Forum Gravid Samlevnad
  • Balansakt
    Balans­akt
    146 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

    Hej! Jag är en kille på 32 år utan jobb och inneboende hos min vän för närvarande. Min tjej är utan barn, inneboende hos sin mamma. Inget drömläge att vara i när man väntar barn kanske? Jag förklarar mer om situationen som sån senare men nu måste jag bara spy ur mig lite av mitt förakt över kvinnan som kommer föda vårt barn. Det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, jag är inte vatten värd i alla fall. Visst jag fattar ju att det måste vara skitjobbigt för henne, psykiskt och fysiskt men vi pratade igenom det hela (om än väldigt snabbt) innan vi bestämde oss för att behålla barnet! Jag vill verkligen ha barnet! Hon med! Men att hon beter sig som en skithög hela tiden tär på mig. Det är inte dom uppenbara sakerna med hur jag häller upp saft typ eller sånt som att jag skall lägga upp maten i olika kategorier på tallriken som gör mig ledsen. Det är hennes attityd, om jag säger till henne att jag blivit sårad av något som hänt tex.. Då kommer det ingen ursäkt av något slag. Om hon bara kunde säga "förlåt, jag mår så jävla skit nu, så du ska inte bry dig så mycket om det" eller: "ojdå, jag är så arg över... Så jag märkte inte hur du kände." Då skulle jag lättare kunna stå ut med allt skit hon ger mig. När jag pratade med henne senast så förklarade jag hur viktigt det är att hon berättar vad hon känner, annars är det omöjligt att veta hur jag ska vara. Och hon kommer bara bli mer irriterad på mej. Jag måste veta om hon har en jävla trött-dag tex. Då kanske jag kan begripa att skjuta upp julklappshandeln en dag, och kanske tappa upp ett bad istället. Men svaret blir att "jag tänker aldrig prata och berätta hur jag mår!" Asså det är ju löjligt det vet jag ju. Men fan jag står nog inte ut med denna skithögen mycket längre. Visst har hon dagar då hon mår bättre och även kan visa ånger. Men jag tror inte att det är nån jag har lust att leva med efter graviditeten.. Hon är så vidrig ibland att jag inte tror jag kan se henne med samma ögon som tidigare. Jag känner rädsla och avsky när jag inser att den där elaka människan kommer vara delaktig i vårat barns liv. (Vill påpeka igen att hon säger nåt uppmuntrande ibland med) och då glömmer jag hur stor skit hon vart innan. Men det var längesedan nu och situationen är ohållbar. Som tur är slipper jag ju sova bredvid henne ibland vilket gör att jag kan känna saknad och bli lite utvilad. Går det att få hjälp någon stans? Jag vet att jag en gång trodde hon skulle bli en bra mamma. Vill få upp hoppet och tycka om henne igen men det är så svårt. //Tack, vet jag nog inte gett tillräckligt med exempel? Fråga gärna! Vad ska jag göra?

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!
  • Johans Pillerill
    Johans Piller­ill
    #31
    Citera Visa endast Anmäl
    Balansakt skrev 2012-12-21 23:47:53 följande:
    Ang: matindelningen var det ett exempel på normal gullig hormongrej.. Det tog jag upp som exempel för att uppmärksamma kontrasten och allvaret på problemet. Om vi har diskuterat jobbsök tex. Vi båda är glada och förhoppningsfulla, vi gör upp lite planer på hur hon ska göra med sitt pluggande osv. Då tror man ju att bara jag gör som vi kommit överens och kan peka på något positivt nästa dag (nån som ringt för intervjuv eller nåt) så borde det vara bra. Nästa dag och vi kan utgå i samtalet från den punkten vi lämnade dagen innan. Men det är som att vi börjar om från noll i våra diskussioner varje gång hon vart borta från mej några dagar. Hon är ung, 24år

