Hjälp, min tjej är sjuk i huvudet!

Jag skrev väldigt mycket till henne igår, förklarade hur jag kände. Jag fick uppfattningen att hon känner precis som jag. Det är ju svårt att lyssna när man är sårad, arg, missförstådd. Jumer jag pratat med er destå mer förstående kände jag mig. Så jag tänkte idag att hon ville prata, att hon förstod även hur jag kände lite idag. Men jag tror inte det tyvärr.. Hon önskade att vi skulle bort från stan över nyår så jag köpte ett "nyårspaket" på annan ort, fint hotell. Hade tänkt ordna med slädtur också men det känns inte roligt längre alls. Liksom att man ska väl vara snäll för att få presenter? Hon är arbetslös (pluggar distans men hoppar av efter nyår pga. Att hon inte har ro att plugga nu) jag hoppas studielusten kommer tillbaka för det är bara typ 2kurser kvar. Men hon ska sluta helt.. Hon säger att hon gör det när hemma med barnet nästa höst ist.. Fast det tror jag blir ännu svårare. Innan gravid var hon alltid snäll mot mej, som fan! Eller visade uppskattning menar jag. Men väldigt barnslig när hon är arg. Hon har lätt att säga upp vänskaper helt för att hon är förbannad. Jag har försökt lugna henne ibland och sagt åt henne att inte messa eller prata när hon är arg. Sagt att den andra är nog också arg, att hon måste se till att det inte beror på missförstånd. Men då säger hon att jag inte är på hennes sida. Hon hade sönder alla grejer när hon flyttade från sin bästa vän, hennes mamma stod och flinade. Jag trodde att hon skulle köra skåpinredningen till tippen, så jag tyckte inte det var märkligt när hennes morsa bad mig "ta isär" den och när det inte gick sa hon att jag kunde stampa sönder den. Sen när vi går säger hon, se till att inte några av dina saker du lämnar kvar är hela nu och hon kan andvända. Jag bara gapade! Så jag frågade ifall hon var en sån som kunde kräva ensam vårdnad bara för hon är arg. Jag var orolig när jag sa det, hon svarade att självklart! Och började dra hypotetiska situationer då hon skulle göra det. Jag blev ledsen och skyllde det på hormonerna men jag tycker frågan var befogad. Jag fattar ju att det kan vara befogat i vissa fall. Men det fattar ju en apa! Varför sa hon inte "nej självklart inte"? Inget lugnande svar direkt. -Ja om du skulle supa med bäbin osv. Varför skulle jag göra det? Så jävla nedvärderande.. Jag ville ju höra -Jag tror du blir värdens bästa pappa! Så det kommer aldrig hända. Men när jag säger att det sårade mig svarar hon bara: -frågar man, Får man svar! Jo vilket jävla svar sen..

Kanske nån Lightversion? Men att den brutit ut ordentligt nu när gravid..

ja hon från borlänge år helt slut i huvudet

En vän sa att man kan få förlossningspsykos ibland redan innan födsel. Kan det finnas nån broderline-light i grunden och med hormonerna så får hon riktigt knas?

Det låter mer och med som att det finns en BPD-problematik i grunden - MEN vi har ju här bara en sida av historien. 

Mitt tips är fortfarande - och starkare nu - kontakta vuxenpsyk och be om en samtalskontakt. Kanske du kan få anhörigstöd eller likande, även om inte tjejen inser att hon behöver hjälp? Med tanke på att det snart (?) finns ett barn i bilden så är det rätt viktigt att hon får hjälp. Jag som har diagnosen själv har extra läkarkontakter nu under hela min graviditet för att få hjälp och stöd med tanke på risken för depression osv även efter förlossning sen. Hur långt gången är hon?  

Hur går det för er TS?

Hej igen! Det har faktiskt funkat ganska bra sen nyår, och vi har flyttat ihop. Gjorde dock en anteckning i för en stund sedan. Andledningen till detta är för att minnas senare om det kommer till en tvist av något slag. Jag borde nog spela in hot men tror att en anteckning är bättre än Utkastad. Anteckningen: " Jag förklarade att jag inte har för avsikt att gå in i lägenheten när hon inte är hemma. Ändå krävde hon nyckeln tillbaka. Jag vet att hon ibland säger saker hon inte menar när hon är upprörd. men jag ville behålla den tills jag hämtat mina saker (om det kommer till det) Jag har ritat hela dagen till ett jobb jag sökt. Jag har dammsugit, diskat och bäddat idag. Jag har jobbat precis hela dagen (på att få ett jobb) Hon började tjafset direkt hon klev innanför dörren. Bland annat saker som att jag bara ligger och latar mej. Vi har inget skrivbord så när jag "halvligger i sängen med datan kallar hon det för "lata mej" Men när hon fräsande förklarade att jag inte lagt diskborsten på rätt sätt ovanpå disktrasan! Fick jag nog, gick ut för att röka. Hon sa att det var jävligt "trevligt" av mej att fråga om hon ville följa med. Jag sa att jag ville gå själv nu när hon va på "det där sättet" När jag kommer upp säger hon att jag inte går och leva med. varpå jag säger att jag inte heller tycker om situationen och säger att det kanske är bättre om jag flyttar. Hon säger att jag ska göra det nu, då jag är äcklig, lat, elak, hänsynslös. Att jag är självisk och egoistisk. Jag ber henne lugnt att sluta upp. Att jag har mailat på några bostäder, varåå hon hävdar att hon ska se till att jag aldrig får träffa mitt barn. "

Ojdå det där låter ju verkligen inte alls som att det går så bra... har hon gått med på att söka hjälp? 

Nej, hon har börjat sparka och slå mej. Jag är väldigt förkyld nu och trött. Jag har jobbat hela veckan ändå. När jag ber henne att få vila går hon i taket. Att jag bara tänker på mej själv osv. Jag får sova i snitt 6h/natt och nu när jag är förkyld funkar inte det. Jag gick upp och gjorde en kopp te i morse och när jag satte mig på sängkanten sparkade hon mej flera gånger i ryggen och skrek att jag var en jävla idiot som inte fattade att hon hade sina ben där. När jag kom hem i fredags frågade hon efter mina pengar. Jag gav henne mitt kort och kod. Och bad henne föra över själv. Jag gick ner och tvättade. När jag kom upp undrade hon var mina pengar var. (Hon hade bokat ansiktsbehandlingar till oss på alla hjärtans dag, efter det middag på restaurang) jag betalade och klagade inte trots att jag satt i arbetskläder och slumrade till under middagen) detta gick på nästan två tusen. Jag hade -600 på ena kontot, 500 på ett och 100 på ett annat. Hon fick mina 500. Jag har lite ångestproblematik och bad henne i söndags att snälla låta mej få vila. Jag var förtvivlad och brast i gråt. Jag bad hyllande att hon skulle sluta ställa krav och låta mej få vila en stund. Sa att jag kraschar annars. Hon sa att jag var självisk och manupilativ. Att jag gottar mej på hennes bekostnad. Jag hade en panikattack och kunde inte göra något annat än att försöka vila. Men då och då ringde väckarklockan (angående tvättstugan) hon påpekade att jag skulle ha bättre koll då hon redan fått väcka mej en gång. Jag gjorde klart tvätten. Sen började hon skälla för att jag inte hjälpt henne plugga. Jag gav förslag på saker jag kunde göra. Förhöra, läsa högt ur boken. Men allt hon svarade var att det är mitt fel att hon inte klarar provet. Jag somnade efter 24:00. Tåget går 05:20 på morgonen. Jag är altså fortfarande sjuk. Hon har nu råd att tanka bilen så hon har stuckit. Först klagade hon på att det var stökigt. Jag påminde att hon vart hemma flera dagar och jag jobbat och var sjuk. Då sa hon att vi hälsat på mina föräldrar mycket senaste tiden men inte hennes. Jag påminde om att först fyllde mamma år, sen åkte vi för att hämta brödrost och säga hej nu när mamma fått Cancer. Hon svarade att jag är manupilativ. Sen åkte hon.