Forum Känsliga rummet Relationsproblem
  • Anonym (Girlfriend)
    Anonym (Girlf­riend)
    222 svar
    Citera Visa endast Anmäl

    Hämnd som gick fel, väldigt fel...

    Min sambo var otrogen mot mig för tre månader sen med en tjej han träffat när han var ute med kompisarna. Jag blev förstås jätteledsen. Vi har varit ett par i tio år och så händer det här. Han bad om förlåtelse och jag sa att jag skulle försöka men det har varit svårt. Vi var båda oskulder när vi träffades och jag tror att det gjorde det värre. Vi skulle bara vara varandras och han kastade bort det för nån tjej. Jag kunde inte röra i honom ens. Just den orättvisan gnagde i mig och till slut så var jag också otrogen med en bekant. Det var inte bra sex eller nåt men efter det kunde jag lättare släppa det min sambo hade gjort. Det kändes som att vi var jämställda igen på nåt sätt. Jag berättade vad jag gjort för sambon direkt efter och han blev ju ledsen men vi bestämde gemensamt att gå i parterapi. När vi gått där i tre månader kändes det bättre, vi lyckades hitta tillbaka till varnadra sexuellt och även om allt inte är 100 nu så är det mycket bättre än innan. Vi har båda hopp om att vi kommer att lösa det här och vi älskar varandra.

    Nu till det stora problemet. Jag var för att göra ett cellprov för livmoderhalscancer nyligen, ni vet sånt där som är rutin och då tyckte läkaren att min livmoder kändes stor och kollade med ultraljud. Och jag är gravid! I vecka 16 (17 imorgon). Det är jättekonstigt för jag använde kondom när jag var otrogen men det måste ha hänt då för jag och min sambo hade inte alls sex på några månader innan och efteråt pga vår kris.

    Jag vet inte vad jag ska göra. Hade jag varit i v 6 eller så efter otroheten hade jag självklart gjort abort men det är så långt gånget och fostret har ju känsel nu! Men jag kan ju inte få barn med min bekanta?! Har ingen aning om vad jag ska göra och har inte vågat berätta för nån. Jag vet att min sambo var otrogen först och jag ville ju verkligen inte att det här skulle hända och skyddade mig men ändå. Ett barn med en annan är ju 100 ggr värre än en otrohet. Hjälp?

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Hämnd som gick fel, väldigt fel...
  • Anonym (ajajaj)
    Anonym (ajaja­j)
    #111
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (ehm) skrev 2016-05-25 22:32:04 följande:
    Nej det är ytterst ovanligt att en man går med på att uppfostra ett barn som kommit till på det sättet eftersom barnet blir en ständig påminnelse om mammans svek och dessutom innebär att ha regelbunden kontakt med personen som hon var otrogen med, lycka till med att hitta en man (eller kvinna för den delen) som går med på det. Som sagt du generaliserar i det absurda, du likställer adoption och att vara fosterpappa till ett barn när man träffar en ny partner som har barn med att adoptera eller bli fosterpappa åt ett barn som blev till genom otrohet.

    Bra och bra, man överlever det mesta men det betyder inte att det blir bra. Och man tjänar heller ingenting på att ha orealistiska förväntningar.
    Exakt. Så många här säger att "vi vet inget om ts sambo han kanske accepterar läget" liksom. Hur troligt är det? Chansen lär ju vara mindre än 1%. 
  • Anonym (...)
    Anonym (...)
    #112
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (gottegris) skrev 2016-05-26 01:03:51 följande:
    Säg det till ett våldtäktsoffer.
    Du menar att man som våldtäktsoffer mår bra och finemang efteråt? Givetvis är allt inte ok efter en våldtäkt, särskilt inte om det slutar i en graviditet. Det är det som är min poäng. Är allt bra gällande fysik, omständigheter, socialt, psykiskt osv - så ångrar man inte att man har valt att föda ett barn.
  • Anonym (...)
    Anonym (...)
    #113
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (Jossan) skrev 2016-05-25 22:13:08 följande:
    Knappast, barn är inte för alla.
    Och då väljer man inte heller att föda ett barn... Är man dock osäker i sin sak och gör abort p g a omständigheter mot sin egentliga vilja, så finns det en väldigt stor risk att man ångrar det senare. Om man däremot behåller ett barn för att man vill det och löser omständigheterna utifrån det beslutet så kommer man inte ångra det.