    Gulligt ett tag kanske... Jag har även som ickegravid övervägt att slänga något hårt på maken för hans små tvångssyndrom. Hur reagerar du om maten rör varandra? Hur tänkte ni lösa boende och ekonomi som föräldrar? Sådant kan stressa upp en blivande mamma, speciellt om hon börjar boa omkring sig lite då vill man ha allt löst praktiskt och kunna fokusera på barn och inte på huruvida ni ska hamna hos soc sen och leva på lite och inget. Vill även påpeka att hennes föräldrar har som jobb att vara oroliga - det är deras barn, något du själv förstår när du har ert lilla pyre där. Det berättigar inte att inkräkta på ert privatliv men din tjej kanske känner sig trygg med sin mamma och kan berätta allt och gör det. Istället för att bli arg bör du kanske tänka över vad hon berättar istället - är det något fel du kan ändra på? Ljuger hon? Eller är det egentligen bara småsaker? Jag berättar allt dumt min make gör (nästan) för min mor och hon lyssnar och muttrar med mig men hon har en jättebra relation med maken för det då hon är tillräckligt mänsklig att kunna sålla bort mycket jag säger som upprörd och gravid. Jag säger inte med detta att du gör allt fel men ger en annan synvinkel än alla som skriver att du ska skälla ut din tjej bara... Bråk leder sällan till något bra. Försök hitta det bakomliggande istället.
  • Balansakt
    Balans­akt
    #32
    Citera Visa endast Anmäl

    Problemet är att hon tycks få en lösning på vårat problem (ofta sånt hon inte tänkt på) utan att prata med mej om det. Att hennes mor tar upp saker med henne vi inte haft tid att reda ut själva först. Eller ens ta upp. Jag vill bara få lite egentid med henne så fort som möjligt.. Vi brukar vara rätt positiva när vi skiljs åt. Men det är alltid något nytt som skall tas upp och det gör henne sur och taskig en hel dag, tills vi tar upp det och då är vi redan sårade och känner oss förbisedda. Jag vill bara hålla henne nu och pussa henne godnatt.


    Johans Pillerill skrev 2012-12-22 00:04:50 följande:
    Gulligt ett tag kanske... Jag har även som ickegravid övervägt att slänga något hårt på maken för hans små tvångssyndrom. Hur reagerar du om maten rör varandra? Hur tänkte ni lösa boende och ekonomi som föräldrar? Sådant kan stressa upp en blivande mamma, speciellt om hon börjar boa omkring sig lite då vill man ha allt löst praktiskt och kunna fokusera på barn och inte på huruvida ni ska hamna hos soc sen och leva på lite och inget. Vill även påpeka att hennes föräldrar har som jobb att vara oroliga - det är deras barn, något du själv förstår när du har ert lilla pyre där. Det berättigar inte att inkräkta på ert privatliv men din tjej kanske känner sig trygg med sin mamma och kan berätta allt och gör det. Istället för att bli arg bör du kanske tänka över vad hon berättar istället - är det något fel du kan ändra på? Ljuger hon? Eller är det egentligen bara småsaker? Jag berättar allt dumt min make gör (nästan) för min mor och hon lyssnar och muttrar med mig men hon har en jättebra relation med maken för det då hon är tillräckligt mänsklig att kunna sålla bort mycket jag säger som upprörd och gravid. Jag säger inte med detta att du gör allt fel men ger en annan synvinkel än alla som skriver att du ska skälla ut din tjej bara... Bråk leder sällan till något bra. Försök hitta det bakomliggande istället.

  • turdor
    turdor
    #33
    Citera Visa endast Anmäl

    tycker lite synd om dej för jag har haft en liknade historia.  hon var ute efter ett barn men inget förhållande. innan hon vart gravid var hon en underbar människa men så fort hon berättade att hon var gravid så ville hon inte veta av mej. hon sa det inte med ord utan med sin handling. . hoppas du kan hitta tillbaka till henne. själv jobbar jag som bara den för att jag ska få vara en närvarade pappa för mitt barn 2 år som barnet är så länge har jag kämpat och jag kämpar fortfarande. hoppas inte du behöver gå igenom det

  • Johans Pillerill
    Johans Piller­ill
    #34
    Citera Visa endast Anmäl

    Säg det till henne då! Att du saknar henne och vill hålla om henne nu! :) finns där och försök lösa era gemensamma problem ihop. Sök boende och ryck upp dig i jobbsökandet så ni får lite stabilitet innan ni får barn. Tror det kan göra mycket för er situation.

