Jag tittar på dokumentären om Estoniakatastrofen. Det är 20 år sen i september och jag var 17 år gammal då. Vad minns du från katastrofen? Var var du? Blev du drabbad själv?
Jag kände ingen på färjan men många runt omkring mig gjorde det efter som över 30 personer från min lilla stad omkom.
Jag var 18 år och satt med mamma framför TVn och läste namnrullarna över döda. Min pappa var på någon färja den natten, men vi visste inte vilken. Som tur var så var han på Mariella. När han äntligen kom åt en telefon så var det en stor lättnad.
Min bror och hans flickvän hade biljetter en vecka senare till Estonia.
Jag förlorade två anhöriga och har ganska suddiga minnesbilder men jag minns att jag frös något alldeles fruktansvärt hela hösten och långt in på våren efter händelsen men att jag var alldeles het i ansiktet.
Jag var bara 8 år men minns ändå när min mamma ropade in mig i köket och berättade att en båt sjunkit.
Min mormors väninna hade 4 släktingar med. Bara en av dem överlevde.
Min dåvarande kompis farfar skulle ha vart med på båten. Men han kom aldrig med. ( mins inte varför)
Jag var 7 år och det här är nog den första nyheten jag verkligen minns. Jag ville titta på nyheterna på tv och eftersom jag precis lärt mig läsa kommer jag ihåg att jag satt med tidningen och tittade på bilderna och läste bildtexterna. Fyra av min kompis mammas kollegor var med och en av dem överlevde. Jag kommer ihåg att jag var hemma hos dem en dag efter skolan några månader efter katastrofen och då var den överlevande kollegan också där. Jag och min kompis var i ett annat rum men kunde höra att de pratade om färjan. Vi hörde hur han som överlevt berättade för kompisens mamma att de för att försöka hålla sig varma och skydda sig mot vinden i livbåten försökte lägga de döda kropparna över sig... Efter att han berättat det brast han ut i gråt. Jag kommer aldrig glömma det.
Jag om min väninna var ute och "långshoppade" dagen efter olyckan och ingen av oss hade lyssnat på radion eller tittat på teve och vi visste inget. När kvällstidningarnas löpsedlar dök upp och vi läste om en estnisk färja som förlist så tänkte vi mest...Usch va hemskt......men Estländsk färja, känns inte så nära. SÅ aningslösa var vi och då var vi ändå 30+-are! Jag kände ingen som var med på Estonia men trots det så mår jag jättedåligt och får ångest av att tänka på olyckan. Hur de anhöriga har haft det under de senaste 20 åren kan jag inte ens föreställa mig.
Kommer inte ihåg jättemycket. Jag var 15 och hade nog svårt att ta in omfattningen av olyckan.
Min mammas avdelning (på jobbet alltså) skulle ha varit med på en konferensresa på båten men konferensledarens barn blev svårt sjuk en tid innan så resan ställdes in.
På morgonen ca kl 6 så gick jag och min sambo till ett par kompisar för vi skulle åka på en kryssning till åland (den första ledighet sen vi fått vårt barn sen 8 månader) och när vi kom till kompisarna slog vi på Tv medans vi väntade på att de skulle bli klara och då var de första rubrikerna "endast 8 överlevande" och vi blev chockade... Hur skulle vi göra nu?
Vi åkte på kryssningen men det var påslagna TV-apparater överallt på båten som berättade om olyckan så det var ingen avkopplande resa kan jag säga!
Jag var tolv. Ingen drabbad i min närhet, men jag kommer ihåg att vi fick lyssna på Stad i ljus och skriva dikter på morgonen i skolan.
Jag minns att en tjej i min klass blev av med sin mamma i Estonia katastrofen. Hon och hennes lillebror på 2 år. Så hemskt. Pappan var inte med på båten och fanns kvar i livet(som tur är) men jag kommer fortfarande ihåg tiden efter när hon Inte var i skolan. Och hur mycket jag tänkte på henne hennes mamma hennes lillebror och deras familj. : (