Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Det är riktigt skönt att vara öppen med sin läggning. Nu har jag även kommit ut på FB, blev rätt naturligt då jag la ut bilder från Flatgalan, så nu är jag helt ute ur garderoben

Mina föräldrar har fortfarande en knepig inställning till min läggning, jag försöker att fokusera på det som är bra och på alla som tycker att jag är modig som vågat bryta mot heteronormen och stå för vem jag är, men det är svårt ibland när jag får ta emot sårande kommentarer. Jag kan bara hoppas att de ändrar uppfattning så småningom.

 

Ja är 30+ och har innan levt med en man i många år.Men när det tog slut blev jag galet kär i en tjej,det höll inte men jag har träffat fler tjejer efter det och har insett att det är det som är min grej.Men jag har en syster som är lesbisk så det var väldigt jobbig process att berätta för mina föräldrar,som inte blev överlyckliga direkt. Nu känner jag mig mest förvirrad och tycker att det är svårt att träffa tjejer,det är ju inte så att man kan ragga på Ica direkt ;) Jag tycker att den lesbiska "världen" verkar vara en ganska stängd värld som är svår att ta sig in i.

Hej! 
Kul att du också hittat till vår "lilla" klubb, börjar inse att vi är rätt många som tidigare levt med män och som nu lite senare i livet kommer på att det ju är tjejer som är mysigast

Håller med dig om att det är svårt att träffa tjejer och väldigt svårt att komma in i flatvärlden. Jag har ännu inte provat gå på RFSL´s gaycafé men tänkte försöka mig på det nu under hösten. Man känner sig ju smått ensam bland vännerna som alla är gifta heteros med familjer. 

Men du, det kanske är just på Ica man ska ragga, ALLA måste ju handla  

Så glad jag blir över att se en levande tråd! Som pågått så länge dessutom!
Innan jag börjar skriva en massa så undrar jag hur det har gått för dig som var gravid men var kär i J?

Har levt med en depression de senaste 11 åren, men efter att jag accepterat mig själv som lesbisk så blev livet ljusare. Det som var pricken över i:et var när jag i september 5 dagar innan min 30 årsdag hamnade på en yoga-lektion jag egentligen inte tänkt gå på. Men där hamnade jag. Instruktören skulle egentligen inte heller ha varit där, men hon hoppade in för en annan.

Magkänslan sa att hennes blickar var lika intensiva som mina. Men jag tvekar fortfarande. Under denna tid så skrev jag lite till henne på facebook, föreslog att vi skulle träffas i nån lekpark så barnen kunde få busa av sig tillsammans men hon svarade att "hon jobbade heltid och dagtid så det fanns väldigt få dagar till övers..". Så jag antar att hon inte är intresserad. Men magkänslan håller inte med. Känns mer som att hon kämpar med sig själv eller nått. Jag svarade henne att "ja, då förstår jag att de blir svårt att hinna med. men då har jag frågat i alla fall :) ". Hon är 9 år äldre, jag vet att hon har barn, men hon har inga ringar eller ringmärken så jag antar att hon är skild. Men vad vet jag.

Hur som. Hon fick mig bara att inse faktan jag redan visste. Men med tråkiga nyheter för sambon om hans morfar så kändes de inte läge att berätta. Men en kväll så berättade jag, efter många tårar och mycket ångest så var hans reaktion inte alls den jag trott. "Ja, jag vet. Jag har vetat det rätt säkert sen december förra året. Du är modig som berättar, jag ä stolt över dig! Men vad fan gör vi nu?"

För honom är sex inte de viktigaste, att ha någon som säger Hej när han kommer hem och någon att se film med känns viktigast. Vi är bästa vänner och bor tillsammans, vi har inget sexliv men har så jädra roligt ihop så det känns faktiskt helt okej. För oss båda. Jag vet inte hur livet kommer att se ut om jag träffar "Henne" (tycker själv att jag redan har gjort det, hon vet bara inte om det än ;) ) och hon vill skapa ett stort och öppet liv tillsammans, men just nu känns de viktigast att barnen har en stabil grund med två föräldrar som mår bra. Börjar de dra sig åt en konflikt mellan att välja, så lär vi inte må bra nån av oss så vi får väl omvärdera situationen då. Samma sak om han hittar sin egen Henne. Vi tar en dag i taget. Han tycker för övrigt att jag har bra smak, visade honom yoga-intruktören på fejjan ;)

För mig går dagarna mest ut på att försöka undvika att tänka på Henne. Lektionerna som är en gång i veckan stör det en aning dock för varje gång jag ser henne så tänker jag "you take my breath away". Hon gör verkligen det. Jag brukar normalt inte vara blyg. Men i hennes närhet känner jag mig så fumlig och konstig. Så när jag ser i ögonvrån att hon tittar på mig så tänker jag att jag inte ska titta, men innan jag ens tänkt klart möts våra blickar som håller i sig längre än 2-3 sekunder. Hon har pratat med mig en gång sen i september. Tror hon kände ett "måste" över de för vi var sist ut ur salen och de kändes lite "framkrystat". Med andra kan hon prata hur mycket som helst utan nånting. Haha.. se där, nu är jag helt inne i tankarna igen. Jag som bara tänkt berätta att jag försöker lägga henne bakom mig och blicka framåt. Men det går som sagt inte vidare bra. Men innerst inne vill jag nog inte "gå vidare" för jag trivs med pirret hon ger mig, om jag bara slapp förvirringen inom mig så skulle de vara ännu bättre.

