poker face skrev 2013-09-10 11:40:19 följande:
Jag har aldrig velat ha barn, aldrig varit intresserad och endast tyckt att barn är jobbiga och högljudda. Det har helt enkelt inte varit min grej. Jag gillar fortfarande inte barn speciellt mycket och kan ha lite svårt för barn i allmänhet, men jag har träffat några enstaka barn som jag faktiskt tyckt väldigt mycket om, som "charmat in sig" hos mig. När jag var tonåring var jag så inställd på att jag aldrig skulle skaffa några barn, det var det värsta jag visste då. Samtidigt var jag rädd att detta skulle leda till att jag och min nuvarande sambo som jag precis träffat då skulle gå skilda vägar, för han har velat ha barn en längre tid. Sedan blev jag oplanerat gravid vid 19 års ålder och valde att göra abort, både jag och min pojkvän var helt säkra på att det var det rätta, det var ingen tvekan om saken. Ändå så är det bland det jobbigaste jag varit med om, att behöva ta ett sådant beslut. Tankarna och funderingarna om hur barnet hade sett ut, vad det hade haft för egenskaper osv, var oundvikliga. Och jag tror att denna händelse någonstans satte spår hos mig. Jag ändrade inte min syn på det helt och hållet, men det påverkade helt klart och tanken på egna barn var inte längre helt främmande.
Nu är jag 22 år och gravid, det var faktiskt mitt förslag att sluta med p-pillren och min sambo var helt med på noterna. Visst jag är livrädd för denna stora förändring och har ingen aning om vad som väntar, hur jag kommer hantera det (jag har inte speciellt mycket tålamod men det kanske är sådant man lär sig med tiden). Att inte få sova så mycket i början och att behöva ge upp en del egentid känns ju inte heller så lockande. Samtidigt vet jag att det kommer vara bland det häftigaste jag är med om i livet, en helt ny människa som är en blandning av min älskade och mig. Jag känner mig väldigt förväntansfull och nyfiken =) Det kommer nog vara jobbigt och påfrestande stundtals, men jag tror och hoppas att det kommer vara värt det. Livet i det stora hela är ju jobbigt och för med sig utmaningar hela tiden. Jag tror dock att jag fortfarande kommer tycka att andras barn är jobbiga, även om jag älskar mitt eget.
Du får ursäkta, men 22 är ingen ålder här... Och om pojkvännen är lika gammal och har längtat "en längre tid"... Ni har inte ens levt någon längre tid.
Om en 22-åring säger till mig att h*n ska minsann aaaaldrig skaffa barn så hade jag inte tänkt "vi får väl se..." men jag hade tagit det med en nypa salt.
Jag är 31 år och VET med 99,9% säkerhet att jag inte har något behov av barn. Men som min kompis som blev gravid trots spiral sa: "- När du står där med pluset i handen, då är du inte så jävla tuff".
Just nu ser jag bara nackdelar. Jag är rädd att ett barn skulle få mig att braka ihop mentalt (jag har asperger bland annat) i framtiden och jag är även rädd för att känna att jag gjort mitt livs största misstag när barnet väl kommit till världen. 
