Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Ja precis så! Det värsta är att jag inte vet vad det är värt. Hade ett snack om detta för några månader sedan, men han blir ledsen och känner sig otillräcklig och jag förstår aty han blir lite ledsen såklart. Men jag kan inte styra vad jag känner. Försöker skärpa mig och förneka mina tankar men egentligen vet jag ju klart och väl. Jag vet ju ej om jag skulle sakna en manskropp om jag var med en tjej istället. Just nu känns det inte som det. Gillar mest liksom penisen i mig och tänder inte riktigt på manskroppen i sig som så många andra verkar göra. Ju mer jag tänker på det. Har aldrig kunnat se om en kille är snygg eller ej, inte på samma vis som en tjej. Bara några få män jag tyckt är snygga eller söta. Men inte vart kåt på dem som mina tjejkompisar verkar vara. Alltid trott det var något fel på mig så har verkligen försökt vara likadan. Medan tjejer jag raggat/spanat på har jag verkligen dragits till. Har aldrig tyckr någon jag legat med varit speciellt snygg, det har bara hänt. Trodde mitt ex var ful i andraa ögon, söt fär mig som var kär. Tydligen tyckte folk han var snygg. Blev chockad haha. Nej har aldrig kunnat se sånt. Aldrig gillat typiska snygga killar som andra dreglae över. Men ser jag en snygg tjej så wow! En helt annan känsla. Men det försöker jag ignorera och skita i. Jobbigt.

Det är snart en månad sedan jag skrev här sist och jag mår inte alls bra. Ska söka någon kontakt att prata och bolla tankarna med men vill gärna få lite respons här med och höra fler som har sina erfarenheter.

Det börjar gå så långt nu att jag inbillar mig att vara gay. Spanar in tjejer hela tiden och älskar det. Mår samtidigt så dåligt av det på grund av mitt förhållande. Hade hoppats detta bara var någon periodgrej, en fas. Men hur länge varar det? Snart pågått ständigt i tre månader. Vet inte riktigt allt jag skrivit tidigare så hoppas jag ej upprepar för mycket men måste skriva av mig. Det var på nyårsfesten jag träffade en tjej som fick mig att påminnas om min ickrheterosexuella läggning. Har stundvis fantiserat om kvinnor i förhållandet men inte på samma vis som varje dag sedan dess. Allt känns annorlunda nu. Blir starkare för varje dag. Nästan självklart vissa stunder. Känner mig dum som inte insett tidigare. Just nu känner jag ingen lust för män alls.

Har sådana skuldkänslor gentemot min sambo nu. Det är även så illa att jag fått för mig att vara intresserad av en tjej nu. Vill inte. Jag har alltid vetat att jag tänder på tjejer så den punkten är inget problem. Bara det att jag inte trodde könet spelar så stor roll. Men nu känner jag mig inte ens bara lite nyfiken utan som att jag är på fel sida. Tänker att gräset inte är grönare där, att det spelar ingen roll vilken sida jag är på. Kan inte lita på mitt psyke, jag är inte stabil!

Vill inte att lite tillfällig förvirring ska förstöra min familj!! Hjälp! Ska söka vård snarast. En vän som är den enda som vet nu ska hjälpa mig. Kändes så skönt att få ur det. Trodde inte han skulle tro mig ens. Men han tog det så bra och vill stötta mig! Kanske ska berätta för en till imorgon. Har inte velat säga något förrän jag är säker men förklarade att det bara var tankar. Han sa att det förklarar mycket. Verkade köpa det fullt ut. Själv är jag fortfarande osäker fast ändå inte. Skumt.

