När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Det är alltid svårt att svara på hypotetiska frågor. Jag ser helt enkelt till att inte bli med barn. Punkt. Och skulle jag bli det så blir det abort, så som jag känner nu - sen är jag ingen sierska och kan inte säga hur jag skulle agera om jag hamnade i den situationen. Varför undrar du? Du skriver "intressant fråga", men jag förstår inte hur det skulle kunna var "intressant" för någon annan än mig och min partner.

Vi är alla olika. Du kan inte tänka dig ett liv utan barn, jag kan inte tänka mig ett liv med barn. Ingen av oss "har fel" - vi har bara valt olika vägar i livet.

¨Riktigt riktigt efterblivet argument. Man kan bli ensam vid gammal ålder även om mam har många barn och barbarn. 

Och din mormors kompis har visst någon, hon har ju din mormor.  

Alltid vetat. Ungefär som med religion, alltid vetat och känt att det där med Gud och Jesus (eller någon annan trosuppfattning) inte var något för mig, samma sak med barn och familj, inget jag känner mig dragen till eller vill skaffa/bilda.

När jag var riktigt ung, då ville jag först ha barn men sen, om 10 år eller mer. Ville dock adoptera och inte föda egna (av anledning jag inte ens kunde precisera).

Sen när jag var kring 20 så ville jag nog ha barn - sen. Vid typ "28-30". Sen insåg jag att jag flyttade fram åldern. När jag var 23 ville jag nog ha barn efter 30... osv.

Jag har aldrig sett mig "med barn", men jag tror jag på nåt vis kändes som att jag borde vilja/man 'ska'. Dessutom har jag alltid gillat barn, jag har jobbat med barn etc. Så jag trodde nog att jag ville mer än egentligen ville.

Från jag var kanske 26 - 27 har jag insett och vetat att jag vill INTE ha barn. Lämnade länge öppet för att "jag kan ju inte garantera att jag inte vaknar en dag och kroppen skriker BARN, men finner det otroligt".

Nu är jag 34, och har steriliserat mig.

Så, jag har aldrig velat ha barn egentligen, men det tog till efter 25 att inse att jag inte ville.
Däremot har jag insett att jag gärna vill ha barn i mitt liv, dvs att jag med fördel ska ha ett förhållande med en man som redan har barn. Men egna, nej jag har aldrig känns ens en skugga ev en längtan. Jag tror de glömde skicka med mig en biologisk klocka ;)

Nu har ju inte jag någon diagnos... men jag var väldigt säker på att jag inte ville ha barn tills jag var 21-22, hela framtiden var planerad - inga barn. Sedan hamnade jag i något slags mellanläge, brydde mig inte riktigt om jag skulle få barn en dag eller inte. Sedan sa det poff, längtan efter barn gick inte stoppa, det var det enda som upptog min tankeverksamhet, hade inga problem att bli kräkt på, lyssna på konstant gråt och skrik i en timme från en kompis nyfödda lilla barn, klarade helt plötsligt av lukten av bebisbajs osv. Utsatte mig för alla möjliga situationer där längtan skulle kunna försvinna - men icke.

Nu sitter jag här - halvvägs i graviditeten och längtar som bara den efter mitt och sambons lilla kärleksbarn 

Tror därför att du nog inte ska vara så säker på att du alltid kommer känna som du gör nu, även om det kanske för tillfället inte finns några som helst positiva saker med det ur din synvinkel. Been there. För många är det säker så däremot att känslan av att inte vilja ha barn kvarstår - tills man hittar den där personen som triggar igång ens längtan... det var väl så det var för mig, det slog till efter två år in i förhållandet och allt jag önskade var flera små människor som förhoppningsvis liknar min sambo både till utseende och personlighet 

Sedan jag var mycket ung. Jag undersökte möjligheterna till sterilisering långt före jag fyllt tjugo - barn är helt enkelt inte för mig. Jag vill varken vara låst till en livslång partner eller det livslånga ansvar ett barn skulle innebära.. dessutom tycker jag helt enkelt inte att det är intressant.
Jag känner egenerellt mycket liten anknytning till eller intresse för väldigt unga människor. ^^ Så kan det gå!
Mitt liv är Mitt och jag trivs med det. Häpnar fortfarande över hur många av mina vänner skaffar barn ett, två och tre (är runt trettio och de flesta jämnåriga bärjar arbeta på sin familjeidyll) men respekterar deras beslut.

Abort helt klart. Sterilisering ar pa G for min partner, bara sa svart fa tummen ur.

Varfor ar det svart att tanka sig att andra har andra asikter och syn pa livet an en sjalv?

Jag har aldrig velat ha barn och fick alltid höra som liten att jag skulle ändra mig, jag undrar fortfarande när den dagen kommer? Jag har aldrig ångrat att jag gjort abort, det var lätt att välja och jag vet att mitt liv hade varit mycket sämre om jag valt att behålla.

Jag ser så många eländiga förhållande och ensamstående föräldrar, att skaffa unge är ingen garanti för att inte sitta ensam som gammal, jag känner/kände flera som "aldrig" får/fick besök av sina barn.

För mig har det snarare varit så att jag blivit säkrare med åren. När jag var tonåring så reflekterade jag inte över att man faktiskt kunde välja bort barn. Alla fick barn förr eller senare, tänkte jag. Senare skulle nog passa för min del. 

Allt eftersom åren gick så trodde jag att längtan efter barn skulle komma, men icke. Jag hade några kortare och längre relationer, men barn var aldrig aktuellt. När jag sedan träffade mannen jag gifte mig med så föll allt på plats. Han var inte sugen på barn, och jag insåg att jag inte heller var det.  

Idag är jag 42 och skild (vilket inte alls hade något med barnfrågan att göra). Jag är glad att jag aldrig valde att skaffa barn. Det är helt enkelt inte min grej. Jag trivs utmärkt med mitt barnfria liv. Skulle jag i framtiden träffa en man som har barn så kommer jag att tänka över situationen mer än en gång innan jag ger mig in i en relation.  

Jag har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Jag minns att jag pratade om det redan när jag gick i lågstadiet. Jag lekte aldrig med dockor när jag var liten och jag har aldrig känt mig intresserad av att ta hand om bebisar eller småbarn.

Är nu 31 år gammal och känner fortfarande ingen längtan efter barn. Överväger dock att trycka ut nån unge ändå, för min makes skull. Om han väldigt gärna vill ha ett. Men då förväntar jag mig att han tar hand om den också. Jag vill inte att det slutar med att jag får stå och torka urin (för att han inte lyckats få den rumsren) och ta med den ut på promenad för att han tröttnat...  Haha...nej, jag skojar. Jag veeeet att ett barn inte är ett husdjur.