Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Min situation skiljer sig verkligen inte från någon annans här så jag bidrar inte med något nytt. Men att lätta sitt hjärta kan vara skönt och välbehövligt där människor förstår situationen.

Snart 30 år gammal/ung man beroende på hur man ser livet. Är stolt pappa och i ett hetroförhållande med barnets mamma.

Kanske skulle jag ha sett tecknen tidigare och bett om hjälp och stöd redan i min ungdom men det är lätt att vara efterklok. Jag har nu i några år kommit fram till att jag är bi.

Egentligen inga konstigheter att fortsätta trivas i min familj som det är, om det inte vore för att jag känner ett behov eller längtan av att testa på att vara i ett förhållande med en kille. Jag och min sambo har det bra och ett fungerande sexliv. Men trots att det mesta i våra liv går bra så stör sedan en tid tillbaka en fundering och tanke i bakhuvudet, borde jag inte vara med en man?

Det handlar inte om att gräset är grönare på andra sidan eller att jag inte är lycklig nu utan snarare en jakt efter att finna mitt rätta jag.

Men shit, det konstanta dåliga samvetet jag har av att ha dom här tankarna tar så mycket energi och det Tär på självförtroende och självkänslan.

Hur skulle jag kunna leva med vetskapen om att jag splittrade vår familj? Men hur kan jag samtidigt ljuga för mig själv?

Men värst av allt är att jag inte vet on det här är äkta (jag ska förklara). Är jag verkligen bi? Hur vet jag? Jag har aldrig haft sex eller för den delen varit kär i en kille. Attraherad? Ja absolut! Men kär? Nej. Så hur vet jag att min sexualitet är äkta?

Jag tror ibland att jag håller på att bli galen.

Tack till dig som läste.

Jobbig sits. Frågan är om du måste pröva alla varianter av sexualiteten eller om du kan se bisexualiteten som en spännande dimension, som inte är "aktuell" att leva ut just nu?

Absolut hade jag kunnat se det så och sexualiteten är kanske inte nödvändig att agera på just nu.

Men vill jag ligga på min dödsbädd och undra hur det hade varit och ångra att jag inte gjorde något? Nej det vill jag inte heller.

Nej, men det är förstås många saker som kunde vara intressant att pröva på men som man ändå väljer att avstå, sex med den och den, sex med flera etc etc.

Hur tror du din fru skulle ställa sig till att du skulle pröva på med en man några gånger? Har ni tur kunde det förbättra ert sexliv, men har ni/hon otur kan det ruinera både ert gemensamma sexliv och er relation.

Jag hade säkert fått "testa" med en kille för min fru. Men grejen är att det är långt från bara sexet som är intressant. Det är hela paketet, att vakna bredvid en kille på morgonen, att äta middag ihop eller att ligga i soffan och kolla på en film ihop. Det lockar också, eller väcker min nyfikenhet.

Jag hade säkert fått "testa" med en kille för min fru. Men grejen är att det är långt från bara sexet som är intressant. Det är hela paketet, att vakna bredvid en kille på morgonen, att äta middag ihop eller att ligga i soffan och kolla på en film ihop. Det lockar också, eller väcker min nyfikenhet.

Måste säga att jag känner mig så igen i det du beskriver! Funderar rätt så mycket för tiden. Alltså, jag har alltid vetat att jag har gillat tjejer. Att jag är bi. Har haft sex med några tjejer och sen ett kort-kort förhållande med en tjej. Men tyvärr blev det inget mer. Annars har jag bara haft män. Några längre förhållanden, mycket tillfällig sex och ofta mycket destruktivt. Har haft problem med den biten -att säga nej, har i stor utsträckning använt sex för att få bekräftelse osv. Hela mitt värde som människa har på något konstigt sätt legat i hur jag är i sängen. Jag har gjort vad jag trott förväntades av mig -och lite till... Samtidig gillar jag ju sex med män också, om jag känner mig trygg.

Nu har jag levt med min man i flera år, och vi har ett barn tillsammans (jag har även ett barn från innan) och jag älskar honom. Han är min bästa vän och han har gjort så mycket för mig. Vi kan prata om så att säga allt och han är en fantastiskt fin person. Sexet fungerar bra. Har upptäckt mycket med honom och utvecklat mitt sexliv.