Finns det någon i samma situation eller liknande? Känner mig så ensam :(

Hej. Har också följt denna underbara tråden till och från. Brukar gå in här för att stärka mitt självförtroende. Jag är lesbisk och har vetat det så länge jag kan minnas. Jag va aldrig egentligen intresserad av killar när jag var liten. Men låtsades för det va ju så jag upplevde att mina andra tjej kompisar gjorde. Men när jag blev mot 13 års åldern visste jag att jag va lite annorlunda. Jag blev väldigt lätt kär i tjejer och jag hade pojkvänner till och från. Men det kändes inte rätt. När jag va 15 år träffade jag min fina som va 1 år yngre. Hennes ögon bara tindrade och jg blev dunder kär! Jag gick på moln och mitt liv var underbart. Va så himla rädd för va andra skulle tycka om mig. Nu är jag 26 år och vi är fortfarande tillsammans. Har bara kommit ut för mina allra närmaste. Alla har blivit glada och hjälper mig. Men känner den känslan när folk pratar bakom min rygg och Jah blir så otroligt osäker och ledsen. Jag vågar inte. Det sitter så långt inne att jag vågar verkligen inte komma ut helt. Att vara med min flickvän känns så rätt vi är så kära trots så många år och våra kriser vi gått igenom. Finns det någon från 25 + som känner igen sig kanske som kan få min självkänsla att kännas bra? Behöver all stöttning. Är så rädd för att någon skall vända ryggen.

Älska mer och hata mindre <3

Känns så tomt här inne, trist.
 Kul att du har din fina, (Anonym kärlek), men tråkigt att du inte vågar släppa på det än, trots det. 

 Jag vet att jag inte skulle tveka en sekund om jag bara förstått från början, men nu med tanke på min historia känns det omöjligt även om jag blir singel en dag... 

 Eller ja, jag tänker också för mycket på hur alla skulle reagera och behandla mig osv, jag känner mig för feg för att vara lesbisk :( 

 Tråkigt att det ska behöva vara såhär.

 För övrigt vill jag  bara skriva att jag fortfarande inte sökt något hjälp, pratat med tre vänner totalt, men träffar de knappt så är helt ensam i det här kaoset. 

 Tänkt/försökt prata med min mamma flertals gånger men backar ur hela tiden, eller så känns allt annorlunda när vi väl får tillfälle.

 Vet inte hur länge det här är hållbart men försöker kämpa på året ut, då är det ändå ett år sedan det verkligen eskalerade. Men jag har alltid, alltid älskat kvinnor!! Bara att jag inte pratat speciellt högt om det och varit med för många killar för att någon någonsin ska förstå. Kanske är "daddy issuses" som det kallas... Eller för att jag aldrig fick vara med killarna, som vän när jag växte upp fast jag hade velat. Sen har jag oftast bara velat vara vän med de allra flesta jag hamnat i säng med men precis tvärtom med många tjejer på fester, som jag försökt lite blygt ragga på, men aldrig slutat med mer än hångel, förutom hon jag nämnde, men var inte heller fullt ut ändå... Fan, mitt liv, men än är jag ung!

Hur gammal är du (bellamy)? Jag har en riktig vän och jag tror det räcker!

Vart bor du? Har du kille nu? Finns massor av gay ställen. Lev ditt liv du lever bara en gång. När du är 80 år sen kommer du ångra ihjäl dig för att du inte följde ditt hjärta.

Älska mer och hata mindre KÖR HÅRT

Jag är bara 21 så livet har ju precis börjat! Men ändå rullar det ju på. Med tanke på att jag året innan jag blev sexuellt aktiv var jag helt inställd på tjejer. I fem år har jag varit sexuellt aktiv och endast varit med en tjej, var singel i tio månader men för det mesta haft stadiga förhållanden. Som tär på psyket istället.

Men jag vet inte om jag är redo att paja det vi har nu. Jag trivs med det vardagliga för det mesta. Älskar att umgås men hade vart lika kul som platonska. Känns ofta så krystat när vi blir intima. Ibland funkar det men ibland vill jag bara skrika.

Mår bajs för det ska alltid vända och får mig att känna mig dum i huvudet som kan inbilla mig så mycket. Men jag fortsätter ju känna som jag gör när jag ser snygga tjejer så fort jag är ute. Eller inne på nätet och på film osv. Det bara växer. Men jag är LIVRÄDD!! Känner att jag behöver få någon ny medicin igen.

