Hej!
Jag är precis nu mitt uppe i ett tungt missfall. För en vecka sedan fick jag veta att hjärtat inte tickar och för två dagar sedan kom kroppen igång. Vi har en 2,5- årig dotter och hade ägnat över ett år i bebisverkstaden innan jag plussade i augusti. Jag var sent i v 11 då fostret dog.
MEN!! Nu ska jag bara sluta blöda och sedan på det igen. Är ni fler därute och ska vi följas åt och stötta varandra?
Snart har vi alla våra plus, man kan ju alltid hoppas på en för tidig julklapp=)
Hej!
Ja jo jag har väl koll på ägglossning och bim.. Jag önskar inget hellre än att bli gravid. Nu har jag ca 5-10 dagar kvar till mens (Beroende på om mensen är tillbaka till vanliga mönstret eller om det är lite förskjutet fortfarande) Men jag tror inte det lyckats denna månaden.. Vi båda har varit ledsna och känt enorma krav på att "komma till skott".. Så tyvärr uteblivit en hel del sex.. Trots att vi ville annat.. Så svår balans... Hur gör ni för att "orka"/ "vilja"?
Idag var är en jobbig dag. Jag drömde att jag fick ett gravid besked och jag var så glad och allt bara kändes så himla bra. Och sen vaknar man.. Och allt bara brast, jag har gråtit tusen tårar redan.. Därav jag hoppade in i tråden igen och började skriva massa.
Min kurator är urusel.. Jag har inte många omkring mig.. Min mamma har undvikit mig ända sen missfallet.. Likaså mina syskon.. Känns som alla undviker mig för att ingen vill eller törs prata om det eller känner sig kanske obekväma och vet inte vad dom ska säga? Jag har väl tur som har maken och mina 2 barn. Men även dom kan vara påfrestande när man går igenom nåt sånt här. Även om jag är super glad att jag har mina två tjejer. Så har jag ännu en dröm om ett tredje barn. Jag vill att dynamiken i min familj ska ändras. Och jag vet att 3e barnet kommer komma med förändring och kärlek och vårt liv kommer ändras både till det positiva och negativa (vakna nätter osv). Men jag kan inte längta nog!
Och så säger min kurator " Du kanske borde tänka ut en plan B istället? Utifall du aldrig blir gravid igen"
Jag kände mig alldeles tom.. Jag VILL och SKA bli gravid.. Inget annat finns ju på kartan, planeringen.. Visst jag förstår man måste leva under tiden... Men det gör jag..
Jag förstår att du känner avund när din svägerska går gravid. Men jag brukar tänka att jag önskar ingen annan det jag gått igenom.. Och jag skulle bli super ledsen om något hände min närmaste vän som ska ha barn om 5 dagar. Hon är värd sitt barn. Hon förtjänar det precis lika mycket som alla vi som önskar bli gravida. Jag tror att även om det är svårt. Och jag vet mig hugger det till i hjärtat så fort någon säger dom är gravida. Men samtidigt så måste man unna andra lycka. Lite det man ger ut i världen bör komma tillbaka.
Karma - Önskar jag att fler får barn, borde jag få flera barn? Eller kanske är naivt att tänka så?
Beklagar verkligen er upplevelse! :( hoppas att ni kan hitta tillbaka till varandra och glädjen igen. Har ni några gemensamma barn sedan innan?
Känner igen det där med att det är jobbigt med andra gravida runt omkring... min svägerska ska också ha, en månad innan vår var beräknad :( några andra kompisar har precis fått sitt andra barn och andra har bf när som helst. Ett tag var jag så arg, avundsjuk och irriterad för att de aldrig behövt uppleva mf/ma utan det har bara rullat på för dem trots att de är äldre..... vi fick mf, sen vår son och nu ma :( (vet att många andra har det ännu svårare än vi men det tänker man inte riktigt på när man är uppe i dessa tankar) Nu har jag kommit över detta tänk någorlunda men tycker ändå det är orättvist att vi ska drabbas...
Men enligt vår egen statistik borde ju nästa graviditet gå bra, så vill komma igång så snart som möjligt! :)
Beklagar det ni fått uppleva=(
Jag tycker också att det är jobbigt att se gravida, det var många som man visste skulle ha lite tidigare och runt samma tid som vi skulle ha haft och man tycker att livet är fruktansvärt orättvist. Igår brast de för mig igen när jag fick se en via instagram lägga upp att de ska ha barn igen och runt den tiden en annan skulle ha haft, det gör så fruktansvrt ont=(
Jag är lycklig för deras skull, och önskar dem verkligen inte det vi har fått gå igenom! Bara för att jag känner avund så betyder inte det att jag tycker att vi förtjänar att få ett barn mer än dem! Såklart de är värda sitt barn och jag skulle bli förkrossad om det hände deras barn något!
Men varje gång jag ser henne så blir jag påmind om vad VI förlorade, och det gör ont! Men bara för att jag är avundsjuk på deras lycka så önskar jag inte att andra gravida kvinnor ska gå igenom samma helvete som vi fick göra.....
Usch jag lider med dig.
Men varför lät dom dig göra om det och om igen.
Jag fick göra cytotec i 2 omgångar och det tyckte jag var nog jobbigt och kroppen fick verkligen lida..
Min tanke då var att varför skrapar dom inte? Dom säger skrapning är en risk.. ja men cytotec är inte helt riskfritt heller.. Men vården förklarade att cytotec var billigare än skrapning och alla kan inte få skrapning..
Jag och Eva hade försökt i 1 år att bli gravida innan graviditeten. Så vi förstår hur du känner! Skräcken att det ska ta lång tid är extremt oroande..
Den där känslan att veta att det är något som inte står rätt till, den vet jag precis vad ni pratar om. Runt vecka 9 ringde jag till mvc och förklarade min oro och ville komma in på ul. Till svar fick jag att de kunde minsann inte ta emot alla kvinnor som känner sig oroliga. Med tanke på min mans bagage (han har förlorat 2 söner) så tyckte jag de kunde ha överseende, men nejdå..... När kroppen i vecka 12 stötte ut fostret så var jag helt säker på att det varit dött i flera veckor eftersom jag känt att något var galet. Jag slutade känna mig gravid omkring vecka 8, inga ömma bröst längre, inget illamående osv..