När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Jag har vetat sedan innan tonåren att jag aldrig vill ha barn.

Jag har vetat det sedan jag var liten, är 36 nu. En äldre släkting frågade för ett tag sedan "men barn då"? Jag svarade sanningsenligt att det inte är något för oss och att det inte blir några sådana. Då fick jag svaret att "ja alla måste ju göra som de vill, du sa ju redan när du var liten att du minsann inte skulle ha några barn". Jag minns inte detta själv, men blev faktiskt lite stärkt i beslutet att leva barnfri. Har aldrig kunnat se mig själv som mamma och har aldrig identifierat mig med föräldrarollen. Däremot tycker jag inte det är så svart-vitt som flera här tycker, jag har tvekat över mitt val många gånger. Mest på grund av att "alla andra" verkar känna denna drift och att umgänget blir mer och mer utarmat då de flesta i min krets nu lever småbarnsliv. Kanske också lite av tanken på att inte missa något, men landar alltid i tanken att det resonemanget är för grunt för att skaffa barn. Skulle i och för sig tycka att det var himla kul att se hur ett barn som var hälften jag och hälften min man skulle se ut och vara! Samtidigt vet jag att jag inte skulle vara lycklig med att leva barnliv, det intresserar mig inte alls. Jag undviker parker med lekplatser för att jag blir så irriterad på alla skrikande ungar och loja föräldrar. Avskyr tanken på att gå på mammaträff och öppna förskolan. Blir på dåligt humör om en barnfamilj sätter sig nära mig på tåget.  Aldrig i livet att jag vill spendera kvällarna med att plocka upp efter barn, förbereda matsäck och öppna unkna gympapåsar. Eller skjutsa till olika aktiviteter- blä! Bollhav på Ica Maxi, middag senast klockan sex och sedan natta barn. Upp klockan sex och göra frukost till barn. Nej tack! Jag värderar min frihet högt och vill satsa på att utvecklas och är inte främmande för att flytta utomlands framöver. Vill kunna njuta av att läsa, resa, promenera, gå på museum, umgås med vänner och kunna vara fri på kvällarna. Som tur är är jag och min man helt överens om vår livsstil, annars hade det nog varit jobbigt!

Det negativa med att välja bort barn anser jag vara att man riskerar att bli utanför i sociala sammanhang samt detta ifrågasättande som man märker av och till. Märker att vissa personer aktivt väljer att enbart umgås med andra barnfamiljer när de fått barn, kanske i och för sig säger mer om dem än något annat, men ändå. En känsla jag upplevt många gånger är riktigt tabu- jag har blivit besviken när nära vänner blivit gravida, inte för att jag är avundsjuk men helt enkelt för att jag vet att de kommer att försvinna in i småbarnslivsträsket. Har haft svårt att glädja mig åt en nära kompis graviditet av dessa skäl, även om jag aldrig skulle visa det.

Det konstiga är att jag har en universitetsutbildning där det ingår att arbeta med barn. Nu jobbar jag inte med det för närvarande, men känner märkligt nog inte främmande inför tanken. Gör nog stor åtskillnad på mina privata prioriteringar och mitt professionella liv... :) Tycker det är stor skillnad på att välja när och hur jag umgås med barn, jämfört med att ha ett ständigt umgänge eller påtvingat sådant. Jag får hoppas på att några av mina syskon skaffar barn så får jag följa dem, men åtminstone ett av dem är inne på samma linje som jag. Är däremot inte alls orolig för att bli ensam på ålderns höst, som många påpekat så är det absolut inte avhängigt barn eller inte.

Minns att jag var runt tio år när jag tänkte att det där med att skaffa barn när man blir vuxen var så ointressant. Men i den åldern så visste jag inte att man faktiskt inte måste skaffa barn. Ointresset för att ha barn har sedan hängt med och håller i sig och det är så skönt att inte ha några tvivel om den saken. Är 38 år och gift och jag vet faktiskt inte om mina föräldrar tror att det ska komma barnbarn eller inte. Men de lär ju märka om inte annatNär jag var runt 20 höll jag ofta på och sa till dem att jag ska inte ha några barn, men de trodde mig inte eftersom jag var så ung då. 

Det där med att man blir så ensam när man blir gammal tror jag inte ett dugg på, finns ju många gamla som har barn som aldrig hälsar på dem osv. 

Jag värderar min frihet högt, en frihet som man inte har när man har barn

Jag ska inte ha några barn i framtiden har jag bestämt sedan jag var 6 - 7 år.. kommer inte klara av det

Jag har vetat hela mitt liv. Jag har aldrig tyckt om barn.

Jag har aldrig velat ha barn, aldrig varit intresserad och endast tyckt att barn är jobbiga och högljudda. Det har helt enkelt inte varit min grej. Jag gillar fortfarande inte barn speciellt mycket och kan ha lite svårt för barn i allmänhet, men jag har träffat några enstaka barn som jag faktiskt tyckt väldigt mycket om, som "charmat in sig" hos mig. När jag var tonåring var jag så inställd på att jag aldrig skulle skaffa några barn, det var det värsta jag visste då. Samtidigt var jag rädd att detta skulle leda till att jag och min nuvarande sambo som jag precis träffat då skulle gå skilda vägar, för han har velat ha barn en längre tid. Sedan blev jag oplanerat gravid vid 19 års ålder och valde att göra abort, både jag och min pojkvän var helt säkra på att det var det rätta, det var ingen tvekan om saken. Ändå så är det bland det jobbigaste jag varit med om, att behöva ta ett sådant beslut. Tankarna och funderingarna om hur barnet hade sett ut, vad det hade haft för egenskaper osv, var oundvikliga. Och jag tror att denna händelse någonstans satte spår hos mig. Jag ändrade inte min syn på det helt och hållet, men det påverkade helt klart och tanken på egna barn var inte längre helt främmande.

Nu är jag 22 år och gravid, det var faktiskt mitt förslag att sluta med p-pillren och min sambo var helt med på noterna. Visst jag är livrädd för denna stora förändring och har ingen aning om vad som väntar, hur jag kommer hantera det (jag har inte speciellt mycket tålamod men det kanske är sådant man lär sig med tiden). Att inte få sova så mycket i början och att behöva ge upp en del egentid känns ju inte heller så lockande. Samtidigt vet jag att det kommer vara bland det häftigaste jag är med om i livet, en helt ny människa som är en blandning av min älskade och mig. Jag känner mig väldigt förväntansfull och nyfiken =) Det kommer nog vara jobbigt och påfrestande stundtals, men jag tror och hoppas att det kommer vara värt det. Livet i det stora hela är ju jobbigt och för med sig utmaningar hela tiden. Jag tror dock att jag fortfarande kommer tycka att andras barn är jobbiga, även om jag älskar mitt eget.

Har aldrig längtat efter barn. När jag var 20-25 tog jag beslutet att aldrig skaffa barn och sa det till alla. Har aldrig varit intresserad av barn och livet det innebär. Har inget emot barn men ville inte ta hand om dem själv.

Nu föll det sig så att jag blev oplanerat gravid vid 25 års ålder och tänkte att visst, jag provar väl det här med föräldraskapet en gång då. Nu är sonen 5,5 och jag vill inte ha fler. Sonen är underbar och så lätthanterlig att han nästan inte är som ett barn. Han bara sover, äter och skrattar. Mina insatser som mor är väl mest att laga mat och bistå med pengar.