Någon som kan hjälpa? Ska åka på liten semester med mamma, utan pojkvän nästa helg. Ska jag försöka mig till att prata med henne? Hon har alltid varit mycket förstående när det väl gäller och alltid funnits för mig. Även om hon varit mycket virrig sista tiden. Är så jäkla rädd att det inte finns ord. Hittar aldrig rätt tillfälle. Förtränger allt så fort vi väl träffas. Tänkt prata med mim pojkvän igen men sist fick jag så mycket skuldkänslor. Eftersom mitt förra förhållande slutade riktigt illa och jag ännu känner skuld vet jag inte om jag klarar att utsätta någon igen. Jag borde bli dumpad!!

Det här förhållandet har alltid varit en evig kamp redan från start. I höstas var det riktigt nära ett slut men vips blev det bra igen. Har så blandade känslor för allt hela tiden.

38årig kvinna som inte vet vare sig ut eller in just nu.
Varit tillsammans med min man sedan 1996 och har igentligen inte funderat så  mycket över min sexualitet den har varit hetosexuell hela mitt liv.
Men så i börja på detta året så hände ngt jag vet inte riktigt vad men jag fick i alla fall känslor för en tjej.
Det är så läskigt!
Hur vet man?
Hjälp mig någon snälla för detta går inte över...

Börjar närma mig 30 och har plötsligt blivit helt nere i en annan tjej. Båda gifta och barn. Först bara intresserad av sex, men kan inte sluta tänka på henne. Inser att jag alltid varit intresserad av kvinnor mer än män. När jag väl träffar någon jag vill ha. Är väldigt sällan.

Detta är så jobbigt. Är säker på att jag är den enda av oss som är intresserad av mer än just sex. Å andra sidan är det skönt. Orkar inte bryta upp något förhållande. Men ont gör det..

Har svårt att sluta tänka på tjejer nu. Är mer och mer anti att ha sex med män. Något jag nästan aldrig uppskattat..

.. och ja, dom många andra här känns det väldigt smärtsamt nu. Ni vet den där känslan att man skulle kunns göra vad som helst för någon annan. Blir arg på mig själv, jag som aldrig blir förälskad. Löjligt men sant..

Bra tråd. Vet inte vad jag ska ta mig till, är så fruktansvärt kär i en tjej. Är mamma till två, 32 år, levt med min man i 15 år. Det senaste året har jag gått och kärat ner mig totalt i en kvinnlig kollega. Hon stör mig 24/7.

Utåt sett är vi en helt vanlig familj. Radhus, bra jobb, fina ungar, glada, gör mkt roligt tsm.

Tjejen som jag kärat ner mig i väcker ngt i mig som min man aldrig varit i närheten av, jag kan tänka mig att göra vad som helst, bara hon är med. Hon är inte spec vacker egentligen, men för mig är hon den vackraste i hela världen. Vi har jobbat ihop i 6 år, men för ett år sedan fick jag upp ögonen för henne. Jag exploderar inombords varenda gång hon ler och skrattar. Och dom gångerna hon tar i mig blir jag helt knäsvag.

Min man är exakt den man jag hade tänkt mig, närvarande pappa, tar ansvar, glad, tycker om att vara med familjen, barnen och jag går alltid först. Vi har varit tsm så länge att vi år såklart värsta bästa kompisarna.... MEN jag är så fruktansvärt kär i den här tjejen att jag står snart inte ut! Drömmer om att det är hon som ligger bredvid mig i sängen.

Jag har aldrig förut haft sex med en tjej (jag har blivit kär i tjejer förut, men det har gått över) men nu är det det enda jag tänker på.

Men också bara vara med henne osv. Jag har flirtat lite oskyldigt med henne, vilket jag inte gjort med ngn annan. Hon tycker nog bara mest att jag är konstig eller förstår inte. Fast ibland får jag känslan av att hon tittar på mig. Hon är singel och har inte barn och är runt 30. Nu har jag försökt skärpa mig gång på gång och till och med försökt föreställa mig henne i bara tubsockor, men inget fungerar!

Skulle aldrig stå ut med att splittra vår familj, men står heller inte ut med att aldrig fö veta om det kanske fanns en chans. Hon är svårflörtad! Behöver jag ens nämna att detta sliter sönder mig inombords med dåligt samvete och jag vet att jag känner fel och är oärlig mot min man. Lättare att ge andra tips och råd. När det inte handlar om en själv... HJÄLP