• Anonym (Enkelt)

    Varför gör ni det så jävla omständigt?

    Jag har en fråga som jag har undrat över hur länge som helst och man ser trådar om överallt.
    Varför i hela friden gör ni nyblivna föräldrar allt så jävla svårt och omständigt?
    Helt ärligt så verkar det som att hela världen kretsar kring den nyblivna mamman och att allt är så jävla svårt jämt.

    Nej vi kan inte åka till svärföräldrarna för det är för långt och jag gillar inte dom. Nej dom kan inte åka hit för jag vill inte att någon annan håller i bebisen. Nej jag kan inte gå utanför dörren för bebisen behöver mamma och bara mamma. Vi har ju ett band från magen. Nej pappan får inte vara "barnvakt". Mamma mamma mammma mamma.
    Nej ingen får komma hit på minst 5 månader för vi måste få in rutiner, matningen är jobbig, vi sover dåligt osv osv osv.

    Jag tycker personligen att alla nyblivna föräldrar speciellt förstagångsföräldrar verkar tro att det är världens största grej att få barn och det ska göras så jävla omständigt som möjligt.

    Vi fick första besöket redan på bb. BB tar inte emot besök men vi gick ner till en lugn korridor och mötte dom. Gick jättebra.
    Sen när vi kom hem bodde en släkting till oss där 1 vecka för hon behövde sovplats. Gick också jättebra.

    Inga problem att hälsa på mina släktingar 3-4 timmar bort. Nej för vet ni vad. Man kan stanna på vägen. chockerande va?
    Gick lika bra att vara där som att vara hemma. Bebisen fick mat och sova ändå. Vår bebis fick både bröstmjölk och ersättning i början. Så nätterna då sov jag som mamma i alla fall 6-7 timmar i sträck och PAPPA tog sitt barn för vet ni vad? Pappa är ingen jävla barnvakt. Han är minst lika viktig som mamman och har lika stort ansvar.

    Vårt barn har fått precis lika mycket tid med mamma som med pappa innan han började jobba igen efter 8 veckor.

    Vi har lämnat iväg henne också. ibland 1 timme ibland 2 och några gånger en hel kväll så vi kunnat äta middag och gå på bio. Och det har gått hur bra som helst för farmor och farfar är fantastiska och hon älskar dom och har det jättebra där. För även om vi är föräldrar så är vi inte bara föräldrar utan vi är man och fru också och behöver egentid. Man slutar inte behöva egentid bara för att man blir förälder och det är INGET fel i att vilja ha det.

    Och nej man behöver inte sitta hemma första halvåret med sitt barn för att det finns baciller ute eller för att det är omständigt. Man tar med mat, blöjor ombyte och sen räcker det rätt långt.
    Man behöver inte göra ett helt företag av att åka någonstans bara för att man har ett barn.

    Och det kanske viktigaste utav allt. Barn ska INTE styra familjen. Klart man måste se till deras behov men man behöver inte ändra hela livet för att dom ska få som dom vill. för när dom föds är dom individer utan rutiner och utan speciella sätt att göra allt på. Och jag vet inte hur alla andra gör men vi har då i princip samma liv nu som innan för vår dotter hänger med på ALLT. Hon har anpassat sig efter hur vi lever och mår jättebra av att leva lika.
    Det är inga problem.

    Så kort sagt SLUTA GÖRA ALLT SVÅRARE ÄN VAD DET ÄR!!!

  • Svar på tråden Varför gör ni det så jävla omständigt?
  • nokla
    Anonym (farmor/mormor) skrev 2015-01-30 20:27:23 följande:

    Barn, även små barn är anpassningsbara. Så länge de får närhet, mat och trygghet så är det inga problem. Jag har sju barnbarn i åldrarna 3 månader till femton år. Deras föräldrar har sina rutiner med barnen och hos mig gör jag som jag gjort med mina barn. Nej, jag skämmer bort dem mer än mina egna.

    Och tänk så bra det går!

    Jag har fått träffa alla mina barnbarn första gången på BB. Och jag har förmånen att få låna dem ofta. Deras föräldrar anser att jag är kapabel att sköta deras barn eftersom jag lyckats fostra mina 3. De ger mig inga förhållningsorder om läggtider eller matrestriktioner (ingen har födoämnesallergier). Hos mig är jag och farfar/morfar dom som bestämmer. Och när de återvänder hem till sina föräldrar anpassar de sig till de tider och regler som gäller där.

    Barn behöver bara kärlek, trygghet och mat. Allt annat är oviktigt så länge de mest basala behoven fylls.


  • Anonym (Andas)
    Anonym (Enkelt) skrev 2015-01-30 20:28:39 följande:
    och jag säger det igen vilket jag skrivit flera gånger. Jag vet att barn är olika och att vuxna är olika men frågan är fortfarande. Varför ska man göra det så omständligt. göra det svårare än vad det behöver vara. har inte skrivit hur någon MÅSTE göra någonstans. bara vanliga exempel. sen fattar väl jag också att det inte funkar med alla barn
    Här är några anledningar som jag kan komma på till varför man gör saker på ett sätt som du anser är omständligt:

    - Man vet inte att man kan göra på något annat sätt

    - Man är rädd för vad andra ska tycka

    - Man gillar att göra saker omständligt

    - Man gillar att klaga

    - Man är helt förbi av sömnbrist och kan inte tänka klart

    - Man gillar att reta upp andra

    - Man tror att det är så man bör göra

    - Man tror att det är bäst på sikt även om det är omständligt nu

    - Man tror (kanske felaktigt) att det är det bästa sättet

    - Man har fått berättat för dig att det är så man bör göra och tror på det

    - Man vågar inte göra annorlunda, för tänk om det blir ännu värre

    - Man har inte råd att göra på annat sätt

    Och till sist vinnaren:

    - Det sätt som du anser vara omständligt är det enklaste sättet för just den familjen

    Jag kan fortsätta, men detta kanske räcker? Om du nu ärligt undrade...
  • Anonym (Andas)
    Lavish skrev 2015-01-30 20:39:27 följande:
    Tja, vi mötte t.ex familjen i korridoren utanför BB. Hade haft en jävligt tuff förlossning och massor med komplikationer, men vi ville inte vara besvärliga eller trista utan tyckte att det ska vi klara.

    Det gick inte bra. Det var oerhört påfrestande och gjorde en tuff tid ännu jobbigare. I efterhand ångrar jag verkligen att jag förvärrade situationen genom att inte tänka mer på hur jag mådde utan försöka vara tuff. Därför tänker jag göra det "omständligt" för mig nästa gång och inte utsätta mig för samma sak. 
  • beccagranen

    Blir också förvånad över att många anser att det är besvärligt med gäster så tätt inpå. Vi och våra släktingar har alltid "bjudit in" samma dag vi kommit hem från bb alt inom några dagar. Förutsatt att man inter kommer sjuk och tvättar händerna innan. Jag tyckte det var skönt när min och mannens familj kom, lite avlastning, prata och få råd, föräldrarna kom med färdiga middagar och handlat med sig grejer och så fick vi presenter till bebisen mm. Tycker helt enjelt det var mysigt och trevligt att få besök. När förstfödda var ett par månader bruka svärföräldrarna passa honom medans vi åkte och handla, våra föräldrar kom till helgen för att hälsa på, men oftast promenerade dom någon timme eller två så att vi fick sovmorgon, kunde passa på att ta en lång dusch och kaffe i lugn och ro. Det var otroligt tacksamt när man kände sig som ett vrak ;)

  • Anonym (Andas)
    beccagranen skrev 2015-01-30 21:05:56 följande:

    Blir också förvånad över att många anser att det är besvärligt med gäster så tätt inpå. Vi och våra släktingar har alltid "bjudit in" samma dag vi kommit hem från bb alt inom några dagar. Förutsatt att man inter kommer sjuk och tvättar händerna innan. Jag tyckte det var skönt när min och mannens familj kom, lite avlastning, prata och få råd, föräldrarna kom med färdiga middagar och handlat med sig grejer och så fick vi presenter till bebisen mm. Tycker helt enjelt det var mysigt och trevligt att få besök. När förstfödda var ett par månader bruka svärföräldrarna passa honom medans vi åkte och handla, våra föräldrar kom till helgen för att hälsa på, men oftast promenerade dom någon timme eller två så att vi fick sovmorgon, kunde passa på att ta en lång dusch och kaffe i lugn och ro. Det var otroligt tacksamt när man kände sig som ett vrak ;)


    Det är supermysigt med besök! Men inte när amningen funkar så dåligt att man måste sitta med brösten på luftning större delen av dygnet.