    Det krävs extrema omständigheter för att en människa ska ångra sin avkomma, det går emot vår naturligt inbyggda instinkt.
  • Anonym (ehm)
    Anonym (ehm)
    #114
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (...) skrev 2016-05-26 09:49:41 följande:
    Och då väljer man inte heller att föda ett barn... Är man dock osäker i sin sak och gör abort p g a omständigheter mot sin egentliga vilja, så finns det en väldigt stor risk att man ångrar det senare. Om man däremot behåller ett barn för att man vill det och löser omständigheterna utifrån det beslutet så kommer man inte ångra det.

    Det krävs extrema omständigheter för att en människa ska ångra sin avkomma, det går emot vår naturligt inbyggda instinkt.
    Det är väl klart att de flesta normalt funtade föräldrar älskar sina barn och inte vill att de ska försvinna, men samtidigt så har man dels ingen jäkla aning om vad att ha barn innebär innan man får barn, och dels så ska vi inte sticka under stol med att det faktiskt ÄR jävligt jobbigt att uppfostra ett barn helt på egen hand. Det innebär att man behöver lägga om sitt liv under en lång tid framåt, tid blir en bristvara och ekonomin belastas hårt, det är betydligt svårare att träffa en ny partner  med barm, oftast då någon som har egna barn och då blir familjekonstellationerna svårare att få ihop, inte bara vuxna som ska samsas även barnen ska kunna komma överens med en ny vuxen och andra barn.

    Obs! Jag menar inte att det inte går, jag menar att man behöver vara realistisk, och ha klart för sig vilka utmaningar man ger sig in i innan man tar ett sånt beslut, och inte bara gå på en massa floskler, orealistiska förväntningar och en romantiserad syn på föräldraskap, oavsett hur mycket man älskar sina barn så löser kärlek tyvärr inte praktiska hinder, det är något man behöver vara medveten om.
  • Anonym (...)
    Anonym (...)
    #115
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (ehm) skrev 2016-05-26 11:56:54 följande:
    Det är väl klart att de flesta normalt funtade föräldrar älskar sina barn och inte vill att de ska försvinna, men samtidigt så har man dels ingen jäkla aning om vad att ha barn innebär innan man får barn, och dels så ska vi inte sticka under stol med att det faktiskt ÄR jävligt jobbigt att uppfostra ett barn helt på egen hand. Det innebär att man behöver lägga om sitt liv under en lång tid framåt, tid blir en bristvara och ekonomin belastas hårt, det är betydligt svårare att träffa en ny partner  med barm, oftast då någon som har egna barn och då blir familjekonstellationerna svårare att få ihop, inte bara vuxna som ska samsas även barnen ska kunna komma överens med en ny vuxen och andra barn.

    Obs! Jag menar inte att det inte går, jag menar att man behöver vara realistisk, och ha klart för sig vilka utmaningar man ger sig in i innan man tar ett sånt beslut, och inte bara gå på en massa floskler, orealistiska förväntningar och en romantiserad syn på föräldraskap, oavsett hur mycket man älskar sina barn så löser kärlek tyvärr inte praktiska hinder, det är något man behöver vara medveten om.
    Finns det någon som tror att ett föräldraskap är lätt? Jag tror att de flesta har en realistisk syn på vad det innebär, även om man så klart aldrig helt till fullo kan veta vad det innebär förrän man har fått uppleva det själv, precis som med allt annat. Det finns inte någon som inbillar sig att vara ensam förälder är en romantiskt dans på rosor. Det är vi alldeles för upplysta idag för att ha kunnat undgå. Det står överallt om hur svårt det är idag att vara förälder både i sällskap med någon annan och ensam.
  • Anonym (ehm)
    Anonym (ehm)
    #116
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (...) skrev 2016-05-26 13:23:49 följande:
    Finns det någon som tror att ett föräldraskap är lätt? Jag tror att de flesta har en realistisk syn på vad det innebär, även om man så klart aldrig helt till fullo kan veta vad det innebär förrän man har fått uppleva det själv, precis som med allt annat. Det finns inte någon som inbillar sig att vara ensam förälder är en romantiskt dans på rosor. Det är vi alldeles för upplysta idag för att ha kunnat undgå. Det står överallt om hur svårt det är idag att vara förälder både i sällskap med någon annan och ensam.
    Lät och lätt, väldigt många verkar däremot inte riktigt förstå vilken omställning av ens liv det innebär. Jag trodde också de flesta hade en någorlunda realistisk syn på föräldraskap och var upplysta, men då jag har familjemedlemmar som jobbar inom socialtjänsten och polisen så får jag ta del av baksidan vi normal aldrig ser, och den är inte vacker, och det finns tyvärr alldeles för många barn som far illa pga rena jävla nötter till föräldrar, allt från barn med självskadebeteende och ätstörningar pga föräldrar som ger sina barn massor med prylar men inte det som de behöver mest, tid och uppmärksamhet, till barn med föräldrar med missbruksproblem eller mentala problem.

