Vi som kom ut ur garderoben när vi var vuxna

Hur har det gått för er som skrivit? Trots att det kanske var ett tag sedan? Har ni hittat något annat forum att prata på?

Vet inte riktigt var jag ska börja och hur jag ska formulera mig... Men jag hoppas kunna få lite input och råd.
Jag är en 24-årig tjej som bor tillsammans med min pojkvänn. Vi har varit tillsammans i 5 år och bott tillsammans i 3 år. Jag har iprincip alltid vetat om att jag är bisexuell, dock har jag inte kommit ut med det till familj och vänner och inget som jag har "provat på" även fast jag under hela mitt liv har varit mer eller mindre nyfiken på det. Förens nu...Det senaste året har jag inte kunnat tänka på annat än att jag vill få vara med en tjej/kvinna. Jag har gått och blivit förälskad i en tjej på mitt jobb, jag är så oerhört attraherad av henne. Jag vet inte om det är just henne jag är förälskad i eller om det är mer förälskelsen och tanken på att få vara med en tjej. Min sambo vet att jag tänder på kvinnor, men jag tror inte riktigt han vet hur mycket jag verkligen vill det. Ska jag berätta för honom hur jag känner? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och han är killen jag vill bilda familj med men jag får panik av tanken på att vara bunden till honom och därmed inte kunna få vara med en kvinna. Jag går nu och funderar på att lämna honom just för att kunna få leva ut mina fantasier...

Någon mer därute som känner/har känt något liknande? Känner mig så vilsen...

Hej, varit tyst ett tag ja...

Det går väl hyfsad bra. Är fortfarande tillsammans med min man. Just för tillfället känns det lugnt, inte varit så intresserad av något alls. Finns en tjej som jag flörtat lite med till och från men inte blivit mer än hångel och dansande på stan. Jag kan bli lite blyg med tjejer ibland och inte säker på hur jag ska göra... ;) Men med henne är det bara flört (och gärna sex), inga känslor så. Och hon vet att jag är gift och har barn.

Min man är ju ok med att jag flörtar och har sex med andra, så det är lugnt. Men igen, i de perioderna jag tänker mycket på detta känns det som att det inte bara är sex med en tjej jag är ute efter. Jag vill flörta på riktigt, gå ut tillsammans, vakna tillsammans, göra saker...ja hela paketet.

Det var en här som skrev något i stil med att vi bara lever en gång och att när vi sitter där som en 80 åring kommer vi ångra att vi inte följde hjärtat. Älska mer. Det är så sant. Men det är inte lätt. Inte bra att vara för impulsiv och ge upp saker för snabbt heller. Det är flera saker som gör mitt äktenskap svårt, mer än att jag längtar efter en tjej. Någonstans känns det som jag vet vad jag borde göra för att få det bättre, men jag vågar inte. Och när jag tänker på barnen, som jag har med två olika män och då inte kommer bo lika mycket tillsammans, och allt annat, så är det svårt att ta steget.

Men om jag skulle göra det vet jag dock att det är av flera olika anledningar. Inte bara att jag är bi.

Jag är väl i en period nu där självkänslan inte är på topp och jag dessutom inte orkar tänka på saker. Bättre att bara vara... :/

Jag känner igen mig i din situation, när man har familj, barn, hus och så vidare blir ju självklart alla beslut mycket svårare att ta. Man kan inte längre bara tänka på sig själv, även om jag skulle vilja det ibland. Det är lätt att bara välja att periodvis flyta med, vara bekväm. Hur länge har du/ni känt som ni gjort, för tjejer och i era relationer?

Nu har jag läst igenom denna tråd lite mer, jag sökte mig hit av en annan anledning men inser att jag kan dela med mig lite mer och kanske hjälpa någon.

Jag har alltid vetat att tjejer attraherar mig, ändå sedan jag var 12-13 år. Däremot fattade jag nog inte att jag på riktigt var bi/gay förrän jag var 22-23 år och föll handlöst för en tjej. Jag hade haft två halvseriösa och ganska långa relationer med killar innan det (och några kortare relationer i högstadiet för att verka och känna mig normal)

Eftersom jag misstänkte att jag skulle kunna bli kär i en tjej så pratade jag med några via ett forum på nätet utan att känna nåt särskilt intresse, vilket var lite skönt att konstatera. Helst ville jag såklart bara hitta en man, bli kär och bilda ett liv tillsammans, det var liksom vad jag förväntade av mig själv. Men så en dag träffade jag henne, hon som från första stund fick mig övertygad, jag trillade dit och hade ingen chans att stoppa känslorna. Först tänkte jag att hon var en perfekt sommarflirt, ett äventyr bara, såklart för att det kändes lite lättare för mig att vara i det då och försöka ha kontroll över situationen. När sommaren var över var det försent, jag kunde inte vara utan henne alls och någonstans där började jag att berätta om oss (sjukt jobbigt). För mamma, för bästa vännerna, för pappa. För min egen skull, för att jag ville leva med henne, för att jag inte bara ville ha en flirt. Det visade sig att några av de redan fattat, hon kom från ingenstans och var plötsligt med mig överallt. Relationen tog slut efter några år, men idag är jag tacksam. Att våga älska henne var den största tjänst jag gjort mig själv, Gud vad jag kände mig levande. Jag har aldrig fått någon negativ kommentar när jag kommit ut. Några kommentarer om att jag inte ser gay ut, men det känns ju mest som att folk har dålig koll!

