Jag tittar på dokumentären om Estoniakatastrofen. Det är 20 år sen i september och jag var 17 år gammal då. Vad minns du från katastrofen? Var var du? Blev du drabbad själv?
Jag kände ingen på färjan men många runt omkring mig gjorde det efter som över 30 personer från min lilla stad omkom.
Jag såg dokumentären och hörde något jag inte visste sen tidigare. En av de överlevande berättade att bland de som tagit sig upp på däck fanns flera män i mjukisbyxor och skinnjackor, stora killar, som aggressivt och hotfullt slet åt sig folks saker, slet guldkedjor av folk och liknande. Tydligen blev det rätt kaotiskt på däck innan färjan var på väg att sjunka och bråk utbröt till och med mellan de här stjälande männen. Undrar vilka de var? Vad är det för sjuka människor som i en sådan situation genast ger sig på att stjäla andras saker? Hoppas de fick med sig sina stulna guldkedjor ner i djupet...
Jag måste erkänna att jag reagerade mer på Breivik, och även 11 september. För det var så bisarrt. Jag minns att jag pratade med min dåvarande pojkvän, och varken han eller hans chef trodde på mig tills de satte igång radion.
Hade sovit dåligt pga lunginflammation och gick upp till övervåningen. Mitt ex satt på golvet framför tv'n och sa att Estonia hade sjunkit. Sedan satt jag vid tv'n och följde nyheterna hela dagen. Tänkte på de som drunknat och framförallt på de som förlorat någon. Tänker på det emellanåt :'(
Jag minns att alla lärde sig ordet "bogvisir" men för övrigt kände jag ingen som berördes ens perifert av det så det var bara en katastrof i högen.
(9/11 blev mycket verkligare på så vis eftersom min chef själv hade jobbat i WTC och kände flera som fortfarande jobbade där, han var helt förstörd och vi rullade ut en TV i korridoren på jobbet så alla kunde de fruktansvärt dramatiska händelserna.)
Däremot tänkte jag på Estonia när jag åkte nattåget till Berlin och blev inlåst i botten av färjan i en tågvagn, det var rätt läskigt.
Hörde det på nyheterna när jag klev upp. Väl på jobbet var en arbetskamrat borta, hans lillebror var ombord och den pojken dog. De var ett gäng från gymnasiet i vår lilla stad som var över med en hjälpsändning till Estland. Två elever och en lärare dog om jag inte minns fel. Fruktansvärt. Vi följde dramat på teven hela dagen och tänkte på vår arbetskamrats familj.
Jag minns att min mamma stormade in på morgonen och sa nåt i stil med "herregud, en stor färja har gått under och massa människor har dött!!". Jag förstod allvaret men vi kände ingen så katastrofen berörde inte oss på det viset. Däremot var min pappa skärradöver det faktum att flera mist sina föräldrar. Kom ihåg att han förskräckt sa "tänk om vi varit med och våra barn blivit föräldralösa??!".
Sedan 4 år senare i december så fyllde mamma 50 och vi skulle åka på kryssningen från Göteborg till Köpenhamn. Jag hade då hunnit bli 14 och minnet efter Estonia satt gjutet i mig. Var orolig, kollade efter nödutgångar. Vi skulle sova över och jag hade jättesvårt att sova.
Sedan gick det flera år och nu senast i somras så fick jag och mannen en Birka-kryssning. Denna gång upplevde jag inte alls oron på det viset. Säkerhetsföreskrifter osv tas vääldigt hårt på, nödutgångar överallt......idag är färjorna mer rustade. Iaf min upplevelse då jag även åkt kortare dagsturer med Stenafärjor osv. Däremot skulle jag aaaaldrig kunna sova i en mikroskopisk hytt UNDER bildäck....som jag hört att t.ex vissa hytter är på exempelvis Viking-färjorna. Fyyfan, skulle känna mig helt fången och blotta tanken på att ligga såå långt ned, under ett smutsigt bildäck. ...fyy böveln!
Jag var inte så gammal då. Det enda jag minns är att mamma var orolig över att min moster var med på båten, mamma visste att hon skulle åka men inte riktigt vilket datum. Tack och liv åkte hon inte med just den båten 
Minns det som igår...
Jag satte på tv-n och kom in mitt i rapporteringen och det jag hörde var att en båt sjunkit, många svenska bland annat en massa poliser. Min mamma var då på konferens på danmarksfärgan med alla sin poliskollegor! Innan jag fick veta vilken båt det var vilket kanske var max en minut men det kändes som en evighet.
Jag var nog 7 när det hände, minns det väl även om vi Tack och lov inte kände någon ombord. Vi (jag och min familj) hade nämligen åkt på en kryssning tidigare det året med en annan båt och jag var livrädd att den skulle sjunka, mamma lovade mig att såna båtar absolut inte kan sjunka! Tji fick hon.. Min faster åkte med Estonia kort innan olyckan.. Jag tänker ofta på Estonia, antagligen för att min sambo är båttokig, och jag har en himla respekt för vatten och båtar. Han vill åka på kryssning med mig och barnen men jag vågar verkligen inte. Innan jag fick barn gick det bra men nu får jag lite halvt panik bara av att tänka på det..
Jag minns att vi hörde det på radion på morgonen hemma. Jag var tio år o gick i fyran. När jag kom till skolan pratade vi om det som hänt. En kille i min klass hade en släkting som varit ombord. Denna släkting klarade sig o hade även hjälpt en del andra att ta sig upp i livbåtarna. Jag tänker ibland på hur hemskt det måste ha varit på båten, o hur hemskt det måste varit för min klasskompis familj innan de fick veta att deras släkting klarat sig. Samt såklart hur alla som förlorade någon drabbades.
För egen del minns jag också att jag var galet besviken över att "Rederiet" inte visades den veckan (har för mig att det var kvällen efter katastrofen). Man har inte alltid så bra perspektiv när man är tio år...
Jag var 9 år då det händ. Var på väg till skolan och tittade på morgonnyheterna. Bara satt och stirrade på tv:n. Ute var det svart och kallt. Fyyy!
Min brors lärare var med och hade med sig två elever. Bara läraren överlevde. =,( Mår fortfarande dåligt över denna katastrof, fast det gått så lång tid. Vägrade åka båt på flera år efter detta.
Jag var 22 år då. Bodde fortfarande hemma.
Minns att jag kom upp på morgonen och mamma hade radion på och berättade om den sjunkna färjan. Sen satt vi som klistrade framför tv:n den dagen och följde rapporteringen.
Minns att det var några bekanta till oss som var med på färjan. Många från vår stad fanns med bland passagerarna.
Men just ett par av dem mindes jag särskilt då de var bekanta med min pappa och hade haft mycket kontakt med honom.
De hittades aldrig vad jag vet.
Jag minns den dagen så väl. Jag var 12 då.
Min syster och jag kom ned till mamma i köket på morgonen. Mamma satt vid radion och såg helt förstörd ut.
"Det har hänt en fruktansvärd olycka, en stor passagerarfärja har sjunkit!".
Och när vi kom till skolan vajade flaggan på halv stång.
Vi elever fick ta våra skrivböcker och skriva våra känslor om det inträffade, och så pratade vi hela skoldagen om olyckan.
En tjej i klassen under miste sin mamma och min storasysters granne omkom. Kändes som alla kände någon som kände någon som varit ombord...
Och något år innan hade min familj åkt med Estonia när hon gick mellan Umeå och Vasa. Känns lite läskigt att det förmodligen hade kunnat hända samma sak med bogvisiret redan då om det blivit oväder...
Sedan minns jag att man inte sände såpan "Rederiet" på några veckor av respekt för det som hänt.
Jag hade för vana att sätta på radion en stund om jag hade svårt att somna eller vaknade till under natten. Det var precis vad som hände den natten Estonia sjönk så jag låg hela natten och lyssnade på radion om hur de försökte rädda människorna för det gick inte att somna igen.
Bor i Skåne och har inte berörts personligen ens på långt håll men den natten minns jag. Jag har aldrig satt på radion på natten igen...
Inte skulle jag vara anonym inte...
Glömde säga att den enda påverkan var just att jag inte lyssnar på radion. De enda färjor jag brukade åka var över Öresund där är det väldigt grunt så om en färja håller på att sjunka så gäller det bara att ta sig ur fartygsrännorna så landar det på botten med delar ovanför ytan. Dessutom ser man land hela tiden. Numera finns bara Helsingborg-Helsingör kvar och det är en väldigt kort tur.