANDRAS kroppar fungerar för ni har minsann klämt ut era ungar den gyllene vägen. Jag är fullt medveten om att jag skrev ilsket och provocerande och det är inget jag ångrar. Men ni måste innerst inne förstå att man ledsnar på att förlösa och försvara sina val när det man möts av är "du borde inte få skaffa barn" "varför vill du inte vara mamma på riktigt?" "föder man inte vaginalt så går man skippa barn!" och annat urbota korkat som totala främlingar väser helt utan att man själv ens haft en hård ton från början. Till slut tänder man till och blir förbannad och beter sig därefter! När sen kvinnor med en ironisk ton säger sig hoppas att man blir både barnlös eller sprucken hela vägen till månen så ja, då sjunker även jag till samma nivå. Många bäckar små heter det ju. Jag kräver inte att du ska reponera en höftfraktur utan smärtlindring när du är gammal, trots att det är det naturliga! Vad gör förlossningen till en allmän sak när det är en privatsak?

Eller så fick jag nog efter ännu ett "men skaffa inte barn då". Men visst fortsätt tjafsa utan att över huvud taget svara på frågan jag ställt eller ens ta in ngt av det övriga jag skrivit. Om det var det enda du hade att säga så är du inte värd att lägga energi på.

Well, en hel del (i mina ögon) som föder barn lider av inkontinens. Jag känner två som har en riktigt jävligt vardag på grund av det och de utrycker sig så båda två, för det är ju det de gör. Jag förstår att man helst ska linda in och sockra det mesta men de har själva upplevt det som att andra med samma problem nästan blir lyckliga av att höra att de också lider. Och sedan var mitt första inlägg trots allt ett ganska ironiskt svar men folk har all rätt att tolka och läsa in precis hur de vill. Jag ledsnade på att läsa alla självutnämnda experters utlåtanden om vad som självklart är bäst för andra och jag drev med dom. Tog du illa upp för att du tror att jag ser ner på de med inkontinensproblem så är jag ledsen att du uppfattat mig som sådan. Jag är bara så in i Norden less på påhoppen som kommer när jag och andra som ska eller har snittats hoppas på som om vi fattat beslutet i blindo, som att vi är korkade och som sagt, inte borde få ha barn. En hel del är av uppfattningen att är man inte villig att ta riskerna med en vaginal födsel, då ska de minsann förbli barnlösa. Som att de gottar sig i tanken att de som inte gör vad de själva gjorde ska straffas med barnlöshet - ett omänskligt hårt straff. Jag gläds åt barn som kommer till världen oavsett exit ur mamman, jag blir arg när fokus istället hamnar på om kvinnan veeerkligen hade "rätt" skäl till snitt och om hon inte borde ha fått betala det själv. Isf borde många patienter inom vården få hala upp plånboken men nej, det är bara vid förlossningar det ska finansieras privat. Man betalar dock gärna för eftervård av traumatiserade mödrar, men vägrar betala en billigare peng för att de ska slippa hamna där över huud taget. Så jag är ledsen om du tog min ironi över de kaxiga "jag vet minsann bättre än dig om hur DIN kropp funkar" som ett påhopp på dig. Du anar inte vidden av min medkänsla för de med inkontinensproblem, den är stor jag lovar.

Jag vet att denna fråga kan verka magstark men jag skulle verkligen vilja förstå hur man kan känna motvilja inför förlossning osv som inte har med sex att göra i den bemärkelsen när det har fungerat att "tillverka" en bebis, något som i allra högsta grad har anknytning till det sexuella.

Vad är skillnaden?

Jag vet att denna fråga kan verka magstark men jag skulle verkligen vilja förstå hur man kan känna motvilja inför förlossning osv som inte har med sex att göra i den bemärkelsen när det har fungerat att "tillverka" en bebis, något som i allra högsta grad har anknytning till det sexuella.

Vad är skillnaden?

Det håller jag absolut med om att självbestämmanderätten ska respekteras. Jag menade mer att ”hur väljer man när man aldrig varit med om en förlossning och inte vet vad man väljer?” – är det liksom begripligt resonemang eller helt tillsnurrat? Kejsarsnitt är säkert rätt för vissa efter övergrepp – MEN det behöver inte vara det och det vill jag gärna lyfta fram. För mig var det vidrigt att ligga där fastnitad på rygg i totalt underläge och inte kunna röra mig samtidigt som helt okända körde upp slangar och nålar här och var. Jag upplevde det som vid våldtäkten – jag skulle bara ligga där och gå med på allt, ingen möjlighet att gå, protestera, röra sig, komma loss etc... vaginalt var jag med på ett annat sätt.

 

Jag förstår bara inte hur man kan vara så säker på att man vill det ena eller det andra – och helt avfärda ett alternativ - utan att ha erfarenhet av vare sig det ena eller det andra.

 

 

Herregud vad diskussionen har har spårat ut och istället för att stötta eller ge TS råd sysslar ni med någon slags sandlådediskussion och pajkastning!

Till TS, jag hoppas verkligen att du får en beviljat snitt. Jag födde min första tjej vaginalt och min son kom med snitt. Han estimerades att väga 5,1 kg i v 37 så jag fick FULLKOMMLIG panik och brött fullkommligt i hop av rädsla. Inte så mycket rädsla över att det skulle göra ont utan rädsla att jag inte skulle få ut honom, min dotter fick de plocka ut med sugklocka för jag fick inte ut henne (hon vägde 4,1). Förlossningsläkaren sa då att det inte fanns något självändamål att tvinga en livrädd gravid kvinna att föda ett barn vaginalt och att rädslan i sig knappast underlättar i förlossningssituationen. Jag vet inte om det spelar roll att jag gick hos Special MVC.

Jag hoppas verkligen det löser sig för dig TS och att du kan förvandla din rädsla til kämparinstinkt och kämpa för att få igenom ditt snitt.

Önskar dig all lycka!

Jupp, jag föder stora barn. Bör kanske tilläggas att den första var 54 cm lång och den andra 57 cm lång så de var egentligen inte rundare än en 50 cm lång 3,4 kg tung bebis. Men jag hade väldigta problem med att få ut nr 1 ändå.

Jag vet inte om jag generellt tycker att "kjejsarsnitt ska släppas helt fria" men jag anser att vid stor och extrem rädsla, av vilken orsak rädslan än är, borde det vara givet.

Resonerar man så att kvinnan själv bestämmer över sin kropp så skulle man ju kunna kräva massor av gratisoperationer. Fettsug. Större tuttar. Etc. Tycker verkligen inte att snitt ska beviljas för lättvindigt. Känner inte för att föda typ, det gör ont, jag blir stor därnere etc. Fy skäms, är man så ego kan man låta bli att skaffa barn.

MEN i ts fall är det en annorlunda sak och då tycker jag INTE att de ska neka snitt.