    Jag älskar att umgås med mina vänner och familj, men inte så mycket...

    Förstår du nu att man kan tycka det är besvärligt?

    Jag är uppriktigt förvånad över hur svårt folk i denna tråd verkar ha med empatin. Hur tänker ni? Snälla förklara, det är helt obegripligt för mig att det ska vara så svårt att tänka sig in i andras situation. Syftar inte specifikt på dig nu beccagranen. Så ta det inte personligt.
  • Nixe
    Anonym (Enkelt) skrev 2015-01-30 20:31:03 följande:

    eller så handlar det nog i mångt och mycket i dom situationerna också om att man som mamma ibland får ryta i och be folk hålla sina åsikter till sig själva istället för att lida i det tysta. Men jag förstår vad du menar.


    Jo, både jag och min sambo kan ryta i när det behövs (jag gillar nog trots allt hans mamma mer än han själv gör ändå) men jag arbetar med nyförlösta mammor och vet hur jobbigt det kan vara den där tredje dagen när hormonerna gått bananas och de skrattar och gråter samtidigt. Har de dessutom haft en pestig förlossning med stygn kors och tvärs och mjölk som sprutar så kan jag ändå ha förståelse för att de inte riktigt klarar av att säga ifrån ordentligt om det nu är så att de har en förälder eller ngt som är väldigt bossig. Vi har fått mota både mormödrar och farmödrar ut från avdelningen då de propsat på att få se barnet före mamman till och med (ibland ligger våra mammor kvar på IVA ett längre tag). Vissa äldre kvinnor som fått barnbarn har verkligen fått mig att häpna med sin burdusa egoism.

    Ligger mamman då där grå och halvanemisk så tycker jah inte att de krånglar när de tar fruktansvärt illa vid sig av att vara pressade om "besök".

    Har man sen inte en man som står på ens sida när lilla mamsen bara vill visa hur man ammar barnet bäst så är det ännu svårare.

    Som sagt, de med vettiga bekanta har sällan problem med gränslöshet. Har man själv inte levt med samma sak så är det nog svårt att börja dra paralleller med hur man själv "hanterar" sina fullt normala släktingar.
  • Dr Mupp

    Vad som är krångligt och jobbigt beror på vem man är, vem man känner och hur barnet är.


    Alla har vi olika behov och erfarenheter. 


    För mig känns det helt främmande att åka bil i flera timmar för att visa upp bebisen. Jag har inget behov av det och bebisen har inget behov av det. Därför gör vi inte det. Skulle nån som bor flera timmar bort ha ett behov av att se bebisen så får hen åka istället. 


    Jag har inget behov av barnvakt iaf inte särskilt ofta. Bebisen har absolut inget behov av barnvakt. Därför har vi inte barnvakt förutom om det verkligen krisar.


    Jag har inget behov av att skicka runt min bebis från famn till famn på släktträffar och bebisen har inte heller det behovet. Den mår i alla fall bäst på min eller pappas mage i bärsjalen. 


    Jag har ett behov av lugn och ro för att få tid att knyta an till mitt barn. Jag vill kunna känna mig "ledig" i mitt egna hem och kunna sitta i en ursliten gammal T-shirt och mjukisbyxor i soffan med bebisen ammandes. Bebisen har ett behov av att få knyta an hen med. Därför undanber vi gäster första tiden. 


    Vi kanske ses som krångliga och omständiga, men vi tycker att det här är det som fungerar för oss. Och än så länge så verkar vi ha gjort ett bra jobb och fått fyra underbara trygga stabila barn. 