    Så nej, tyvärr är folk inte alls så upplysta och insatta som man kan tro, många håller upp en fin fasad, men under utan sker väldigt mycket skit som man inte ser och tyvärr är det oftast barnen som drar det kortaste strået. De flesta har säkert börjat med finfina intentioner och visioner, men hamnat snett på vägen. Kunskap är inte värt ett skit om den inte appliceras rätt. Det är en sak att rent tekniskt googla sig till hur man bäst byter blöja och laga välling och en helt annan sak att sen orka med allt det innebär att vara ensamstående förälder
  • Anonym (...)
    Anonym (...)
    #117
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (ehm) skrev 2016-05-26 13:48:52 följande:
    Lät och lätt, väldigt många verkar däremot inte riktigt förstå vilken omställning av ens liv det innebär. Jag trodde också de flesta hade en någorlunda realistisk syn på föräldraskap och var upplysta, men då jag har familjemedlemmar som jobbar inom socialtjänsten och polisen så får jag ta del av baksidan vi normal aldrig ser, och den är inte vacker, och det finns tyvärr alldeles för många barn som far illa pga rena jävla nötter till föräldrar, allt från barn med självskadebeteende och ätstörningar pga föräldrar som ger sina barn massor med prylar men inte det som de behöver mest, tid och uppmärksamhet, till barn med föräldrar med missbruksproblem eller mentala problem.

    Så nej, tyvärr är folk inte alls så upplysta och insatta som man kan tro, många håller upp en fin fasad, men under utan sker väldigt mycket skit som man inte ser och tyvärr är det oftast barnen som drar det kortaste strået. De flesta har säkert börjat med finfina intentioner och visioner, men hamnat snett på vägen. Kunskap är inte värt ett skit om den inte appliceras rätt. Det är en sak att rent tekniskt googla sig till hur man bäst byter blöja och laga välling och en helt annan sak att sen orka med allt det innebär att vara ensamstående förälder
    Men då är vi ju tillbaka till det som är min grundpoäng... Har man problem sen tidigare så försvinner ju inte de i och med att man får barn, snarare att de kan förvärras eftersom att man inte är stabil i grunden.
  • Anonym (Mnm)
    Anonym (Mnm)
    #118
    Citera Visa endast Anmäl

    Diskussionen kring behålla/inte behålla är ju helt överflödig då ts inte kommer att hinna få en abort innan vecka 18. Det blir alltså ett barn och då är det väl bara att se hur det löser sig kring faderskapet. Den biologiska pappan kommer kanske att ställa upp till 100 %?

  • Anonym (ajajaj)
    Anonym (ajaja­j)
    #119
    Citera Visa endast Anmäl

    Precis. Ts har ju aldrig velat göra abort, om det hade varit ett alternativ hade det gått att få en abort omgående om hon hade vänt sig till kliniken i övertygande panik. Att inte bestämma sig är ju ett sätt att slippa välja, så nu blir det bebis och förmodligen separation. Men det är väl lika bra att bli av med den otrogna idioten. 
    Har du pratat med pappan än ts? För det kan du väl göra innan du pratar med din sambo egentligen.. 

  • Anonym (gottegris)
    Anonym (gotte­gris)
    #120
    Citera Visa endast Anmäl
    Anonym (...) skrev 2016-05-26 09:44:48 följande:

    Du menar att man som våldtäktsoffer mår bra och finemang efteråt? Givetvis är allt inte ok efter en våldtäkt, särskilt inte om det slutar i en graviditet. Det är det som är min poäng. Är allt bra gällande fysik, omständigheter, socialt, psykiskt osv - så ångrar man inte att man har valt att föda ett barn.


    Om allt är bra socialt, psykiskt och omständigheter är man inte otrogen alls. Så vad är din poäng?
Svara i tråden
Svar på tråden Hämnd som gick fel, väldigt fel...

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies