Att jag är trevlig och ser bra ut har bara påverkat nig negativt i livet. Någon mer som känner igen sig?

Finns ju något mellan ful och snygg, hellre lite "fulsnygg" skulle jag tycka vara bättre.

Du har en poäng

Det är alltså bara en slump att jag får typ sex meddelanden av random karlar från hela världen bara jag kommenterar en gång och helt sakligt i en newsfeed på facebook?

Good to know.

Jo jag såg att det fanns en undersökning som visade att väldigt snygga kvinnor hade mindre procentuell chans att komma på arbetsintervju. Det är ju fel om det stämmer, men jag tror i alla fall att ett vackert yttre oftare är en tillgång. Men jag tror det stämmer att snygga män oftare ses med mer respekt än snygga kvinnor. Det ligger nog något i det.

Hur som helst kvarstår frågan hur TS kan veta att det är just utseendet som hindrar henne att få jobb.

Jag tycker att det är ett begränsade sätt att tänka. Det finns ju så många andra anledningar till att hon har svårare att få jobb.

Jag ser bra ut och är trevlig. Det har hänt att detta har gett mig fördelar hos arbetsgivare (kvinnor och män), men ibland inte. Jag har aldrig haft negativa konsekvenser av dettta.

Visst kan det finnas andra orsaker med. Min poäng var snarare att belysa problemet med att vara attraktiv som tjej/kvinna. I vissa situationer har mitt utseende varit till min fördel, men nackdelarna väger tyngre sett på det stora hela. Men nu talar jag för egen del.

Självklart söker jag enbart jobb jag är kvalificerad för och har lång erfarenhet av. Jag är charmig men ändå jordnära och får nästan alltid nej av kvinnor men alltid ja av män. Ser ett tydligt samband.

Jag kan känna igen mig till en viss del. Här är min berättelse:

när jag var 11 år gammal bytte jag skola pga av flytt. Det mesta var bra till en början. Redan i den åldern fanns det killar som flirtade/stötte på mig. Inte mig emot på något sätt. Sen började några av klasskompisarna reta mig pga av min hund. Det hela eskalerade väl mer än nödvändigt, så till slut klagade jag till läraren som sade till på skarpen. I efterhand var det väl dumt att jag klagade, för det var många som slutade umgås med mig.

Så småningom började jag högstadiet och de flesta från mellanstadiet spreds till olika klasser. Det var väl bra i sjuan, men i åttan så var det en tjej i klassen som var taskig mot mig, vi bråkade och tyvärr slutade flera andra tjejer att umgås med mig på grund av henne.

Under gymnasietiden var jag rädd för konflikter och bråk, så det var en hyfsat bra tid. Jag var inte klassens mittpunkt, men jag var respekterad.

Det jag har skrivit hittills var för att visa att jag egentligen har haft rätt få kompisar genom livet. Möjligen pga att jag var rätt så blyg när jag var yngre och som sagt några andra orsaker.

Nu är jag 22 år gammal och bor i en helt annan stad där jag just nu går min andra högskoleutbildning. Nuförtiden är jag ganska modemedveten, så jag gillar att klä mig fint, lösfransar, naglar osv. Tyvärr verkar detta vara "too much" för de flesta tjejer, så jag har knappt några tjej1kompisar här. Killar brukar inte ha problem med min stil. Inte heller har jag mött några kåtbockar (tack och lov), utan har jag sagt nej så har det betytt nej.

Visst kan jag dra ner på sminket för att bli en i mängden, men det är tråkigt...

Så visst kan jag hålla med om att utseendet kanske hindrar mig från att ha tjejkompisar, men då hänger jag med killar istället. :)

Jag känner igen mig ts. Och ser man på svaren i tråden så bekräftar de hur det sticker i ögonen på kvinnor bara en kvinna beskriver sig själv som någon som ser bra ut.

På arbetsplatser blir man utfryst (av kvinnliga kolleger, de manliga tvärtom) trots att man sköter sitt jobb. Pojkvänners familj snackar skit (den kvinnliga delen) om mitt utseende (avundsjuka enligt pojkvän).. Vänner säger att de tror att det beror på mitt utseende. Sedan kan de själva visa avundsjuka när de träffar någon..

Deprimerande är det..

Hm... Jag tror faktiskt att ett vackert utseende kan göra att ens kompetens underskattas, om jag ska vara ärlig. Jag har aldrig tänkt på det så, men jag upplever en stor skillnad i bemötande i en jämförelse i hur jag har det nu (som "snygg") och under den period i mitt liv då jag inte uppfattades som vacker.

Jag behandlades t ex mer sakligt och uppskattades för min intellektuella förmåga. Jag får mycket gratis numera. Lite gräddfil i livet liksom. Men förr var det ingen som blev förvånad över min kompetens och höga utbildningsnivå; det är det nu, och jag är exakt samma nördiga person som då. Och nu får jag komplimanger för min kropp snarare än min vassa intelligens.

Sen kan jag säga att jag en gång varit med om en intervju där den kvinnliga rekryteraren var uppenbart negativt inställd till mig medan hennes manliga chef som var bisittare var imponerad. Hon gav mig inte jobbet (föga förvånande, hon vilar ovillig från den stund vi tog i hand) men han ringde och erbjöd mig ett annat jobb en vecka senare. Hon hälsar knappt. Jag och hennes man är numera vänner och kollegor, men hon gillar mig inte.