  • Balansakt
    Balans­akt
    #35
    Citera Visa endast Anmäl
    Johans Pillerill skrev 2012-12-22 00:04:50 följande:
    Gulligt ett tag kanske... Jag har även som ickegravid övervägt att slänga något hårt på maken för hans små tvångssyndrom. Hur reagerar du om maten rör varandra? Hur tänkte ni lösa boende och ekonomi som föräldrar? Sådant kan stressa upp en blivande mamma, speciellt om hon börjar boa omkring sig lite då vill man ha allt löst praktiskt och kunna fokusera på barn och inte på huruvida ni ska hamna hos soc sen och leva på lite och inget. Vill även påpeka att hennes föräldrar har som jobb att vara oroliga - det är deras barn, något du själv förstår när du har ert lilla pyre där. Det berättigar inte att inkräkta på ert privatliv men din tjej kanske känner sig trygg med sin mamma och kan berätta allt och gör det. Istället för att bli arg bör du kanske tänka över vad hon berättar istället - är det något fel du kan ändra på? Ljuger hon? Eller är det egentligen bara småsaker? Jag berättar allt dumt min make gör (nästan) för min mor och hon lyssnar och muttrar med mig men hon har en jättebra relation med maken för det då hon är tillräckligt mänsklig att kunna sålla bort mycket jag säger som upprörd och gravid. Jag säger inte med detta att du gör allt fel men ger en annan synvinkel än alla som skriver att du ska skälla ut din tjej bara... Bråk leder sällan till något bra. Försök hitta det bakomliggande istället.

    Nej altså jag har inget problem att servera hennes mat sorterad i högar, faktum är att i jusst fallet jag tänker på överdrev jag lite och presenterade hennes mat "perfekt" men fick höra att jag slarvat. Jag tittade på henne och häpnade. Hon insåg direkt och så skrattade vi bara åt hennes tvånygsnevros.. Jag kan vara lite rörig i köket så förstår att hon menade mer allmänt säkert. Och sånt ser jag som normala tillfälliga hormonella vredesutbrott. Jag har läst hennes mess svar om och om.. Jag ser nog inte hennes "välgärningar" för mej tydligt nog. Det är många av de grejor hon gör som är snällt. Men ger mig skit för samtidigt. Exempelvis kan hon hjälpa mig att kolla igenom en jobbig räkningshög och sortera ut det viktiga. Men om hon samtidigt som hon gör det; påtalar hur dålig jag är som inte har gjort det tidigare. Blir inte känslan att jag blivit hjälpt. Sen andvänder hon det som exempel på hur snäll hon är.. Fast när jag bad henne om det var reaktionen som om hon "skickade mig saltet" om jag vetat hon tyckkte det var så jobbigt hade jag nog vart mer tacksam. Och om hon gör någonting för att hon vill göra det för mig, utan att fråga kan det ibland verka som hon gjort det lika mycket för egen del och för att ha det i sin vågskål. Jag förstår att det kan kännas otacksamt.. Men att liksom såra mig för att jag står under henne på "vara duktig listan" och att jag inte har rätt att bli ledsen om hon är elak. Det känns väldigt pubertetsaktigt. Men eftersom det verkar som hon inte alltid ser från mitt håll är det svårt att bli arg på henne. (Hon är ju ledsen på riktigt) och tycker det är mitt fel. Det skär i mitt hjärta och jag är inte så intresserad av; Ex.. Om vad som faktiskt har hänt och vems fel det var utan mer viktigt vad avsikten var och vem som blev ledsen) ilska och sorg är ju nåt man känner och om det är pga missuppfattning eller felsägning är mindre viktigt än vad som var tanken bakom. Hon måste förstå att jag begär så lite av henne men hon känner nog att hon måste bevisa en massa. Jag är ju nöjd bara hon slappnar av lite och fokuserar på vad behoven är innan hon lägger energi på mej jag inte bett om. Varför inte bara svara ojdå, känns det så? Det förstod jag inte. Istället för att ta upp "protokollet" och titta ifall jag har rätt att känna som jag gör. Messar henne inget mer ikväll (hon svarar ändå inte) men känns så tomt att hon inte ligger bredvid mig ikväll. Det är ju lättare om hon vart arg och sen delar säng. Då vet man ju att det inte är värre än så iaf.
  • Balansakt
    Balans­akt
    #37
    Citera Visa endast Anmäl

    Det jävliga med det är ju när det är nåt riktigt problem också... Så liksom allt får samma proportion. Känner mej ganska elak nu, typ att jag har vart en idiot, att jag missat en hel massa försök hon verkligen uppoffrat sej och jag inte kunnat se det för att hon varit så arg. Och då blir det ju ännuvärre. Jag lägger ju ned på tok för mycket tid till analys med. Kanske behöver komma på varför jag blev så jävla förstörd. Kanske ska försöka vänta ut denna hormonstormen och lita på att allt blir bättre imorgon. Jag har ju fått ur mej hur jag kände i alla fall. Så det blir nog lättare att lyssna på henne och vara henne till lags nu.

