När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Hej!

Det började vid 4 års ålder för mig när jag fick mitt första syskon. Jag har sedan 3 års ålder känt mig lite utanför och när det var dags för första syskonet började min mamma regelbundet försöka intala mig att det kommer att bli väldigt roligt med ett syskon. Det blev emellertid jobbigt med detta barn och inte blev det bättre 4 år senare när det var dags för nästa!

Jag kände som att jag var till besvär för mina föräldrar ganska ofta och tyckte att mina föräldrar verkade trötta och slitna och jag kunde inte förstå att de fortsatte skaffa flera barn. Min mamma pratade ofta om hur mycket hon och pappa älskade mig. Men även om det kan vara sant till viss del så kändes mitt liv jobbigt och jag kände redan då att jag inte skulle vilja vara vuxen med barn. Nu är jag 43 år och har inte börjat längta efter barn ännu.

Jag hatar inte barn i sig men jag umgicks hellre med vuxna som barn och så är det även nu sedan jag blivit äldre. Jag tycker det känns stressande att hälsa på hos barnfamiljer och när det kommer barn på besök hemma.

Jag ville inte heller ha barn. Var inte speciellt förtjust i barn. Tyckte hundvalpar var både sötare och roligare. Vid 33 blev jag oplanerad gravid. Kunde inte tänka mig att göra abort men var jätterädd att jag inte skulle kunna älska barnet. Nu är jag 37 och har tre barn.

Men hade jag inte blivit gravid av misstag så hade jag ju aldrig lidit av att inte få barn.

Jag avskydde när folk sa att "Du förstår när du får egna barn", men tyvärr det är sant. Hur irriterande det än är.

Men alla måste ju inte skaffa barn. De som försöker övertyga folk att skaffa barn som sagt att dom inte vill ha barn gör fel.

Däremot brukar jag avråda yngre människor från att sterilisera sig. Tex om man är 27. Mycket kan ju hända på tio år.

 He he.

Har aldrig gjort ett medvetet val att leva mitt liv barnfri. Barn har helt enkelt aldrig funnits i tankarna och jag har aldrig kannt nagon langtan alls. Jag har helt enkelt varit upptagen med att leva mitt liv till fullo och det ser verkligen inte ut att andras inom den narmaste tiden.

Min partner daremot har sedan lange vetat att han inte vill ha barn och i borjan luskade han forsiktigt ut var min standpunkt i den fragan var. Kommer inte ihag det alls men han verkar vara nojd med min reaktion som han bestamde sig for mig :)

Är 24 och har alltid vetat om att jag inte vill ha egna barn. Aldrig haft något intresse för barn 

Fram till för två år sen hade jag ingen önskan om att bli mamma (jag är 29 nu) så när jag var 20 var jag rätt övertygad om att jag inte skulle bli förälder.

För två år sen fick vi för oss att ändå försöka bli gravida. Känslan inför att bli mamma var liksom.. neutral, då. Jag blev gravid.

Under graviditeten och främst första tiden som mamma så kändes det som att vara mamma till min dotter, var mitt självklara öde. Hon är allt. Men någon direkt stark barnlängtan hade jag aldrig.

 

Jag visste det för ett par år sedan då jag av en slump hamnade på denna sida och började läsa i sfinkterrupturtråden och framfallstråden plus en massa andra hemska trådar. Fick en extrem förlossningsrädsla och vet inte om jag någonsin kommer att våga/vilja skaffa barn.

Jag har varit negativ till att skaffa barn sen jag var cirkus 22. Innan dess inte heller sugen, men jag hade inte tänkt över det eftersom jag var så ung. Sen har det bara blivit "värre" med åren. Nu är jag 28 år och väldigt negativ. Det finns inte i min världsbild att ha barn, BLÄ!
Fast samtidigt, man vet inte förrän efteråt. Men det ska otroligt mycket till för att jag ska ändra mig!!! Känner att jag till 99% aldrig i hela heta Hisingen kommer skaffa barn.

Jag skulle nog säga att jag var helt 100, eller ja 99 då, när jag var 25-26.   

Är 27 år och har aldrig haft någon längtan efter att skaffa barn, särskilt inte nu när man jobbar heltid, skulle aldrig orka komma hem efter en hård arbetsdag och inte få vara ledig och fri. Det räcker bara på att se på barnfamiljer och deras små odågor till avkommor ute på stan och i resturanger för att bli avskräckt. 

Jag har alltid vetat att jag skulle skaffa barn vid någon tidpunkt, men har aldrig haft en superstark längtan efter barn. Nu har jag två som jag naturligtvis älskar och skulle ge mitt liv för om det krävdes, men jag kan ändå inte känna att barnen är det bästa jag någonsin gjort, eller att de är meningen med mitt liv. De är en del av mitt liv, naturligtvis, och jag är stolt över dem och glad att de finns och att just de är mina, men det finns mycket annat som ger mitt liv mening också, och jag tycker att jag har gjort andra bra saker också. Så även om jag absolut inte ångrar mina barn så kan jag förstå människor när de ställer sig frågande till tanken att barn är meningen med livet. Mitt liv hade mening innan de kom, och det skulle ha haft mening även om de inte fanns, men självklart är de en av de saker som gör att mitt liv känns meningsfullt.