Estonia - 20 år senare. Vad minns du?

Minns det tydligt, man hade tv´n på hela dagen på arbetet, några på jobbet skulle åkt med färjan och satt och grät.
En gammal barndomskamrat dog, de hittade henne när hon flöt iland. Det fick jag reda på några år senare.
Min sambo förlorade några kolleger, inga nära kolleger.
Men jag minns fortfarande händelsen som igår.

Det läskiga var att vi hade varit på Gotland strax innan och båten blev försenad, för att de inte fick igen bogvisiret, som var det som var den svaga punkten.

Ni som säger att ni inte brydde er eller inte påverkades, brukar ni vara känslokalla inför stora katastrofer, ex tsunamin 2004 eller Breiviks massmord?

Nej jag brydde mig, men inte så mycket mer än vad jag bryr mig om någon annan katastrof. tsunamin skickade jag faktiskt pengar till röda korset eller nåt sånt. Breiviks massmord var ju något helt annat.

"Känslokall". Ännu ett sånt där ord man aldrig ser så ofta någonstans som på FL.

Hursom. Klart man berörs när katastrofer inträffar. Men påverkade de mitt liv i någon betydande omfattning? Nej.

Det är bara märkligt för mig att några här säger att de inte brydde sig särskilt eftersom de inte kände någon som var ombord på båten. Jag kände heller ingen men händelser som Estonia, Breivik, flodvågen i Asien 2004, och branden i Västmanland påverkar mig ändå eftersom jag blir ledsen över vad som drabbat dem. Jag undra om inställningen "det påverkar inte mig så jag bryr mig inte".

Det är mycket hemska saker som händer i världen varje sekund, går du och är rörd över allt hela tiden?

Usch, jag minns det väl. Jag hade 4 arbetskamrater som var med på båten och 3 av dem dog. Jag hade varit i skolan hela dagen och inte hört så mycket om det mer än lite snabbt på radion på morgonen. Men när jag satt på tunnelbanan hem var det en person mitt emot mig som läste Expressen (?) och på omslaget hade de småbilder på personer som varit med på båten och då såg jag två som jag kände. Det var ett lite jobbigt sätt att få reda på det. 

Jag reste med Estonia ett par veckor månad innan. Sov under bildäck och drömde mardrömmar om att båten skulle sjunka och jag inte skulle hinna ut.

Jag minns ganska mycket även det bleknat. Teveprgrammen och bilderna av människor om räddas från havet. Och alla berättelse om vänners vänner som var ombord eller som av olika anledningar inte kom med båten. Kent Härdstad och flickan som räddades ihop.

Jag minns alla konspirationsteorier om vad som egentligen hänt.

Och att det var väldigt många hus till salu efteråt i vissa bostadsområden 
 

Inte ständigt men jag blir ledsen när jag ser det på nyheterna eller läser om det i tidningen.

Det är väldigt enkelt, det är fruktansvärt och nu alla varianter man kan säga på detta.
Och det ändrar sig inte nått speciellt.

Man kan inte bli paralyserad på det sätt som om man har en anhörig eller närstående som går bort.

Det måste väl även du inse.

Sen är det rätt enkelt, ska jag gräva ner mig i sorg varje gång folk dör tragiskt.

Ja, då hade jag inte haft tid och leva mitt eget liv eller fungera då jag är i konstant sorg.

Men du ser detta som likgiltighet känns det som, varför?