När visste ni att ni ej ville ha barn ?

Eftersom jag varit tillsammans med min man så länge, skulle det nog vara svårt att bestämma sig för abort. Så jag skulle nog behålla, trots att jag inte vill ha det. Och hoppas på att biologin slår till och ger mig några moderskänslor under graviditeten.

Men det bästa som kan hända är ju att inte råka bli gravid. Som tur är blir man ju mindre fertil med åren. Och jag har äntligen lyckats få tag i ett preventivmedel som jag trivs med.

Personligen gillar jag att vara för mig själv, så jag tycker inte att det känns hemskt att tänka att man skulle få vara ifred när man blir gammal. Jag tycker till och med att det känns lite skönt att tänka på det.

Varje gång jag jobbade som aupair eller var hemma hos par med småbarn. Allt skrikande, tiden som inte finns, en MASSA att städa upp hela tiden, tröttheten, föräldrarna som fräser åt varandra osv. Barn verkar inte passa in i vår västerländska livsstil.

Jag behöll barnet när jag blev gravid. Hade aldrig planerat att skaffa barn, har aldrig tyckt om barn överhuvudtaget. Snarare tvärtom. Gillar fortfarande inte barn. Bra mitt eget. Klarar INTE av barnkalas, lekplatser eller lekland. Sånt får hennes pappa göra med henne... Jag har väl iofs listat ut att det egentligen inte är barnen jag har något emot utan att deras föräldrar inte klarar av att sätta gränser och säga ifrån. 

Innan jag blev gravid sa jag alltid att jag skulle gjort abort om jag hamnade i den situationen, men jag kunde helt enkelt inte göra det. Jag skulle gärna sterilisera mig, men jag bor inte i ett landsting som betalar sånt och ekonomin finns inte just nu för det.  

Har en väninna som absolut inte ville ha barn men ändrade sig när hon var runt 26
Hon lämnade till och med ett flerårigt förhållande för att han inte ville ha barn.

Nu är hon 32 och har man och en liten knatte

Jag ser i min vardag många familjer som har det jättejobbigt. SÅKLART ångrar INGEN sina barn, men jag tänker oftare när jag träffar människor som väljer bort barn av en eller annan anledning att det är mycket klokt och modigt. Att till exempel inse att man inte skulle klara av de känslomässiga berg-och-dalbanor det innebär med barn och att man har saker i ryggsäcken som gör att man inte skulle vara en bra förälder är så beundransvärt.

Man ska ju inte skaffa barn för att man är rädd att man skulle ångra sig senare i livet. De som håller på och hetsar på andra om att skaffa barn gör något oerhört integretetskränkande.

Tänk efter vad DU vill. Förresten behöver du ju inte bestämma dig för alltid, bestäm dig för just nu...

Jag är 23 och varken jag eller min pojkvän är sugna på att skaffa barn. Visserligen kanske det händer att man ändrar sig, men med tanke på att min inställning till att föda barn blivit negativare med åldern, så vore det konstigt om jag helt plötsligt ville ha en massa barn.

Jag har däremot bestämt mig, att om jag mot förmodan skulle vilja ha barn, så högst ett biologiskt barn. Jag tycker det är oansvarigt att öka på den mänskliga populationen. Tycker inte särskilt mycket om barn under 10 heller. Hur kul vore det för ett barn att växa upp med en mor som tycker att man är jobbig? Dessutom skulle jag skämmas om jag fick ett korkat barn, och man har ju inga garantier, så bättre då att inte skaffa några...
Jag vill däremot ha valpar. Men sådana kan det ju inte komma från mage precis.

Oj, trodde aldrig såhär många skulle svara, hade typ glömt bort att jag startat tråden hahaha!

Har funderat fram och tillbaka på det här, och pratat lite med pojkvännen om hur han skulle ställa sig till att ha barn/ej ha barn. Precis som Lykantrophonas (ovan) pojkvän, är han inte direkt sugen på det. Känns ganska bra tycker jag, att kunna säga öppet till honom att jag kanske inte alls vill ha barn, och få veta att han kanske inte heller vill det  Skulle vart illa om vi velat helt olika saker. 

I nuläget känner jag: nej, absolut inte, ang. att skaffa barn, som sagt. Samtidigt är jag ju bara 20 år gammal och vet inte hur jag kommer tänka i framtiden. Så jag är öppen för att mitt tankemönster kanske förändras... 

Just nu försöker jag typ bara informera mig om vad det faktiskt innebär att ha barn - både genom att läsa om det, och att umgås med bebisar/barn emellanåt för att se hur det känns. 

Finns många anledningar till att jag känner att barn är ett stort NEJ TACK just nu, men snackar hellre med någon med liknande tankar än att skriva ut det här. 
En grej som bidrar till min negativa inställning är faktiskt min diagnos - jag har ju som jag skrev ovan Asperger, vilket gör så jag överhuvudtaget känner mig obekväm med barn och deras känslouttryck. Är samtidigt rädd att min diagnos skulle föras över till ungen, eller att han/hon skulle bli autistisk.
Nä ...               

Jag har en defekt som medför att jag inte kan få några barn, detta går dock att operera vilket jag gjorde i unga år och fick då veta att chanserna var bättre efteråt, dock en bra bit under 50% men det känns fortfarande inte som ett problem. så typ 11års åldern tror jag att jag insåg det:)

Är 27 idag.

Jag visste det för typ något år sedan då jag läste om hur vaginala förlossningar går till och hur många som faktiskt får livslånga problem efter en vaginal förlossning. När jag var yngre ville jag ha barn, två barn, en flicka och en pojke. Men inte nu längre, hade jag varit man så hade jag velatl ha barn, men nu är jag kvinna och får finna mig i det. Man kan inte få allt här i livet!

Helt ärligt förstår jag inte hur man kan vilja ha barn, köp en hundvalp?