Gränssättning för barn

Vilka frågor.

Vem ska annars sätta gränser?

Förväntar du dig att en 2-åring ska klara av det?

Isf har du snart skapat ett litet monster.

Barnuppfostran är vägledning. Och ditt ansvar som vuxen. Ta det ansvaret - det är en av dina viktigaste uppgifter som förälder. :)

Jag vet inte vad du menar. Det är klart att ni har satt gränser innan också. Men nu hade det varit skönt om det "stora" barnet lättare gick att fjärrstyras, eller? Du har en bebis i famnen och vill kunna säga "nej" till stora och att han/hon ska lyda. Men den stora är fortfarande liten och behöver avledas som ett litet barn. En massa arga nej och skrik är inte vad en tvååring behöver, utan en vuxen som är nära till hands och som kan stoppa genom att visa med kroppen eller avleda vänligt. Dessutom beter sig många tvååringar som om de vore lite yngre när de får syskon. De blir avundsjuka och förvirrade när det kommer en bebis. 

Det finns tvååringar som kan fjärrstyras. De flesta är fortfarande för små. Många tvååringar blir arga och ledsna när de får syskon och gör uppror mot mamma men vill egentligen att allt ska vara som förut igen. 

Det är jättejobbigt att få en bebis när man har ett till barn som bara är två år. Jag har själv gått igenom det där. Men allt blir snart lugnt och skönt igen när bara alla har vant sig vid situationen och du har lärt dig att hantera två småttingar. 

Men du vet ju inte ens vad du menar med 'barnuppfostran', 'gränser' eller 'rätt och fel'. Det verkar ju bara vara floskler för dig som du slänger ur dig vid lämpligt tillfälle.

Vad som är rätt och fel, det bestämmer du själv och förmedlar till ditt barn genom din barnuppfostran.

Det är inget jag varken, kan, ska eller ens vill definiera för dig. :)

Man behöver inte generalisera så, utan avgöra från fall till fall. Min princip är dock att bra skäl vinner över sämre, i synnerhet då det gäller barn vs förälder då vuxna och föräldrar har större ansvar.

Det är klart du inte vill generalisera en sådan princip eftersom du vet att det skulle leda dig på moraliska villovägar.

Men en princip som inte är generaliserbar är också värdelös.

"Anonym (mamsi) skrev 2014-11-29 14:08:47 följande:

Så den som är bäst lämpad fattar besluten och kör över de mindre lämpade?"

JA!

För som förälder har du alltid sista ordet.

I synnerhet när det gäller en 2-åring, vilket vi pratar om här.

Allt klart nu? :)

Den är generaliserbar såtillvida att mina skäl kommer vara de starkare till 100% till en början, men minskar förstås till följd av ålder och mognad hos barnet.

Vissa barn föreslår/önskar/kräver/påbörjar ytterst sällan något jag som förälder inte skulle gå med på, medan andra gör det oftare....svårt att säga vad det beror på...antagligen kan både fostran och individuella skillnader i personlighet spela in.

Nu har jag bara läst början, men mina barn är lika gamla som dina. Har aldrig haft några problem med att samarbeta med 2-åringen, men när bebisen kom så reagerade han genom att tex vägra klä på sig. Han blev helt hysterisk, slängde sig på golvet osv. Jag lät det ta den tid som behövdes, till slut (efter närmare 45 minuter) lyckades vi hitta något som han kunde tänka sig att ta på sig. Han krånglade en gång till efter det och jag körde på samma strategi. Sen slutade han krångla och det gick lika smidigt som vanligt. När han kände att jag lyssnade på honom så behövde han inte bråka om det mer.

Om ert samarbete har fungerat tidigare så ge det tid, att få ett syskon är det största som hänt i en litens liv, bråka inte i onödan!

Gränserna i vår familj är att man inte slåss, gör saker som är farliga, kastar saker osv. Allt annat är förhandlingsbart. Vi bråkar inte i onödan bara för att "det ska vara så"

Och nej mitt barn är ingen bortskämd liten ligist. Vi får alltid höra hur otroligt lätt han är att ha att göra med och hur go och glad han är jämt.

Det är jättejobbigt att bråka och sätta gränser när det inte löper smidigt. 

Å andra sidan är det ÄNNU jobbigare att ha ett barn som inte mår bra i skolan eller förskolan, för att h*n inte klarar av att inordna sig i de rutiner som är nödvändiga när 25 barn ska samsas på samma lilla yta och under en bestämd tid lära sig ett bestämt innehåll. 

Att lära barn att de bestämmer allt själva (utom livsnödvändigheter) är att göra dem en stor björntjänst tycker jag. Och det är rätt dumt mot andra i samhället också. Alla vi människor omges av regler som inte är livsnödvändiga, men som finns där för att vi ska kunna leva tillsammans i familjer, grannskap, kommuner, skolor, på arbetsplatser osv. Ingen vuxen får bestämma allt själv - vi har lagar, chefer, kollegor, äkta hälfter och lever våra liv i ett nät av kompromisser. 

Det kanske funkar jättebra hemma att barnen drar från matbordet så fort de är klara, eller tar en tugga och går och leker för att sedan komma tillbaka för nästa tugga. Men barn som aldrig tränat på att "sitta kvar fast de hellre skulle göra annat" stjäl enormt mycket tid i skolan sedan... Så säger föräldrarna stolt att de minsann aldrig har problem hemma, och att skolan är värdelös som inte får lika bra ordning på deras barn och hånflinar åt lärare när PISA-resultaten sjunker.
Inte konstigt säger jag när en stor andel av barn tycker att det är helt rätt av dem att gå och dricka vatten mitt under lärarens genomgång eller startar konflikt efter rasten för att skolan har regler om att man inte får leka i skogen, men det gör man i alla fall "för vi vill ju!" Visst missar ju alla barn ibland, det är ju en del av utvecklingen att det tar ett tag att greppa vissa saker, men jag blir tokig på föräldrar som duckar för gränssättning hemma och sen skäller på skolan för att det inte fungerar där. 

Det handlar ju inte om att kriga om just kläder eller mat eller annat, utan om att inte backa fast barnet blir argt och ledset. Ibland får man inte, ibland måste man och känslorna som följer är inte alltid roliga. Men de är inte farliga, de är helt normala, och barn MÅSTE lära sig handskas med besvikelse, motgång och att någon annan bestämmer.