När visste ni att ni ej ville ha barn ?

För mig har det blivit tydligare och tydligare de senaste 6-7 åren tror jag. När jag var yngre tänkte jag att jag skulle ha barn, troligtvis för att det är så det "ska" vara, inte för att jag verkligen ville själv. Sen insåg jag att man inte måste göra som alla andra, och att man inte måste ha ett Svensson-liv (min stora skräck).

Nu är jag snart 28 och har aldrig varit så säker på som nu på att jag absolut inte vill ha barn. Dock tror sig ju alla i min omgivning veta att jag minsann kommer ändra mig... Jaha, det kanske kan hända, det vet man ju aldrig. Men det är otroligt irriterande att folk tror sig veta vad som är bäst för mig och vad jag vill med mitt liv och att jag minsann kommer att vilja ha barn, sen.

Jag insåg det någonstans mellan 12 och 16 års ålder, är 47 nu och har inte någon gång känt att jag velat ändra min inställning. Tyvärr medför frånvaron av barn en del negativa konsekvenser som att man inte har lika lätt att hitta vänner bland andra mammor med barn, man har svårare att relatera till vad andra pratar om på t ex jobbets kafferast, och i slutänden kommer man inte att ha någon biologisk familj kvar i form av nära släktingar. (De äldre släktingar man hade som ung kommer ju alla att vara döda när man själv är gammal.) Man går också miste om en hel del upplevelser och erfarenheter, till exempel har jag aldrig varit på något kvartssamtal eller följt med på någon fotbollsmatch under en helg, aldrig hjälpt någon med läxorna, har aldrig upplevt att som vuxen leka med några barn. Jag har inga direkta minnen av att ha träffat barn sedan jag själv var liten, annat än om någon kollega någon gång haft med sig sitt barn till jobbet och visat upp.

När folk säger "barn är det bästa som hänt mig" förstår jag inte vad de menar och kan inte alls relatera till det, eftersom jag inte vet eller förstår något av vad de pratar om.

Jag har alltid vetat att jag inte ville ha barn. Tyckte bara de var konstiga varelser som var asjobbiga. När jag var 32 träffade jag Honom och hux flux ville jag ändå ha allt det där, barn, villa och volvo. Nu är jag tvåbarnsmamma. Livet tar oväntade vändningar ibland. 
  

Jag ville absolut inte ha barn när jag var yngre. Vid 20 var jag totalt anti och fick ett utbrott på min dåvarande pojkvän som drömde om barn :D Ville inte höra talas om frågan ens, men bestämde mig för att tänka över det när jag blev runt 40 som jag är nu. Jag är inte lika anti, och funderar på att  försöka ifall det fungerar naturligt. Anledningen till att jag känner så är att fått leva mitt unga liv som jag ville, och barn är något jag inte provat att ha. Någon stark längtan har jag dock inte, jag älskar friheten att göra vad jag vill.

Sedan jag var 18 har jag alltid tänkt att någon gång i framtiden har jag barn, men aldrig velat det när jag tänkt det. Mest känt att jag är ju kvinna, så den biologiska klockan kommer kicka in nån gång. Det har den däremot inte gjort, och nu är jag 30 och fullt medveten om att jag inte kommer ha barn. Det som var avgörande i beslutet var barnhetsen från ett ex, jag försökte verkligen känna lust inför det men det var omöjligt.

Som någon skrev innan känner jag inte att det skulle vara något väldigt negativt att vara "ensam" när jag är äldre. Min bror kommer skaffa barn, så släktingar kommer förmodligen finnas ändå.

Skulle jag bli med barn idag skulle jag göra abort. 

Jag tror jag föddes sån, haha!
Jag har aldrig hållit i ett spädbarn ens.. och gläds inte alls över att mina vänner ska få barn heller.
Känner mig jättehemsk, och så har jag bara haft pojkvänner som velat ha barn i framtiden.