MEN, det känns ständigt som något fattas, som att jag längtar efter något annat. Tanken på att inte bara ha sex med en tjej (det får jag för min man), men att leva ihop med, vakna tillsammans med, pussa, hålla handen...ja allt det där andra. Det är en sådan härlig känsla.

Men varför slutar jag inte att tänka på det och längta efter det, när jag har en så fin man som det är kul att hitta på saker med och som jag kan prata med?

Känns omöjligt att komma ut. Skulle säkert bli utstött av mina vänner, några av dem iallafall. Jag är bisexuell, men anonym i det här fallet. :1

Har följt hela tråden nu. Genim skratt och gråt. Har faktiskt tårar i ögonen just. Vill försöka berätta min historia lite snabbt (varning: dålig på att vara kortfattad, men ska försöka!).

Enda sedan barnsben har jag varit otroligt fascinerad av lesbiska. Sex överhuvudtaget, i smyg så klart. Låtsades att allt sånt bara var äckligt, eftersom alla andra barn tyckte det.

Så fort det handlade om lesbiska på TV:n blev jag extra intresserad och hittade på historier om det. Tänkte inte riktigt på mig själv, var ju så liten. Var "kär" i pojkar som alla andra. Det var kul. När jag lekte med Barbies var det roligaste e att klä av de och låta de hångla osv.

En dag läste jag i en KP-tidning om olika läggningar. Berärrade för två av mina vänner att man kan gilla både killar och tjejer. Att jag ville bli bi när jag blev stor. Är fortfarande förvånad att jag faktiskt vågade säga det högt. Var välsigt hemlighetsfull av mig angående detta. I tidiga tonåren låtsades jag vara kär i en kille som mina bästisar också gillade, var ju kul att göra värsya dramat runt det men tyckte inte alls han var något speciellt. Visst jag var kär i en kille under ganska stor del av den tiden. Riktigt kär. Men han var den enda på riktigt eller hur jag ska förklara. Annars brydde jag mig knappt alls.

Tiden gick och det var dags för gymnasiet. Drömde om att träffa en tjej där. Var rätt antikillar då tyckte de var äckliga. Ville ha en tjej. Men gav lite upp det där och förstod att det var mer realistiskt med en pojkvän och de är ju rätt mysiga ändå. Fick en pojlvän,urgullig och inte så typiskt killig precis. Vi var ihop i två år. Han sa att det vat okek ifall jag var med en tjej. Men jag var så blyg. Hånglade iaf upp en kompis som även blev mim första kvinnliga sexpartner senare när jag var singel. Oj vad jag ville ha en tjej. Men killarns var på mig som aldrig förr och det var ju kul med uppmärksamheten. Blev kär i en som inte är så manlig. Bi är han med. Älskade när han sminkade sig på fest osv. Mem han hade flickvän. Tillslut träffade jag min nuvarande sambo och vi fick en som. Hana vet om min läggninh men vill inte att jag ens ser åt andra. Förstår inte riktigt varför jag känner som jag gör. Har läbgtat efter tjejer hela mitt liv men bara fått ha en engång! Blir galen. Kan inte sluta tönka på det. Vi ska precis flytta till större så ingen chans i världen att jag ska t änka på mih själv nu.

Okej ledsen för stavning mobilen så sef mitt i natten och min mage är ond.... men ville bara skriva om mig! Kram

Jo men det är ju lite så jag upplevt det med. Det ÄR lättare att träffa en kille än en tjej. Fick frågan efter jag och tjejen jag hade ihop det med gjorde slut, och det varit slut ett tag, varför jag hade sex med killar? Men jag är ju bisexuell och dras mot män med. Sedan var det säkert lätt att söka bekräftelse där jag visste det var lätt att få den -hos män. Tänkte ju inte så då, men tror nog det var lite så.

Det är det jag upplever dom svårt med att vara bi. Man dras mot två olika kön och måste då välja det ena eller det andra. För vissa är det säkert oproblematiskt att vara trogen och det räcker gott och väl med den person man valt. Man saknar inte något. För mig är det annorlunda. Jag älskar min man, men det är en annan sida hos mig som han inte kan tillfredsställa. Och han vet det... Men det känns tyvärr nu som att det är mer än bara sex med en tjej jag saknar.