Man kan ju inte få allt i världen, men de hon gav mig är värt så mycket. Ibland vill jag berätta för henne vad hon gjort med mig, inte för att utveckla vidare på det - utan bara för att hon ska få veta att hon gör skillnad i världen. Det hon gav mig var nya ögon att se med och modet att tillåta mig själv vara Mig.

Något jag funderar över är hur man gör. Vi har valt, eller jag har valt att inte outa mig till släkt och vänner. De vännerna vet är att jag är bi. De kändes lite väl avancerat att försöka förklara hela situationen för folk som inte gillar de som viker av från normen speciellt mycket. Och jag har ingen lust till att förklara heller, huvudsaken jag och barnens pappa förstår oss så känns de nog..

Just ja, de jag funderade över är hur man visar sitt intresse för en annan tjej på ett ytterst diskret sätt som man - vid behov - kan fnissa åt som ett missförstånd och gå vidare?

Haha TS, ja man kanske borde pröva ragga på ICA. Ser ett scenario framför mig när man går fram mellan hyllorna och spanar in andra. Tills någon knackar en på axeln och när man vänder sig om så möts man av en Securitas vakt som vacker eskorterar ut en ur affären ;)

Hm, vet inte riktigt om jag förstår din fråga. Men om jag är intresserad av någon så lär jag visa mitt intresse på ett tydligt sätt, hur ska man annars få den andra att reagera på inviterna? Man får ju lita på känslorna, om du tycker hon ger dig dubbla budskap så kanske hon inte själv riktigt vet vart hon står. Hon kanske tycker du sänder dubbla signaler med tanke på att du lever med man och barn. 
Jag tror det är viktigt att man gör sig tillgänglig om man nu vill träffa någon. Att bo kvar med sitt "ex" känns för mig som att man inte vågar ta steget fullt ut. Förr eller senare blir du ju ändå tvungen att separera från honom om ni nu inte tänkt er att bo tillsammans med era nya under samma tak. 
För mig dök det upp väldigt mycket känslor efter separationen, hade aldrig trott att jag skulle känna så. Men jag är glad att jag nu levt ensam i över ett halvår och har fått bearbeta skilsmässan och hitta mig själv i lugn och ro. Jag tror att det ger mig bättre förutsättningar i nästa relation.

Jag höll på i nästan två år och flörtade och försökte läsa av signalerna mellan mig och tjejen som jag blev kär i. Jag är helt säker på att hon också kände det jag kände men att hon bestämde sig för att stanna med sin man. Nu börjar känslorna svalna lite och det är skönt, för även fast det var helt underbart att vara så kär så slet det samtidigt på mig. 

Lycka till med Yogan  

Jag tycker detta med att "komma ut ur garderoben" är lite skumt....Jag har varit gift med en man i 10 år, alltid haft män , men för 4 månader sedan blev jag blixtkär i en kvinna. Då är jag ändå 42 år.... Jag såg det som naturligt från första stund, har aldrig skämts över att jag blivit flata, aldrig brytt mej om vad andra ska tycka heller.
Det enda som varit jobbigt är att jag sårat min ex man och mina 4 barn. Dom har även haft svårt att acceptera att det är en kvinna.

Varför skämmas över något när man älskar personen? Det är 2014 nu- att vara homosexuell är ju jättevanligt! Varför göra större av det än det är?

Skönt att höra. Härligt att älska, varesig det är riktigt innerlig kärlek eller mer sexuell lust. Livet är kort, att älska är viktigt, det är nog det finaste i livet. Är själv man, finns en liten bisexuell ådra nånstans, så kan man nog utveckla den, hade min första man nyligen, helt underbart. Det finns en hel värld att upptäcka även om man inte är helt ung, är själv en bit över 40.

Hallå alla

Jag vet inte vad jag är och vågar absolut inte mig på att diskutera det irl. När jag var yngre hade jag sex med några tjejer. Tyckte verkligen om det och så men fick sån sjuk ångest efteråt. Jag blir nästan jämt sugen på kvinnor särskilt om jag druckit (vilket iofs inte är så ofta) jag fantiserar alltId om andra kvinnor MEN njuter hejdlöst av sex med min man.

Drömmer ofta om att träffa en annan kvinna i hemlighet för jag vet inte om jag någonsin skulle kunna *Komma ut* och vad tusan skulle jag komma ut till?

Jag antar att det kan vara olika lätt eller svårt för människor att vara dem som de innerst inne är. För mig var det en väldigt lång och svår process. 

Det må vara vanligare att vara öppet homosexuell idag än förr, men när jag går hand i hand med min flickvän är det fler som blänger på oss än som ler mot oss :-/ Under de sju år som jag bott i den här staden har jag inte sett ett enda annat homopar.
Från den stund jag bestämde mig för att "kliva ut ur garderoben" så bestämde jag mig också för att vara helt öppen med min läggning, jag har ju samma rätt att få visa min kärlek som heteroparen har. Jag hoppas att även fler vågar visa sin kärlek, för så länge vi inte syns i vardagslivet så är vi ovanliga.

Hej! Skönt med denna tråd, det ger en liten knuff i ryggen...
Jag bor också i en mindre stad där gay-världen liksom inte existerar. Det är synd... men hoppas väl någon gång finna någon att dela vardagen o livet med.
Som några av er sagt, det känns om denna värld liksom är stängd o "skyddad".
Ingen här inne från Sundsvall? :)