Gränssättning för barn

Det är jättejobbigt att bråka och sätta gränser när det inte löper smidigt. 

Å andra sidan är det ÄNNU jobbigare att ha ett barn som inte mår bra i skolan eller förskolan, för att h*n inte klarar av att inordna sig i de rutiner som är nödvändiga när 25 barn ska samsas på samma lilla yta och under en bestämd tid lära sig ett bestämt innehåll. 

Att lära barn att de bestämmer allt själva (utom livsnödvändigheter) är att göra dem en stor björntjänst tycker jag. Och det är rätt dumt mot andra i samhället också. Alla vi människor omges av regler som inte är livsnödvändiga, men som finns där för att vi ska kunna leva tillsammans i familjer, grannskap, kommuner, skolor, på arbetsplatser osv. Ingen vuxen får bestämma allt själv - vi har lagar, chefer, kollegor, äkta hälfter och lever våra liv i ett nät av kompromisser. 

Det kanske funkar jättebra hemma att barnen drar från matbordet så fort de är klara, eller tar en tugga och går och leker för att sedan komma tillbaka för nästa tugga. Men barn som aldrig tränat på att "sitta kvar fast de hellre skulle göra annat" stjäl enormt mycket tid i skolan sedan... Så säger föräldrarna stolt att de minsann aldrig har problem hemma, och att skolan är värdelös som inte får lika bra ordning på deras barn och hånflinar åt lärare när PISA-resultaten sjunker.

Inte konstigt säger jag när en stor andel av barn tycker att det är helt rätt av dem att gå och dricka vatten mitt under lärarens genomgång eller startar konflikt efter rasten för att skolan har regler om att man inte får leka i skogen, men det gör man i alla fall "för vi vill ju!" Visst missar ju alla barn ibland, det är ju en del av utvecklingen att det tar ett tag att greppa vissa saker, men jag blir tokig på föräldrar som duckar för gränssättning hemma och sen skäller på skolan för att det inte fungerar där. 

Det handlar ju inte om att kriga om just kläder eller mat eller annat, utan om att inte backa fast barnet blir argt och ledset. Ibland får man inte, ibland måste man och känslorna som följer är inte alltid roliga. Men de är inte farliga, de är helt normala, och barn MÅSTE lära sig handskas med besvikelse, motgång och att någon annan bestämmer. 

Mitt barn bestämmer över sig själv. Inte för att jag är lat, eller tycker att det är jobbigt att bestämma, utan för att jag tycker att det är viktigt att hon lär sig att lyssna till sig själv i första hand.

Däremot bestämmer hon ju inte över allt i sitt liv. Jag bestämmer över mig, till exempel, och hon får inte klänga på mig när jag inte vill, jag säger nej till att bära när jag inte orkar eller vill.

Hemma bestämmer vi tillsammans. Hon får inte göra som hon vill, precis som jag inte kan göra precis vad jag känner för och köra över henne.

För att småbarn INTE bestämmer över sig själva! Det gör du som förälder. Det är ditt ansvar, ditt jobb!

Hur ska ett litet barn nånsin lära sig regler, vett, uppförande, om du som förälder smiter från ditt ansvar för att det är "jobbigt"?

Så bit ihop nu och ta ditt ansvar. Jag minns mkt väl hur trött man är som småbarnsförälder och hur lätt det är att man gör det som är enklast för stunden - men tro mig, då biter man sig i baken. För straffet kommer sen, i form av ouppfostrade monsterungar.

För övrigt har sign "hammarhajen" helt rätt.