Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Wine it is, come to mama. Skål!

Jag har varit den deprimerade mannen som slutade engagera mig i äktenskapet. Jag har gått igenom en lång och jobbig period med mycket arbete, utmattningsdepression och allt som hör till. Gått hos olika psykologer, arbetsterapeuter och tagit olika mediciner för att lösa mina problem. Mina symptom var huvudvärk, humörsvängningar och allt det andra du beskriver om din man.

Tyvärr drabbade det min förra fru hårt, hon fick ta ett stort lass med hemmet och barnen. Tröttheten gjorde att hon själv gick in i väggen och tröttnade. Vi gick i terapi tillsammans och var för sig, vi var fast beslutna om att vi skulle vara tillsammans för evigt och lösa detta.

Till slut var det terapeuten som tyckte att vi skulle skilja oss, vi hade fastnat i ett mönster där ingen skulle bli bra. Dessutom var vår relation baserad på behov som vi inte hade längre,  jag var en fadersgestalt och hon sökte trygghet. Nu var jag en spillra av fadersgestalt och hon var trygg i sig själv.

Vi skiljde oss och det var sorgligt, familjelyckan hade splittrats, vi var oroliga för barnen. Det blev såklart lite stökigt men inte så farligt som man har hört om andra.

Nog med bakgrund. Idag 3 år senare mår jag väldigt bra, mitt ex mår bra, vi har en bra relation och våra barn har det bra. Vi bor nära varandra delar helt på vårdnaden och träffas även på "fel" vecka.

Mitt ex har en ny relation och är sambo, det funkar bra och jag har inga problem med det.

Det låter kanske som en solskenshistoria men när vi väl vara klara med hela skilsmässan kände vi oss båda lättare och starkare.

Jag fick två råd på vägen som hjälpte mig mycket. Du har hört dom förut:

Du skall fokusera på dig själv och se till att du mår bra, du kan inte och skall inte hjälpa andra som inte vill ha hjälp.

Mitt standardsvar när folk gnäller : "Det var tråkigt för dig, vad är din plan för lösa det"

Det andra är att alltid vara schysst.

Fundera på hur du vill att dina vänner svara på frågan "Hur tar XX sin skilsmässa?"

Jag ville att mina vänner skulle svara "Han tar det bra, det är visserligen jobbigt men han försöker fokusera på att barnen får det bra och så är han riktigt schysst mot sitt ex"

Sen försökte jag varje dag leva upp till det svaret.

Lycka till - det blir bra till slut.

Tack! Nej jag inser att du har rätt. Men känner ju för att relationen ska bli bra så borde man väl kunna kräva av någon att inte fortsätta ta ut sitt humör på mig. Men tydligen funkar inte det. Måste kanske äntligen acceptera att detta är hans nya jag och försöka borsta av mig det.

Å jag längtar till min lägenhet. Men du ska vara stolt att du försökte även om det inte räckte. Min man har inte ens försökt. Ingen terapi själv el tilsammans.

Men nej nya friska tag. Så blir det bra

Vibeche. . Skål

Min kurator sa till mig att jag måste lära mig vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Mitt exs mående och han relation till våra barn är inte mitt ansvar. Det är inte lätt alla gånger, framförallt inte när det handlar om barnen. Dotterns kurator sa att jag måste acceptera att han är omogen och inte nuläget kan agera annorlunda än vad han gör. Sorgligt, men sant. Det enda jag kan göra är att må så bra jag kan och ge mina barn kärlek och trygghet. Så jag försöker satsa på det. Visst faller man till och från, men de bra dagarna är så många fler än de dåliga nu. I kväll blir det vin. Så skål på oss alla och för våra nya liv! Det kommer bli bra!

Du snart på fötter det är nog egentligen lösningen. Å det är väl det ni alla tre försöker så snällt banka in i huvudet på mig.

Jag kan inte ändra på honom å antar att det är vad jag fortfarande försöker. Får som ni säger försöka gå vidare med mig själv istället.

Jag är inte så stolt över den första tiden men definitivt stolt över när jag väl tog tag i det hela och situationen nu när det faktiskt funkar.

Tänk på att det kommer en sorg som skall hanteras, sorgen över att familjen inte lyckades, sorg över att det inte blev som man hoppades, att du förlorat din livs kärlek mm. Den sorgen skall bearbetas och hanteras, man har rätt att sörja och man måste få sörja.

Tänk på äktenskapet som om du förlorat något som du aldrig får tillbaka, du kan sörja det men det är ingen ide att gräma sig, ångra sig eller bli bitter.

Ditt äktenskap är slut - det kan du inte ändra på. Hur du hanterar det och hur du mår har du faktiskt möjlighet att förändra.

Ja denna process jag gått igenom har egentligen pågått i två år. Så sörjt o gråtit har jag gjort i mängder. Å kännde mig rätt positiv tidigare i veckan men efter info att han tydligen verkligen har inlett ett förhållande innan vi är skilda fick mig att falla tio våningar. Men kanske precis vad jag behöver för att vaknat

Tack o kram

Varje dag som jag vaknar utan mina barn så vill jag bara dö en smula. Har ni det också så? Usch, det är så fel att inte ha dem hos mig. Hatar det.

Här är en till som ligger i skilsmässa sedan efter nyår. Mitt ex flyttade för några veckor sedan och vi har barnen varannan vecka. För mig går det hyfsat, har inte brutit ihop mer än i början och jag känner mig ganska stabil. Har nog varit "färdig" med det här äktenskapet i flera år.

Det finns en blogg som jag läser varje dag och som jag får oerhört mycket kraft ifrån; separation.se/

Har en man som jag träffar på mina barnlediga veckor också, inget seriöst men jag får närhet, mys och allt det där. Vill verkligen vara självständig i övrigt så han är mitt "andrum" när jag bara vill bli bekräftad och ha sex. Gick kanske lite fort men det bara blev som det blev med honom och jag är så glad att jag har honom...

Saknar barnen när jag inte har dem men tycker samtidigt att det är skönt att få "vila" en vecka, känner mig liksom känslomässigt slut och har väl varit en mer energifull mamma än vad jag är nu, hoppas jag ska få tillbaka energin snart. Försöker ta hand om mig själv och göra sånt som jag mår bra av...

KRAM till er alla i denna jobbiga resa!