Pappan tar föräldradagar, jag tjänstledigt. FKs jäkla regler

Jag var helt nerkörd i skorna efter vi fått barn. Sonen hade bla kolik och jag slutade helt sova, vart deprimerad osv. Helt sönderstressad. Sonen var väldigt intensiv och helt ärligt var varje dag hemma i princip en plåga. Jättehemskt att det var så, men ärligt så kändes det så då. Numer är det inte så sen några år tillbaka, jag känner att jag är en superbra mamma (förut gjorde jag allt för sonen också, men var intne lugn och harmonisk, vilket jag anser är det viktigaste för att vara en bra mamma). Jag mår bra, sonen mår bra och min och sonens relation är jättebra. Men då var det bara hemskt. Jag njöt inte alls av att vara hemma. Med en 1.5åring är det också i princip skötsel som gäller, leka, mata, byta, springa efter, lyfta undan, torka, byta blöja, söva, trösta osv osv.

Så jag hade såå gärna velat spara min dagar till NU (ålder mellan 4-8 år). Då man som sagt kan ta vara på tiden tillsammans, skapa fina minnen, kanske resa bort ihop med barnet och göra en långhelg osv (det var inet på nå sätt aktuellt tidigare). Och jag sa det till pappan. Men det gick inte att göra så. Och det var pga pappan och det var hans beslut.

Verkar helt klart som din karl var "rädd".

I Sverige har man laglig rätt att ta ut pappadagar utan att det ska få konsekvenser från företagets sida... 

Och även om han jobbar på åkeri, så ska man kunna hitta en ersättare som kan ta jobben medans han var ledig... Vikarier kan man alltid hitta...

Okej om man är egen företagare, då är det alltid svårt att ta ut ledigt...

Men jag tycker x gubben din verkade lite mjäkig och inte vågade stå på sig...

Och konstigt för den delen att han lyckas ta ut ledigt NU när ni är separerade utan problem?

Jo jag anser att det är reglerna som tillåter att han kan göra så här.
Jag är upprörd på honom. Och har försökt förklara det jag anser orättvist.
HADE det varit så att jag VELAT ta ut all föräldrapenning tidigare och inte tillåtit honom vara hemma när sonen var mindre. DÅ hade det varit okej att han gjort som han gör och sagt att "då har jag kvar min nu". Men så var inte alls grejen i vårt fall!

Men jag kan ju inget göra åt saken, alltså är inte reglerna okej. Man borde dela  lika på dagrana när man separerar. Och sen är det upp till mamman eller pappan att överlåta dagar till den andre. man delar ju lika på alla andra tillgångar i en separation (och Föräldragar är lika med pengar).

Hur skall du ha det?

Du skrev i din TS (trådstarten):

"Eller egentligen hade jag inget att säga till om, det vart på pappans villkor, pga hans arbetsgivare i transportbranschen (som anser att mammorna är de som ska sköta barn)."

I din TS så är han "anställd inom transport"  och nu är han egen "företagare inom transportbranschen". Hur skall du ha det? 

Oavsett så kan man inte skylla på en hela "branchen" om huruvida man skall ta ledigt eller inte. Inte heller på någon "arbetsgivare".. 

Klara inte mannen av att stå emot gammalmodiga attityder ála 1920-60-tal så kan man ju undra om den mannen har tillräckligt med råg i ryggen för att våga vara man nog för att gå hemma med barnet...

Är man egen företagre så styr man över det själv.

Dock så kan man knappast skylla på branschen i sig och att branschen har "mossiga gammalmodiga vädringar". Att vara egen företagare och ta föräldraledigt är inte heller lätt, och en dans på rosor, för en kvinnlig företagare heller.  Så det handlar om inställning och den egna viljan.

Nu tar ju din man föräldraledigt då det fanns utrymme för det och du klagar på detta bara för att du nu ville vara ledig och hemma med barnen och att din man var nykter nog att inte skriva över dagar på dig. 

Det som glöms bort i denna ekvation är barnet. Barnet får ju tid med pappan och umgås med honom. Det anser jag är mycket mer viktigare än din vilja om att "nu vill jag gå hemma med barnet för att jag känner för detta" och pappan (exet) är dum som inte vill skriva över dagarna på mig.

