Något jag ständigt förundras över är hur så många män i olika forum generellt är så lättkränkta? Det är klart att man kan ha olika åsikter om saker och ting, men det kan man väl ha utan att bli aggressiv och kränkt? Vad kommer denna ilska ifrån egentligen?
Ja vad trevligt det hade varit om alla sexistiska män samlats i ett konferensrum och sen kunde vi kvinnor bara undvika att åka dit för att slippa kvinnoföraktet, och därefter bli behandlade likvärdigt. Men riktigt så funkar det ju dessvärre inte. För sen kommer det fram en 30 år äldre man till oss på stan när vi är 14 och vill veta vad klockan är, trots att tiden visas på varenda display runtomkring oss. Och när vi skyndar oss in på bussen och sätter fötterna på sätet intill för att han inte ska kunna sätta sig där, så tar han tag i benen, slänger undan den och sätter sig intill trots att bussen är helt folktom. Han stirrar på dig hela tiden. Och han sitter kvar hela vägen till ändhållplatsen, när du kliver av, där han följer efter dig. Som tur var har du lyckats sms:a din äldre bror så att han står och väntar med sitt kompisgäng, så att mannen lommar därifrån.
Eller blir provocerad när en kvinna står bland experterna i fotbollsstudion. Eller har ingen lust att se en film med bara kvinnliga karaktärer - för hur ska du kunna relatera till det? Nevermind att tjejer har fått sett filmer med bara manliga karaktärer hela sin uppväxt.
Jag tror du har väldigt fel i din analys när du säger att kvinnor inte vill ta avstånd från dessa män. Tvärtom är deras tid på tronen över och deras beteende är inte längre normaliserat eller tolererat. De har ingen plats i världen längre.
Vi anklagar för övrigt inte Dig (vad jag vet). Vi anklagar mansnormen. Och jag tror att om alla verkligen rannsakade sig själva så skulle de finna ett visst mått av kvinnoförakt inom sig. Gudarna vet att jag också brottas med det... såklart. Min uppväxt har inte varit annorlunda än någon annans, jag har stöpts i samma form. Men första steget till förbättring är att erkänna det.
Jag skulle snarare säga att det är kvinnan som historiskt sett har varit den lyssnande, omtänksamma, omhändertagande, vårdande, som har tagit ett steg tillbaka för att släppa fram andra.
Sen håller jag som sagt med om att - förenklat - män inte får hjälp av nån. Att så många av mäns känslor och problem är tabubelagda och inte pratas om. Absolut. Det är en stor del av problematiken kring patriarkatet.
Tja, tanken är då naturligtvis att människorna runtomkring också ska bli bättre versioner av sig själva. Och alltså börja ge tillbaka, så att man inte behöver bli bitter och cynisk av otacksamheten.
Jag tycker inte att det du skriver är riktigt sant. Jag tror det är vida känt att mobbningsmetoderna skiljer sig åt, och att det är lika vanligt från båda håll.
Jo, men de studierna visar också att kvinnorna får uppsöka sjukhus för sina skador BETYDLIGT oftare. Våld är alltid förkastligt, men det finns ju ändå nån sorts graderingsskala att ta hänsyn till. Det är inte "våld som våld". En lavett kan inte jämföras med att slå någon besinningslöst till blodiga slamsor.
Men ja, det talas inte tillräckligt om kvinnors våld mot män, det håller jag med om. Varför? För det är tabubelagt och skamligt att bli slagen av en kvinna. Varför? För att män ska "vara" tuffare och tåligare. Varför? För att vi har en destruktiv mansnorm som säger det.
Om undersökningen stämmer så var det såklart ett väldigt märkligt beslut. Inom restaurangbranschen stämmer det säkert att det är hyfsat jämnt. Men inte överallt annars.
Erin Patria Margaret Pizzey (born 19 February 1939) is an English family care activist and a novelist. She is known for having started the first domestic violence shelter in the modern world, Chiswick Women's Aid, in 1971
[...]
Pizzey said in 2009 that she has "never been a feminist, because, having experienced my mother's violence, I always knew that women can be as vicious and irresponsible as men"
en.wikipedia.org/wiki/Erin_Pizzey
******************
Men så hade jag börjat ifrågasätta den radikalfeministiska förklaringsmodellen till mäns våld och makt. Detta gjorde mig impopulär.
