Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

Hej! Jag är en kille på 32 år utan jobb och inneboende hos min vän för närvarande. Min tjej är utan barn, inneboende hos sin mamma. Inget drömläge att vara i när man väntar barn kanske? Jag förklarar mer om situationen som sån senare men nu måste jag bara spy ur mig lite av mitt förakt över kvinnan som kommer föda vårt barn. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, jag är inte vatten värd i alla fall. Visst jag fattar ju att det måste vara skitjobbigt för henne, psykiskt och fysiskt men vi pratade igenom det hela (om än väldigt snabbt) innan vi bestämde oss för att behålla barnet! Jag vill verkligen ha barnet! Hon med! Men att hon beter sig som en skithög hela tiden tär på mig. Det är inte dom uppenbara sakerna med hur jag häller upp saft typ eller sånt som att jag skall lägga upp maten i olika kategorier på tallriken som gör mig ledsen. Det är hennes attityd, om jag säger till henne att jag blivit sårad av något som hänt tex.. Då kommer det ingen ursäkt av något slag. Om hon bara kunde säga "förlåt, jag mår så jävla skit nu, så du ska inte bry dig så mycket om det" eller: "ojdå, jag är så arg över... Så jag märkte inte hur du kände." Då skulle jag lättare kunna stå ut med allt skit hon ger mig. När jag pratade med henne senast så förklarade jag hur viktigt det är att hon berättar vad hon känner, annars är det omöjligt att veta hur jag ska vara. Och hon kommer bara bli mer irriterad på mej. Jag måste veta om hon har en jävla trött-dag tex. Då kanske jag kan begripa att skjuta upp julklappshandeln en dag, och kanske tappa upp ett bad istället. Men svaret blir att "jag tänker aldrig prata och berätta hur jag mår!" Asså det är ju löjligt det vet jag ju. Men fan jag står nog inte ut med denna skithögen mycket längre. Visst har hon dagar då hon mår bättre och även kan visa ånger. Men jag tror inte att det är nån jag har lust att leva med efter graviditeten.. Hon är så vidrig ibland att jag inte tror jag kan se henne med samma ögon som tidigare. Jag känner rädsla och avsky när jag inser att den där elaka människan kommer vara delaktig i vårat barns liv. (Vill påpeka igen att hon säger nåt uppmuntrande ibland med) och då glömmer jag hur stor skit hon vart innan. Men det var längesedan nu och situationen är ohållbar. Som tur är slipper jag ju sova bredvid henne ibland vilket gör att jag kan känna saknad och bli lite utvilad. Går det att få hjälp någon stans? Jag vet att jag en gång trodde hon skulle bli en bra mamma. Vill få upp hoppet och tycka om henne igen men det är så svårt. //Tack, vet jag nog inte gett tillräckligt med exempel? Fråga gärna! Vad ska jag göra?