Idag är situationen en helt annan. Jag skulle kanske inte våga riskera på samma sätt som då. Jag är tio år äldre och har familj. Så även om jag skulle vilja ge rådet att våga följa magkänslan, vet jag inte om jag skulle göra det själv.

Hej!! Härligt att så många likasinnade samlats här!

Jag kom ut för 2 år sen!

Lämnade min man och blev tillsammans med en lesbisk tjej. Lever med henne nu och skilsmässan var fruktansvärd. Men...nu 2 år senare så börjar allt falla på plats. 

Jag gillar män och kvinnor, alltid gjort men förträngt. Men nu, hahaha..kan inte tänka mig ha sex med en man.-)

Är glad att jag tog beslutet till slut att lämna min man. Det var det bästa val jag kunde ha gjort. Jag har barn men de har börjat vänja sig vid varannan vecka livet och jag med. De kommer också förstå när de är äldre och att hålla ihop för barnens skull är en lögn. För när de är tonåringar så kan man höra kommentarer som: "Men ni bråkar ju bara...varför skiljer ni er inte". Och så är det faktiskt. Barnen vill sina föräldrars bästa i slutändan. 

Hej alla

Vilken bra tråd, tack för alla era tankar.

Jag hade egentligen bara tänkt läsa för att finna råd men nu skriver jag.

Jag har alltid vetat att jag varit lesbisk, eller egentligen är jag nog bisexuell men jag har alltid vilja ha kvinnor. Jag växte upp i ett öppet och förlåtande hem men trots detta var jag livrädd att inte leva upp till allas förväntningar. Eftersom jag till viss del gillar även män och alltid fått mycket uppskattning av män omkring mig så har jag håll mig fast i rollen som hon med pojkvän. Jag har bytt från kille till kille och aldrig varit nöjd eller lycklig. Jag har haft flera korta men intensiva relationer med kvinnor mellan och under förhållanden med män. Det var lättare så. Inbillade jag mig.

Jag har haft en stor kärlek och henne hade jag gjort allt för, hon var min väg ut ur heterolivet bland mina vänner, men jag sa aldrig någonting till min familj. Sen dumpade hon mig och trots att det var 10 år sedan så tänker jag fortfarande på henne ibland.

Så jag har levt på i min hetero identitet, har omringat mig med homosexuella män som mina bästa vänner och går alltid först i pride paraden "för deras skull". Jag har haft svårt att se lesbiska på tunnelbanan eller på stan för jag blir fylld med en slags märklig avund. Jag undviker att se på film med lesbiskt tema för jag vet att jag bara längtar ännu mer. Jag vill vara dom.

Det här handlar alltså inte om att min familj är homofobiska, tvärtom är de helt fantastiska och öppna med många homosexuella vänner. Det är inte där skon klämmer, det ligger i mig.

Nu fyller jag 33, är gift med en vacker, snäll och framgångsrik man. Han uppfyller allt som jag satt upp på listan över hur min make skulle vara. Vi gifte oss för bara ett år sedan och jag stod där och hoppades innerligt att den här gången skulle det fungera.

Men nej.

Jag är nu kär i en helt fantastisk tjej, vi har träffats vid sidan av och hon gör mig hel i själen. Allt jag vill är att bara ta tag i mig själv och att en gång för alla leva ut det här som jag hela tiden inom mig har vetat är sanningen. Men jag har ju gift mig, sagt till hela världen att jag vill leva med honom. Jag känner mig skyldig, stannar kvar fast jag känner hur hela livet skenar iväg och jag är rädd för att ta fel beslut.

Är det någon som upplevt samma?

Jag känner igen mig til viss del, även om jag aldrig hann gifta mig med en man så hade jag några relationer där jag liksom inbillade mig, övertalade mig själv att jag var kär och att det var så det kändes att vara kär. Det var det såklart inte och när jag träffade tjejen som fick mig att förstå det hade jag inget val, hon tog över alla känslor, alla tankar och för mig blev det lite som att välja mellan att leva eller inte. Vi lever inte ihop idag men hon fick mig att komma ut för min familj, känna genuin lycka och kärlek och gjorde det lättare för mig att senare leva det liv jag vill - med en tjej.

Vet din man om tjejen vid sidan av? Vet du vad hon känner? för min del tror jag att jag alltid innerst inne känt vad som är rätt, men inte vågat känna efter alltid. Kan det vara så för dig med?

För ett par år sedan lämnade jag min man. Känslan av att det fanns en möjlighet att det var så att jag skulle leva med en kvinna var med redan då. Jag har aldrig bejakat dessa tankar, inte accepterat dem eller utforskat dem och nej inte heller varit kär i en kvinna. Har varit lite för "duktig" på att trycka undan detta, vilket har gått bra i långa perioder för att sedan komma upp igen.

Inser att jag för mitt eget välmående behöver få klarhet för att få harmoni och lugn.

Har förstått att det finns fler än jag med samma funderingar. Kanske har du/ni varit i samma sits och kommit längre än jag?

Eller är du kvinna och har alltid vetat?

Skulle gärna få kontakt, kanske ses och prata med dig som nått din klarhet - och skratta tillsammans!

Bor i Göteborgsområdet, har två barn och är en kvinnlig tjej på lite drygt 40 år.

Det går jättebra att maila till levlivet21@gmail.com om du vill komma i kontakt med mig.