Att jag är trevlig och ser bra ut har bara påverkat nig negativt i livet. Någon mer som känner igen sig?

Hur kan man vara nöjd och samtidigt beklaga sig? Blir inte det lite motsägelsefullt?

Jag ser inte ner på någon, tro mig. Men jag märker att andra som ser ut / är på ett visst sätt möter en större ödmjukhet hos många. 

Jag ser inte ner på någon, tro mig. Men jag märker att andra som ser ut / är på ett visst sätt möter en större ödmjukhet hos många. 

Jag ser inte ner på någon, tro mig. Men jag märker att andra som ser ut / är på ett visst sätt möter en större ödmjukhet hos många. 

Man är nöjd med sig själv, sitt val av liv utbildning osv. 

Man är missnöjd över att ANDRA stör sig på det. Att de stör sig på att jag råkade få allt liksom, de har inget att racka ner på. 

Självgodhet är ingen trevlig egenskap. Det kanske lyser igenom?

Jag är också nöjd med mig själv och mitt liv!

Något som jag faktiskt stör mig på ibland hos andra, är när de nästan krampaktigt framhåller hur nöjda och duktiga de är, i ett försök att övertrumfa, typ "jaha, anlitar du hantverkare? Jag har gjort ALLT själv" (ett autentiskt exempel, som jag ärligt talat hade lite svårt att förstå hur jag förväntades reagera på. Det är klart att man beundrar det, men mest undrar jag hur man hittar tiden och energin till allt). Kanske inte direkt applicerbart på diskussionen om utseende och trevlighet, men kanske misstolkas utebliven beundran ibland som missunnsamhet eller avundsjuka? 

De människor som stör sig på dig, har du frågat dem varför? Eller hur har du kommit fram till att det just är ditt utseende som får folk att tycka illa om dig? Jag menar inget illa, men du verkar rätt bombsäker på att det beror på ditt utseende och perfekta liv, så jag undrar bara hur du kommit fram till det. Eller är det en gissning?

Sen undrar jag kring det du skrev om att vissa får ett mer ödmjukt bemötande än andra. Menar du att det har med utseende att göra eller personlighet, och isåfall vilket utseende och personlighet gör folk mest ödmjuka?

Men jag bara undrar: var är alla dessa (ni) supersnygga människor i verkligheten? Alla människor som jag har känt, som jag har tyckt varit vackra - ingen har ju haft det som ni beskriver det, då kan de knappast ha varit så vackra som jag tyckte mig se? Varför har ingen man som jag har varit tillsammans med någonsin kastat lystna blickar på andra, vackrare kvinnor och fått mig att känna mig osäker på min egen tillräcklighet? Det börjar ju kännas lite som ett mirakel att ha gått genom livet helt omedveten om att skönhet är en sådan börda, och ett sådant hot.

Verkar vara en folksjukdom det här... :)

Allvarligt, du som skrev det där jättelånga inlägget. Du kan nog faktiskt inbilla dig en del också. Det låter inte helt friskt faktiskt. Låter som om du är folkskygg. 

Varför skulle en pappa eller lärare försöka förföra dig på klassresan? Låter ju för fan sinnessjukt. Eller så är jag naiv. Händer verkligen sånt? Ok efter en riktigt blöt firmafest men en nykter fotbollsturnering eller liknande? Jag synar bluffen!