Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

Flickan och Kråkan Jag har nu messat lite med henne (men inte fått svar på länge) hon skriver att hon tvingas ta mig i försvar hela tiden.. Men inte sagt nåt då det skulle såra mej. Jag vet ju vart hon bor och har bett henne att inte diskutera mig med hennes mamma. (Hon säger personer) Jag fattar ju att det blir omöjligt att ordna detta ifall hon tvingas yttra sin mammas åsikter ibland och kalla det sina. Jag skrev att hon får be "dessa personer" att antingen acceptera hennes villkor eller ge dom fingret. Att dom aldrig kommer sluta lägga sig i vårat privatliv om hon inte säger ifrån. Och att hon måste förstå att jag inte accepterar att leva mitt liv efter "dessa personers" regler. Hon har det ju såklart jättesvårt om hon inte kan prata med varken mej eller "dessa personer" om detta och jag har sagt att Barnmorskan ska finnas som stöd. (Vi fick en kass som ingen av oss gillade) Jag sa att hon inte ska känna sig dum att byta och att vi skall ta upp det nu när vi ska på ultraljudet snart. Fast jag vet inte nu när "dessa personer" sagt sitt om saken så kanske hon inte längre vill byta barnmorska.

Hur gammal är din tjej? Visst finns det gränser för hur man får bete sig även som gravid men vissa saker som att inte tacka för mackan är inte så givet, jag är själv helt tyst när jag mår illa - ett sätt att fördröja kräkningen lite. Varför jobbar du inte? Och jag hakar upp mig lite på det om matindelningen i Ts, vad är allt det om eftersom det kändes nödvändigt att skriva?

Så jag tror du har rätt att detta måste gälla något annat.. Det är ju givetvis omöjligt för oss att fokusera på VÅRA problem om hon måste vara en sluss samtidigt åt "dessa personer" och det är ju såklart självklart att jag inte känt mig så speciellt trygg även om jag inte kunnat sätta fingret på det. Hennes mamma lade sig i vårt förhållande på ett märkligt sätt förut, har ställt frågor som (varför säger du inte att jag är en bra mamma) eller (jag vill att vi diskuterar din ångest någon dag) och liknande. Det blev jättespänt och jag bad henne att inte "sälja ut mej till henne) och att våra privata problem kan du ju inte mata henne med! Hon fattade tillslut att det då kommer bli omöjligt för mig och hennes mamma att ha en normal relation. Jag sa att jag har olika vänner jag kan ta olika problem med. Så om hon behöver ringa någon och skrika att:" jag hatar han! Och Han är dum i huvudet" så välj den vännen som inte blir orolig och som kommer fatta det gått över och att du bara behövde ventilera din ilska, när hon ser oss hålla handen på Cafét nästa dag. Men det verkar som att det fortfarande är någon utomstående som påverkar henne. Lr, det är ju vad hon sa. Någon som har ett förslag på hur jag skall få henne förstå att vi behöver någon helt opartisk, utomstående som lyssnar på oss och vi kan prata med om vi behöver rådfråga någon om sånt som bara gäller oss.

Det känns ju bra skönt att veta vad problemet är (om det nu är så) så vi kan ta våra egna beslut och inte att nån tvingar sig in i vår privata sfär med sina åsikter (ingen av oss bett om)

Jo altså jag menade att såna saker som att inte pommesen nuddar köttet på tallriken grejor ser jag inte som nåt konstigt, det kan vara lite gulligt rent av. Utan mer att jag ville betona att nivån på problemet inte känns som normal nivå. Angående jobb förstår jag inte själv hur det gått så trögt. Jag har sökt många, har jättebra papper och referenser. Jag gick vidare till nästa intervju för ett jättebra jobb nyligen men blev samtidigt av med mitt körkort (får det tillbaka om två mån) men fick inte jobbet.

Nu förfinade jag sanningen lite Men jag måste ju vara ärlig om ni ska kunna hjälpa mej! Jag har varit jättedålig på att söka jobb, har känt att det är inga problem bara jag är mer seriös med det och har gjort det halvdant fram till hon blev gravid. (Pluggat i två år och blev klar i juni) jag har varit kräsen med jobben och inte sett problemet så allvarligt. Har inte vart utan jobb på över tio år. Sålde lägenheten i våras för att kunna flytta till ett bra jobb vart som helst och betala bort alla skulder. Nu när hon är gravid har jag insett hur naiv jag vart och varje dag som går tär ju lite på henne då hon ser att jag varit utan jobb i över ett halvår. Och självklart ser det märkligt ut.. (Observera att jag verkligen hugger på allt nu)

Din situation verkar oerhört tärande, och säkerligen inte bara på dig men också på henne. Kanske att beteendet förvärras av att hon också märker hur du glider längre och längre ifrån henne och det p.g.a hennes beteende från allra första början. Det ena matar det andra och det går inte att ta sig ur det. 

Vad jag undrar är, tror du innerst inne att detta någonsin kommer gå att reparera till att bli vad det en gång kanske var? För om du inte tror det, då finns det väl egentligen ingen anledning för er att fortsätta er relation utöver den kontakt ni kommer behöva ha för barnets skull.  

Ang: matindelningen var det ett exempel på normal gullig hormongrej.. Det tog jag upp som exempel för att uppmärksamma kontrasten och allvaret på problemet. Om vi har diskuterat jobbsök tex. Vi båda är glada och förhoppningsfulla, vi gör upp lite planer på hur hon ska göra med sitt pluggande osv. Då tror man ju att bara jag gör som vi kommit överens och kan peka på något positivt nästa dag (nån som ringt för intervjuv eller nåt) så borde det vara bra. Nästa dag och vi kan utgå i samtalet från den punkten vi lämnade dagen innan. Men det är som att vi börjar om från noll i våra diskussioner varje gång hon vart borta från mej några dagar. Hon är ung, 24år

Jag tror verkligen innerst inne att det inte borde vara något problem. Det är som att något som hela tiden stör oss från att reda ut bekymmren och det bara kommer fler och fler när vi aldrig kan ha snack på normal nivå.

Har du någon gång satt dig ner med henne, tittat in i hennes ögon och helt enkelt talat om för henne att ni Måste lösa detta, och för att göra det ta till vilka medel som än kan tänkas behövas. Jag förstår att olika faktorer runtomkring sätter hinder för er att kunna reda ut denna oerhört besvärliga situation, men om du verkligen tror som du skrev att det går att reparera ert förhållande så finns det en väg fram dit. Det gör det, det lovar jag! Men den kan vara f*n så svår att hitta, och det krävs faktiskt jobbigt mycket av er båda - både den som beter sig svinaktigt och den som får stå och ta emot - för att nå dit. Mänskliga relationer är oerhört invecklade, och känslor är inte att leka med.