    Rational arguments don?t usually work on religious people. Otherwise there would be no religious people.? - Gregory House, M.D
  • Lavish
    beccagranen skrev 2015-01-30 21:05:56 följande:

    Blir också förvånad över att många anser att det är besvärligt med gäster så tätt inpå. Vi och våra släktingar har alltid "bjudit in" samma dag vi kommit hem från bb alt inom några dagar. Förutsatt att man inter kommer sjuk och tvättar händerna innan. Jag tyckte det var skönt när min och mannens familj kom, lite avlastning, prata och få råd, föräldrarna kom med färdiga middagar och handlat med sig grejer och så fick vi presenter till bebisen mm. Tycker helt enjelt det var mysigt och trevligt att få besök. När förstfödda var ett par månader bruka svärföräldrarna passa honom medans vi åkte och handla, våra föräldrar kom till helgen för att hälsa på, men oftast promenerade dom någon timme eller två så att vi fick sovmorgon, kunde passa på att ta en lång dusch och kaffe i lugn och ro. Det var otroligt tacksamt när man kände sig som ett vrak ;)


    Tja, efter några dagar kanske kan gå bra, men det jag kommer att känna efter med innan jag tar emot gäster efteråt och som kan kännas besvärligt är:

    Med tanke på hur det gick sist räknar jag inte med att må speciellt bra efteråt. Risken är nog stor att jag kommer vara svag både fysiskt och psykiskt. För mig är det jobbigt att visa mig svag för andra människor, jag tycker inte att det är trevligt att gråta hejdlöst, inte kunna gå på egen hand, ha rejält ont och så vidare framför andra om jag kan slippa det. Färdiga maträtter och presenter väger inte för mig upp att jag känner mig tvungen att försöka sitta och konversera trevligt när jag mår asdåligt. 

    Det andra är att jag åtminstone sist blev väldigt känslig och mottaglig för andras åsikter. Både min mamma och sambons mamma är ganska lagda åt att komma med lite okänsliga och ogenomtänkta kommentarer. Inget med illvilligt uppsåt men kommentarer som "Men gud du ser helt död ut" eller "hö hö hö den här bokhyllan hade visst ingen dammat på länge" gick helt enkelt rakt in och kändes jobbigt på ett sätt det normalt inte gjort. 

    Det är möjligt att både oviljan att låta andra se mig lida och att ta åt mig av eventuella kommentarer om det är defekter hos mig, men det är inte defekter som jag lär kunna åtgärda hos mig själv just i samband med förlossningen. Känns som att det finns nog med annat som är jobbigt med det.
  • Anonym (Millan)
    beccagranen skrev 2015-01-30 21:05:56 följande:

    Blir också förvånad över att många anser att det är besvärligt med gäster så tätt inpå. Vi och våra släktingar har alltid "bjudit in" samma dag vi kommit hem från bb alt inom några dagar. Förutsatt att man inter kommer sjuk och tvättar händerna innan. Jag tyckte det var skönt när min och mannens familj kom, lite avlastning, prata och få råd, föräldrarna kom med färdiga middagar och handlat med sig grejer och så fick vi presenter till bebisen mm. Tycker helt enjelt det var mysigt och trevligt att få besök. När förstfödda var ett par månader bruka svärföräldrarna passa honom medans vi åkte och handla, våra föräldrar kom till helgen för att hälsa på, men oftast promenerade dom någon timme eller två så att vi fick sovmorgon, kunde passa på att ta en lång dusch och kaffe i lugn och ro. Det var otroligt tacksamt när man kände sig som ett vrak ;)


    Min svärfar klev glatt in i sovrummet där jag låg med tuttarna ute och försökte få till amningen. Han blev skitsur när han inte fick stå och stirra (eller fota!) och klagade sedan i tre timmar på att vi bjöd på köpt fikabröd och att vi inte ville "väcka bebisen för det var ju så trist när han sov". Min svärmor petade näsan friskt vid fikabordet och ville sen hålla sonen, sen blev hon förnärmad när hon inte fick ha bebisen över natten två veckor senare. Mina föräldrar är tyvärr döda så jag vet inte hur de hade agerat men det räckte gott och väl med svärföräldrarna. Hade du verkligen uppskattat besök av sådana familjemedlemmar? Eller har du bara ett väldigt trögt tunnelseende som inte fattar att alla människor inte är som just dina familjemedlemmar? Du tror att alla kommer med bra råd? Att alla tar med sig middag och är hänsynsfulla? Skit ner dig.
  • Anonym (Snusmymlan)

    zzzzz. Tappade intresset av att läsa din tråd efter två rader. Varför gör du det så invecklat? Skriv kortare!

Svar på tråden Varför gör ni det så jävla omständigt?