Efter att länge tvärsäkert sagt att mäns våld berodde på att de som grupp hade makt över kvinnor, liksom att all porr och prostitution var kvinnoförakt, började jag tvivla. Det verkade inte riktigt stämma. Åtminstone inte i ljuset av den kunskap jag hade fått de senaste åren. Jag hade kommit i kontakt med lesbisk partnermisshandel och jag visste att det fanns homoporr och -prostitution. Att även kvinnor utsatte sina barn för sexuella övergrepp visste jag genom de självförsvarskurser jag höll för Stödcentrum mot incest.
Jag skrev därför ytterligare en artikel i Bang ("Sant fria?" 2/1996). Denna gång i mitt eget namn och denna gång med ödesdigra konsekvenser.
I artikeln ställde jag några frågor. Jag undrade hur det kom det sig att vi aldrig talade om den samkönade partnermisshandeln utan bara om den heterosexuella. Varför inte sexsäljares röster hördes när prostitution diskuterades - för de om några borde väl veta vad det var och vad som skulle göras åt den? Och så undrade jag varför det blev ett sånt himla liv när kvinnor utmanade sexuella normer, som att använda porr, ha "sexiga" underkläder eller ägna sig åt S/M.
Jag skrev inte vad jag själv ansåg i dessa frågor, helt enkelt för att jag inte visste det själv. Jag ville bara få svar på vad jag uppfattade som problem med den radikalfeministiska teorin, eller åtminstone påbörja en diskussion med andra feminister. Men de frågor jag ställt var inte välkomna. Efter artikeln blev jag persona non grata. Fantasifulla rykten spreds, brev och massutskick gick ut där andra feminister uppmanades att ta avstånd från mig - vilket de flesta också gjorde. Förutom att det var tufft på ett personligt plan fick det mig än mer nyfiken. Jag ställde ju bara några frågor hur kunde de väcka så ont blod? Vad var det som rördes upp? Varför rymde inte feminismen och systerskapet mer än så? Fanns det kanhända något i vår västerländska kultur som bidrog till den starka reaktionen jag bevittnade?
Reaktionerna fick mig också att fundera kring feministisk solidaritet och våra egna könsnormer. Det var inte bara mig man behandlade på det här sättet, även andra som ifrågasatt radikalfeminismens truismer hade råkat illa ut. Jag undrade också var solidariteten fanns med våldsutsatta kvinnor i samkönade relationer, eller män som utsattes för våld på arbetsplatser eller i relationer. Eller varför startades inte en våg av feministiska protester när en kvinna uteslöts ur Kvinnohuset bara för att hon var transsexuell? Under nästan 20 års tid hade hon varit med och skapat denna feministiska oas.
www.petraostergren.com/News.aspx
******************
Inte bara män misshandlar - Petra Östergren
Det är synd att de feministiska debatterna om mäns våld mot kvinnor tagit den vändning de gjort. Men jag är själv medskyldig. Under min tid som självförsvarsintstruktör, på 1980 och 90-talen, pläderade jag för att överge komplexa psykologiska och sociala förklaringsmodeller till för radikalfeministiska - män slog och våldtog eftersom de hade makt över kvinnor, punkt slut.
Men verkligheten visade sig inte vara så enkel. Först kom jag i kontakt med lesbiska som blivit misshandlade, sedan med bögar med samma erfarenheter och till slut män som utsatts av sina kvinnor. Och våldet, terrorn och psykningarna var precis de samma som vad heterosexuella kvinnor utsattes för.
Nu när det finns flera studier visar det sig till och med att omfattningen verkar vara desamma ? mellan 25% till 35% har haft en partner som misshandlat dem. Det här var inte helt lätt att ta till sig ? eller börja prata om offentligt. Något som tidigare varit enkelt blev himla komplicerat.
[...]
Att idag ta upp samkönad partnermisshandel och män som blir misshandlade av sina kvinnor går lättare, men väcker fortfarande en del oroande reaktioner. Det ignoreras eller bortförklaras ??det måste vara den som spelar man som slår? eller ?män som säger att de blir misshandlade ljuger?. Eller så nämns fenomenen i en liten bisats eller parentes som inte ruckar på den övergripande tesen. Män slår kvinnor för att det har makt. Punkt slut.
[...]
Då är det inget annat än feghet och bekvämlighet att gömma sig bakom snygga, förenklade feministiska förklaringsmodeller.
[...]
Problemet är att det som för tjugo år sedan var en isolerad radikalfeministisk tes som framförallt drevs av Roks, nu är en som till och med regeringen driver. Den stora utmaningen är därför att uppvärdera och lyfta fram alla de psykologiska och sociala förklaringsmodellerna, de som jag själv en gång avfärdade. De som kan förklara varför andra än män slår. De som bättre kan förklara varför den som misshandlar säger känna sig maktlös. De som bättre kan hitta sätt för den utsatta att bryta upp på ett känslomässigt och fysiskt säkert sätt.