Du skriver även i din TS (trådstart detta):

"Känns jäkligt orättvist att det är så det är upplagt.

Jag tycker att dagarna från den dag man separerar borde delas lika då."

Vi snackar om föräldraledighet inte någon "gemensam egendom". Gemensam egendom kan man snacka om att "dela lika" eller ge "motsvarande". 

För föräldraledigheten skall aldrig var en del av någon separation på samma sätt som  "egendom", utan det skall enbart vara till för att vara förälder till barnet. Inte som prestigemedel mellan föräldrarna. 

Jag anser inte att dagarna som är (eventuellt) kvar  vid separation skall delas lika det är knappast rättvist. Det som är rättvist är att de dagar som är kvar vid en eventuell separation, på vaddera förälder, så skall (enskilda) föräldrar själva bestämma över när det skall tas ut. Det skall även vara frivilligt att skriva över föräldradagar på sitt ex (barnets mamma/pappa) också. 

Dock så är just nyckelordet "frivilligt". 

Ok. Så du har inte riktigt förstått vad som gäller. Visserligen är det en djungel med föräldrapenning men just att man från början har hälften av dagarna var är en sak som är ganska svår att missa.
Man HAR ett visst ansvar för att ta reda på saker själv - speciellt saker som påverkar en... Hur kunde du tex vara hemma så länge utan att pappan skrev över dagar på dig? Hur kunde du ha kvar dagar att ta ut en dag i veckan när han började förskolan?
Nej, du kan faktiskt inte skylla din egen okunnighet på vare sig försäkringskassan eller pappan.

Kan ju finnas många olika anledningar till det.

Sedan anser jag inte att han lurat henne, de gjorde en överenskommelse hur de skulle ha det, dvs dela på dagarna. Sedan separerar dom innan han hunnit ta ut några, dock var han hemma med barnet några månader innan dagis för att han var arbetslös.

Efter separationen gör han som han vil med sina dagar, TS får ju varken mer eller mindre hur han än gör.

Varför komma nu när barnet är 6 år och gnälla på att pappan plockar ut dagar, känns som ren och skär avundsjuka. Antagligen handlar det om pengar, att TS måste ta ledigt från jobbet, och han har dagar kvar.

Känns inte som att barnperspektivet är med, pojken tjänar på att vara hemma från fritids med sin pappa.

Förstår att det svider men du valde själv hur du ville vara föräldraledig. Nu i efterhand inser du att du då valde fel och tvingas tyvärr nu leva med konsekvenserna av dina kassa val. Så är det för oss alla.

Det bästa vore givetvis om du kunde släppa det och acceptera läget precis så som det är. Du kan ju ändå inte ändra på någonting så det är bara slöseri med energi att gräma sig.

Kolla om pappan ibland kan ta er son när det är studiedagar och planeringsdagar och sånt även när det är din vecka så att du sparar pengar. Och sedan när du väl tar extraledigt hittar du på nåt riktigt kul eller har det riktigt mysigt med sonen.

Jag är inte Ts och har inte skrivit det du säger först!!!

Varför bad du inte om dagarna direkt, när du förstod att han inte ville ta ut dom medan sonen var liten?

Jag tycker det är så konstigt att du nu efter så många år börjar intresserad dig för dagarna, du borde ju förstått för länge sedan hur det hängde ihop. Eller är det för att pappan tar ut dom som du blivit intresserad av dom?

Mm, hört om dessa fall också. Och det är faktiskt ÄNNU konstigare. Och mer fel enligt mig. Då missgynnas ju barnet/barnen också. Och missar dagar då de kunnat vara hemma med sina föräladrar (pappa, eller om han fört över till dig så mamma).

Nä jag måste ju släppa det, inget jag kan göra liksom. Men jag tycker det borde tydliggöras att detta kan uppstå.
Att mammor kanske ska be pappan föra över dagar redan i direkt anslutning till att han avstår från dem genom att inte vara hemma under barnets tidiga år.
Om det är så att hon vill att han ska vara hemma, men han säger sig vilja spara dagarna till senare.
Om man nu inte är överens om att att hon tar sina dagar när banet är liten och pappan tar dagarna när barnet är större. Då är det ju okej ändå.