Jag har två julklappsberättelser.
1. När jag var 6-10 år så önskade jag mig ett muminhus (ni vet ett sånt dockhus fast med muminfigurer istället). Det var ganska dyrt och jag hade önskat det sååå många födelsedagar och jular och så kom den julen när mamma sa att -NU är det din tur att få vad du önskar, vänta bara och se!
Och ja, ni förstår ju att jag satt som på nålar hela julafton ;) När julklappsutdelningen kom så fanns som ni säkert gissar inget muminhus. Jag var jätteledsen men vågade inte visa det först, jag visste ju att pengar var en bristvara och mamma var ensamstående med 5 barn. På juldagen frågade jag ändå mamma när vi var ensamma varför jag inte fått något muminhus.
"- Jamen, det är ju för att A (min lillebror, då 4 år gammal) fått ett Playstation, sedan var pengarna slut!" Svarade hon som om det var helt naturligt.
Nej, jag kan fortfarande inte riktigt förlåta henne för det. Jag vet att det är fånigt. Jag älskar min bror men sanningen är att vi är 6 systrar och lillebror som är yngst, de pippade tills de fick en son och sen favoriserade honom något så vansinnigt. Han bor fortfarande hemma och gick aldrig ut gymnasiet...
2. Mamma hade bjudit in en annan ensamstående kvinna och hennes då 6 år gamla dotter att fira jul med oss. Hon hade med sig 3 papperspåsar (De stora från ICA) sprängfyllda med julklappar! Jag och mina syskon som brukade få 2-3 julklappar var bara gapade, vi gapade ännu mer när vi insåg att julklapparna bara var till hennes dotter, och innehöll allt från små ljusstakar till hygienprodukter, påslakan, slevar, styckvis inslagna pennor... vi satt i nästan tre timmar och tittade på när hon gav sin dotter klapparna (en och en) och tittade på när hon öppnade dem.
Hur tänkte de där, liksom?
