Jag tittar på dokumentären om Estoniakatastrofen. Det är 20 år sen i september och jag var 17 år gammal då. Vad minns du från katastrofen? Var var du? Blev du drabbad själv?
Jag kände ingen på färjan men många runt omkring mig gjorde det efter som över 30 personer från min lilla stad omkom.
Jag var 10 år då det hände. Ett av mina starkaste minnen var att min familj var ute på landet på söndagen och vårt landställe ligger ganska nära farleden där färjorna åker. Jag fick syn på Estonia och jag fick en konstig känsla i hela kroppen men vet inte varför, typ kuslig. När tisdagen kom hörde jag på radion att hon hade sjunkit och mamma vad som hade hänt. Samma morgon tog vi morgonbåten in till stan och minns hur båten hade i stormen, alla var tysta hela vägen. Jag kände ingen som var ombord men flera av mina vänner hade någon som hade förlorat någon, även min mans granne hade varit ombord några dagar före olyckan. Än idag spökar det varför jag fick de där kusliga känslor när jag såg Estonia sista gången.
Inte speciellt mycket faktiskt. Ingen jag kände dog, så jag lade väl inte ner så mycket energi på det.
Jag var 16 år och hemma sjuk den dagen så jag följde hela rapporteringen. Jag var rädd för öppet hav innan och det blev mycket värre sen. Det dröjde 9 år innan jag vågade mig ombord en färja igen och då åkte jag dagtid, längst upp och med stenkoll på nödutgångar.
Jag kände ingen personligen men min mammas kollega förlorade sin fru. Hon hade hytt under bildäck och kollegan plågades mycket över att aldrig kunna begrava henne.
Lyssnade inte på nyheterna innan jag åkte iväg till jobbet, utan hörde andra prata om olyckan på spårvagnen. Det var svårt att fatta att så många omkom. Kände ingen som var ombord, inte heller någon vän eller kollega kände någon som var ombord.
Jag var bara nio år då men minns att en av mina bästa vänners pappa var med på Estonia och överlevde tyvärr inte.
Jag var 14 år och hade åkt med Estonia bara någon månad innan olyckan, det var det som kändes läskigast för mig just då.
Flera från min hemkommun förlorade nära och kära, dock ingen mig riktigt närstående. Vi bodde ganska nära Stockholm så det var mer regel än undantag att ett antal kommuninvånare var med på de där båtarna.
Jag jobbade den natten och en av mina patienters kusin dog ombord på Estonia. Hon fick reda på det via anhöriga väldigt tidigt på morgonen och jag kan fortfarande tycka att informationen till anhöriga kom ut snabbt, nästan innan man förstått det själv genom radio och tv. Det var svårt att erbjuda tröst till då det hela var ganska dramatiskt. Jag överhörde senare på ett café annat samtal där en passagerare berättade om hur allt i hytten kom emot honom och hur han fick klättra över lådor och grejer för att öppna och ta sig ut ur hytten. Han kände stark skuld över att han överlevt och hur han klättrade förbi människor som apatiskt bara satt sig ner och "bestämt sig" för att allt var över.
Jag såg dokumentären och hörde något jag inte visste sen tidigare. En av de överlevande berättade att bland de som tagit sig upp på däck fanns flera män i mjukisbyxor och skinnjackor, stora killar, som aggressivt och hotfullt slet åt sig folks saker, slet guldkedjor av folk och liknande. Tydligen blev det rätt kaotiskt på däck innan färjan var på väg att sjunka och bråk utbröt till och med mellan de här stjälande männen. Undrar vilka de var? Vad är det för sjuka människor som i en sådan situation genast ger sig på att stjäla andras saker? Hoppas de fick med sig sina stulna guldkedjor ner i djupet...
Min pappa åkte dagen innan Estonia sjönk då han jobbade i Estland. Ett byggföretag han jobbade på då, skulle renovera om barnsjukhus ect.
Men jag kommer ihåg mammas oro då han inte hade någon mob med sig. Jag förstod inte så pass mycket förutom att en båt hade sjunkit, visste ju inte att Pappa hade åkt på den båten. Tur dock att det var dagen innan.
Däremot en bekant till våran familj firade sin födelsedag där och avled tyvärr.
Bodde i USA då och blev helt chockad när jag såg nyheterna på tv. Ingen jag kände omkom. Däremot har jag åkt själva båten många gånger då den hette Viking Sally. Känns så overkligt. Och jag mår dåligt än idag när jag inser hur hemskt det måste ha vart för de som var med ombord. Läste om ett vittne som berättat hur en desperat mamma med sin lilla son hade sagt till sonen att "nu ska du hoppa, sen ska du simma", fast han var antagligen alldeles för liten för att kunna simma än, speciellt i det kalla vattnet. Och mamman visste väl att de båda skulle dö. Det sitter stenhårt fast i skallen än idag och ger mig ångest och sorgkänslor de gånger jag tänker på det.