Estonia - 20 år senare. Vad minns du?

Breiviks massmord är ju något helt annat. Där har en människa gått in för att mörda så många andra människor han kan.
Det andra var inte medvetet, från människors sida.

Men du förstår väl att det finns många steg mellan reaktionen man har har när en nära anhörig går bort och total likgiltighet? Folk säger "det drabbade inte mig så jag brydde mig inte". Det tolkar jag som likgiltighet. Jag förväntar mig inte att de ska vara paralyserade av sorg heller. Men om någon morgonen efter Estonia sitter vid fikabordet på jobbet och säger "nej, jag bryr mig inte" så tycker jag det låter konstigt. Jag skulle förvänta mig att de allra flesta känner någon sorg eller nedstämdhet över att så många dött och att ännu fler förlorat anhöriga, kollegor och vänner även om man inte själv är drabbad. Man kanske till och med känner extra tacksamhet över att man har sina nära och kära i livet.

Nej, men många människor har dött och tusentals människor drabbas av enorm sorg. Jag förstår inte hur man inte kan bli påverkad av det.

Du gav mig inte någon uppfattning att det fanns nått steg mellan dessa.
Jag tror du förväxlar likgiltighet med nått.

Jag var/är det inte minsta likgiltig, men jag väljer att gå vidare omgående.

Det sker ju varje dag, runt om i världen.

Ja det är hemska saker och det är fint att du bryr dig. Men det är ju vårt öde att allt har ett slut, på ett eller annat sätt. oavsett om en människa dör eller om 5000 människor dör så drabbas någon oftast. Häng inte upp dig på det utan lev ditt liv.

Döden är det normalaste som finns efter födseln. så fort vi föds börjar vi vandringen mot döden. Och i tidens eviga hav så spelar några år hit eller dit ingen större roll.

Känslokall skulle jag inte säga, men jag nej, jag bryr mig inte särskilt. Människor dör runtom i världen hela tiden, varje dag. Världen är full av tragiska historier om människor som upplevt krig och elände. Om jag skulle bry mig om allt detta så skulle jag gå under.

Jag konstaterar att det är hemskt och sedan går jag vidare. Jag fylls inte av sorg eller ångest.

Exakt, om man skulle bli så påverkad som ts vill.

Så skulle man inte klara av att ens leva sitt liv, utan bara tänka på hur hemskt det är, döden och sörja 24/7.

Tror inte TS har riktigt förmågan att greppa i hur normala människor hanterar tragedier, som inte är drabbat dem personligen.
Där man inser att det är tragiskt, men väljer gå vidare.

Detta vill TS göra att vi är likgiltiga, det är absolut tragiskt så det gör ont i mig.

Minns inget förutom att min farmor och farfar skulle ha varit med på båten men tack och lov var dom inte det! Jag var 6 år då

Jag kommer ihåg att min mamma kom in och väckte mig den dagen, jag var 14 år, och berättade att en färja hade sjunkit och många hundra va döda. Kände ingen som var med på båten.

På lunchen hade jag håltimme och  var hemma och kollade på nyheterna. Pappa undrade när jag började igen och då kom jag på att vår lektion skulle börja tidigare då vi hade prov den dagen och sen slutade vi. Så skulle cykla dit snabbt och cykelhjulet låste sig. Men kom till skolan till slut.

Efter det följde man vad som sas på nyheterna och läste tidningarna. 

Hur det har påverkat mig? Mycket mer än vad jag skulle tro, speciellt sen jag blev mamma. Jag skulle vilja åka på en minikryssning med familjen men får halvt ångest av bara tanken. Tänk om det händer en ny Estonia-katastrof när vi är med. Hur ska vi klara att rädda tre barn plus oss själva? Har blivit otroligt nojjig över de mesta sakerna, nästan lite jobbigt att tänka det värsta i många situationer.