Hej!
Jag är precis nu mitt uppe i ett tungt missfall. För en vecka sedan fick jag veta att hjärtat inte tickar och för två dagar sedan kom kroppen igång. Vi har en 2,5- årig dotter och hade ägnat över ett år i bebisverkstaden innan jag plussade i augusti. Jag var sent i v 11 då fostret dog.
MEN!! Nu ska jag bara sluta blöda och sedan på det igen. Är ni fler därute och ska vi följas åt och stötta varandra?
Åh här vill jag också vara med.. Fick veta för två veckor sedan, v11+2, att mina foster var döda sedan länge. Den ena dog nästan direkt och den andra i vecka 6 ungefär.
Fick göra först medicinsk abort och sen skrapning måndag och tisdag förra veckan.
Jag har fortfarande lite rosa flytningar, törs man börja ligga igen? Eller ska vi vänta? :)
Åh här vill jag också vara med.. Fick veta för två veckor sedan, v11+2, att mina foster var döda sedan länge. Den ena dog nästan direkt och den andra i vecka 6 ungefär.
Fick göra först medicinsk abort och sen skrapning måndag och tisdag förra veckan.
Jag har fortfarande lite rosa flytningar, törs man börja ligga igen? Eller ska vi vänta? :)
Välkommen!
Nja, enda anledningen att vänta till man blödit färdigt alldeles är väl för att minska risken för infektion. Det kan vara klokt eftersom en sådan skulle kunna fördröja försöken ytterligare. Men att vänta till nästa mens verkar vara ett gammalt, förlegat tips. På efterkollen så ser läkaren om allt är ute- och i så fall är det bara att köra om jag förstått det rätt.
Vad tråkigt att höra med dina små. Skulle de blivit dina första barn?
Hej, beklagar ditt missfall=( om du fortfarande blöder lite så bör ni använda skydd så att du inte åker på nån infektion men samtidigt så är det ju upp till er hur ni känner det=) En annan började ligga så fort flytningarna var borta(trodde jag) två dagar senare kunde det komma en blödning helt plötsigt bara?
Lycka till med kommande försök=)
Dags för efterkontroll imorgon... hoppas verkligen att allt ser bra ut och inget är kvar! Nu vill vi bara sätta igång direkt, nästa månad blir det fullt ös ;)
Sambons föräldrar var på besök i helgen och självklart kom hans syster på tal (som nu väntar sitt andra, de ska ha en månad innan vi skulle ha haft) - jag vill inte höra om deras lycka!! Är jag dum som tänker så?? Jag är ju glad för dem, men det känns fortfarande så himla orättvist..... när de pratade om att hon mår sååå himla dåligt och deckar direkt när hon kommer hem från jobbet - så vill jag liksom bara skrika "jag skulle kunna må hur dåligt som helst i 9 månader bara vi får vårt efterlängtade syskon!!!!"
Jag vet att det här går över så fort vi lyckats bli gravida igen... måtte det bara bli snart. Tror menen kommer här nu om någon vecka och efter det är det tillbaka till ÄL-test, sextaktik och väntan på BIM!
Hej hur går det för er alla?
Vi försöker och än så länge inget plus är inne på 3 e månaden efter missfallet.. Hoppas verkligen kroppen är redo nu.. Får veta om 10 dagar om det tagit sig...
Fick idag reda på att min absolut närmsta vän väntar sin andra bebis.. Hennes första vart precis 1 år i år. Och dom hade inte planerat att bli gravida heller. Då dom gått isär men träffats lite ändå.. Åh det svider i hjärtat jag önskar det var jag som gav graviditets besked.. Men kan inte missunna henne heller.. Hon hade 3 missfall innan hon vart gravid med sitt första barn. Hon förtjänar verkligen detta barn och jag är så glad för hennes skull. Men min sorg började precis om.
Min närmsta barndomskompis fick barn här 20 oktober. Och visst är man super glad för hennes skull, det var en efterlängtad 3a, men hennes graviditet var inte alls planerad då hennes lilla också vart 1 år i år... (Jag hade försökt bli gravid i 6 månader innan hon kom med sitt graviditetsbesked.)
Och så sitter jag där med min yngsta som snart fyller 4 år.. och jag lyckad inte skaffa syskon.. Så frustrerande och igår tänkte jag att jag nästan accepterat detta med missfallet, att jag börjat gå vidare jag börjat tänka framåt och hoppas på graviditet och foka mer på försökandet än misslyckandet. Så berättar min närmsta att hon är gravid och för mig bara brast det. Tur hon berätta över mobil så jag åtminstone kunde glädjas för henne och sen när vi lagt på då grät jag på en gång.
Känns så löjligt för dom förtjänar ju verkligen sina barn, och jag är glad för deras skull. Jag är bara så sjukt besviken för min egna skull..
Ja, jag förstår dig.
Det är så jobbigt. Min svägerska är gravid och jag känner mig så stressad emotionellt. Jag skulle vilja vara glad för hennes skull men jag kan inte. Jag vill så gärna bli gravid.
Känns som en evighet sedan mitt missfall i mars.
Hoppas det ska bli min tur snart....
Känner helt igen mig i att det är så många som blir gravida, det är svårt ibland att hålla uppe modet.
Känner verkligen igen mig... skönt att inte vara ensam om dessa känslor! Det skapar ju ändå någon sorts skam, man vågar inte prata om dem med folk som inte själva varit i samma situation...
Efterkontrollen gick bra idag, allt såg fint ut och hon tyckte det såg ut som om jag redan haft ÄL så mensen borde väl komma här snart. Har fått en fix idé på att vi MÅSTE bli gravida innan jul, får då kommer det kännas lättare att möta svägerskan och hennes familj som väntar sin andra (de ska ha en månad innan vi skulle ha haft). Det gör att det måste ta sig nästa cykel - vi får väl se.....
Jag är också helt med på vad ni menar. Det bränner till lite i hjärtat för varje nytt "vi ska ha barn" jag hör och läser. Samtidigt tycker jag att jag är urfjantig som känner så eftersom vi hade väldigt lätt att bli gravida första gången. Vi har alltså inte ens väntat lika länge som snittet på hur lång tid det tar innan man blir gravid trots att jag hunnit vara gravid 12 veckor mitt i allt.
Jag har i alla fall slutat blöda efter skrapningen så vi har börjat ligga. jag håller tummarna för att det tar sig direkt eller senast på nästa ägglossning. Ja det känns ju jätte viktigt att jag blir gravid direkt, även fast det egentligen inte spelar någon roll alls. Och ser man till jobbet är det nästan bättre om jag inte blir gravid direkt utan väntar ett tag..