  • Siilje
    Siilje
    #38
    Citera Visa endast Anmäl

    Om hon har svårt att se sin del i konflikter och dylikt, kan hon ha narcissistisk personlighetsstörning? Eller borderline?

  • Hickstead
    Hickst­ead
    #39
    Citera Visa endast Anmäl
    Flickan och kråkan skrev 2012-12-21 13:46:05 följande:
    Visst kan man må dåligt och känna sig risig när man är gravid, men det finns ju trots allt gränser och spärrar. Jag har svårt att tro att hennes beteende enbart beror på graviditet. Jag är gravid....har två små barn....jobbar heltid som lärare på högstadiet....är mitt i julförberedelser.....har dessutom precis anordnat barnkalas, sambons födelsedagsfest samt ska ha familjekalas för äldsta som fyller 5 år i morgon....och sedan kommer julen..... . Jag kan surna till och må risigt och bete mig irrationellt så klart, men som sagt....inte på det viset. Då är det något mer.

    Se till att få professionell hjälp. Samtalsterapi. Red ut saker och ting. Ni ska ju faktiskt vara föräldrar tillsammans (oavsett hur er relation ser ut)......länge!
    Jag håller med, att bete sig på det sättet kan banne mig inte ursäktas av graviditetshormoner. Ni måste försöka prata ut om vad det är som är gundproblemet. Att hon inte vill prata om hur hon mår och känner - tja togh luck, bruden - du ska bli mamma och det är dags att växa upp. Så där kan man inte bete sig mot sin partner oavsett hur man känner. Hur betedde hon sig innan? Hur länge har ni varit tillsammans? 

    Jag har känt mig rätt hemsk under början av min graviditet också, men det värsta jag har gjort är nog att börja gråta, att bli förbannad för att jag tappar saker. Dessutom känner jag mig fruktansvärd som har tappat all sexlust - att skälla på min partner och vara rent elak skulle aldrig någonsin falla mig in - vi ska ju ha barn, det är jättestort!

    Ang att du inte jobbar - det kan vara svårt att hitta jobb, och man hittar ju inte ett bara för att det är ett barn på väg. Jobbar hon själv? När är barnet beräknat?  

    Jag tycker det låter som att
    1) hon behöver komma ifrån sin mamma som verkar vara en stor del i problemen mellan er.

    2) Hon har möjligen en annan, grundläggande problematik, som inte beror på graviditetshormoner. Många personlighetsstörningar kan man leva ett normalt liv med men man kan behöva hjälp med att hantera dem och förstå varför man är annorlunda. Innan jag fick min Borderline-diagnos vad jag inte helt lätt att leva med t.ex. och mycket av det du skriver låter väldigt Borderline-aktigt måste jag säga. Även om jag aldrig blev så extrem utåt (jag vågade inte ta ut min ilska på andra utan vände det mot mig själv istället för att på så sätt såra andra) så känner jag igen väldigt mycket av din tjejs beteende. Att maten inte får röra varandra är ett typiskt exempel på tvångssyndrom. Om det är så att det finns en psykisk orsak till det hela så bör hon verkligen ta itu med det innan barnet kommer. Ta upp det med barnmorskan eller ring och rådfråga vuxenpsykiatrin hur du ska göra. Jag skulle även råda dig till att själv söka hjälp hos psykiatrin för det här måste ju vara fruktansvärt att leva med.  

    3) Sist men inte minst så finns alltid alternativet att ni gör slut. Lägg inte energi på en människa som trampar ner dig i skiten. Älskar hon dig så kommer hon till sans och kommer tillbaka och ni kan jobba på förhållandet. Annars så är det många barn som har föräldrarna på olika håll. Var noga med att du vill ha delad vårdnad redan nu bara så det inte blir problem senare. 
Svara i tråden
Svar på tråden Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies