Jag tittar på dokumentären om Estoniakatastrofen. Det är 20 år sen i september och jag var 17 år gammal då. Vad minns du från katastrofen? Var var du? Blev du drabbad själv?
Jag kände ingen på färjan men många runt omkring mig gjorde det efter som över 30 personer från min lilla stad omkom.
Bodde i USA då och blev helt chockad när jag såg nyheterna på tv. Ingen jag kände omkom. Däremot har jag åkt själva båten många gånger då den hette Viking Sally. Känns så overkligt. Och jag mår dåligt än idag när jag inser hur hemskt det måste ha vart för de som var med ombord. Läste om ett vittne som berättat hur en desperat mamma med sin lilla son hade sagt till sonen att "nu ska du hoppa, sen ska du simma", fast han var antagligen alldeles för liten för att kunna simma än, speciellt i det kalla vattnet. Och mamman visste väl att de båda skulle dö. Det sitter stenhårt fast i skallen än idag och ger mig ångest och sorgkänslor de gånger jag tänker på det.
Jag tänker fortfarande rätt ofta på den kille som var ombord med sin fästmö och sina föräldrar och som klarade sig själv men förlorade de tre övriga. De hade gett upp, sagt att de inte kunde/orkade ta sig ut så han hade vänt sig om och gått själv. Jag hoppas att han lever ett bra liv och inte har några skuldkänslor, jag är säker på att hans familj hade velat att han skulle överleva även om inte de gjorde det. Men han kan inte ha haft det lätt efteråt.
Så hemskt... Och den bistra sanning är att den absoluta majoriteten som överlevde var unga, starka män.
Jag hade en kompis som jobbade på Estonia,en av ganska få svenskar som jobbade på båten. Min kompis skulle ha jobbat olycksnatten men bytte med en av sina kollegor. Kollegan försvann. Min kompis blev så chockad och kände sådan skuld att han bara låste in sig i sin bostad. Han öppnade inte dörren eller svarade i telefon på nära två dygn. Min kompis flickvän och mamma, och även vi andra, började tro att han faktiskt varit på jobbet trots allt. Att han dött.
För några år sedan var jag vid en minnestavla för Estoniaoffren, när jag läste kollegans namn, högg det till i mig. Det kunde varit min kompis, nu var det min kompis kollega och vän. Han var så ung, femton år yngre än jag är idag.
jag var 14 när det hände och minns att jag tyckte att det var hemskt. Men tänkte nog inte så mycket på det egentligen eftersom jag inte kände någon som dog där.
Jag var bara 4 år och jag minns inte någonting om Estoniakatastrofen. Varken att någon nämnde den eller att jag läste/såg något om den, och då läste jag redan flytande. Jag var säkerligen för ung för att det skulle påverka mig.
Jag tänker fortfarande rätt ofta på den kille som var ombord med sin fästmö och sina föräldrar och som klarade sig själv men förlorade de tre övriga. De hade gett upp, sagt att de inte kunde/orkade ta sig ut så han hade vänt sig om och gått själv. Jag hoppas att han lever ett bra liv och inte har några skuldkänslor, jag är säker på att hans familj hade velat att han skulle överleva även om inte de gjorde det. Men han kan inte ha haft det lätt efteråt.
Jag minns det så väl, då våra plywoodskivor sjönk till botten på Estonia.
Och hade inget att stänga pallarna med, på ett bra tag :p
Annars reagerar man väl som övriga, som inte hade relation med någon som dog.
Jag minns att han som sjöng låten.
Då går jag ner i min källare -Pierre Isacson
Dog på båten i övrigt inget jag brydde mig om