Och som bättre gör att vänner och anhöriga snabbare fattar misstankar och som gör att den som blir misshandlad blir trodd ? även när förövaren inte är en man eller offret en kvinna.
www.petraostergren.com/News.aspx
Därför att vi tycker att ni kvinnor är lika lättkränkta. Ni gnäller gång på gång över skitsaker som att rosa är en tjejfärg, att vi inte har tillräckligt med hentoaletter, att fina kommunismen blir anklagad för Sovjetunionen och massmord, att ni inte får säga att ni hatar män utan att bli ifrågasatta, att killar tycker ni är snygga för då är man yyyytlig, att män skulle vara privilegierade trots att arbetslösheten är högre bland män än kvinnor, att er vetenskap (genustramset) blir ifrågasatt, att färre kvinnor är chefer än män trots att ni inte gör något åt kvinnor i förorten som blir utsatta för hedersförtryck, att yttrandefrihet existerar även för de som inte håller med er, att ni inte får gå runt på stan i bikini utan att män kollar en extra gång, att porr existerar, att män är kåta, att Zara Larsson inte får säga att hon hatar män i grupp utan att bli ifrågasatt, att vithetsnormen existerar i Sverige där majoriteten är vita, att Sofia B Karlsson inte fick införa sitt genusprogram för AIK fotboll, att inte alla män erkänner sitt ansvar i våldtäktsfrågan, att Trump röstades fram som president, att det skämtas om sexuella perversioner, att folk drar homoskämt, att det inte finns plåster som är mörkare i tonen, att folk ifrågasätter identitetspolitiken, osv.
Nej men vad nu? Generaliserar jag grovt? "Som man ropar i skogen får man svar" - L. Ron Hubbard, Voltaire och Rutherford B. Hayes (de sa detta samtidigt före slaget vid Breitenfeldt 1929 på Wall Street)
Vissa kvinnor är tystare än andra.
Därför vill vänsterkvinnor inte tala om våldtäkterna | steigan.no
steigan.no/2018/07/darfor-vill-vansterkvinnor-inte-tala-om-valdtakterna/
För lite mindre än ett år sedan gjorde jag en granskning i Svenska Dagbladet av hur en radikal genusideologi tar över på våra universitet, hur den styr forskningen, hur forskare som inte underkastar sig den straffas och hur den hotar själva kärnan i vad ett universitet bör vara. Gensvaret var enormt. Nu vill jag fördjupa granskningen i en bok.
Det pågår en tyst revolution på svenska universitet. Den kallas jämställdhetsintegrering. Det låter inte så farligt. För vem är emot jämställdhet mellan könen? Men jämställdhetsintegrering innefattar mycket mer än så. Begreppet jämställdhet används bara som en täckmantel för en mer radikal och djupgående process som i grunden förändrar och förvanskar vad ett universitet ska vara.
Styrprocesser, budgeter, rekrytering, tilldelning av forskningsmedel, kurslitteratur ? alla nivåer av universitetens verksamhet har kommit att präglas av den genusvetenskapliga ideologin. Den meritokratiska ordningen, själva grundstommen i akademin, har åsidosatts.
Försvinnande lite har skrivits om detta. När det har nämnts i riksdagen har det endast varit i positiva ordalag av socialdemokrater som gör reklam för sin egen politik, eller rektorer som tar ställning för genusideologins särställning. Den akademiska friheten är under attack, men nästan inga kritiska röster hörs. Varför är det så?
De som driver på processen är en politisk radikal minoritet, men de har enormt inflytande över kunskapsproduktionen i Sverige. Universiteten själva klarar uppenbarligen inte att erbjuda motstånd mot radikalerna som tar över från insidan. Tvärtom bjuds de att sitta med vid beslutsborden. I dag går forskare som inte anpassar sig miste om forskningsmedel och tjänster, eller tvingas bort på annat sätt. Undervisningen får en ideologisk slagsida, vilket går ut över studenterna. Sökandet efter sanning ska inte tvingas underkasta sig en viss ideologi.
Det är inte bara universiteten som är drabbade. Mina källor inifrån Regeringskansliet, Försvarsmakten och olika myndigheter berättar liknande historier. Jämställdhetsintegreringen och genuscertifieringar breder ut sig även där.
Jag vill granska genusideologin och kartlägga dess inflytande. Vetenskapen måste ta tillbaka makten från ideologin.
Granskningen i Svenska Dagbladet kan läsas här www.svd.se/om/statsfeminismen