Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

Känns rent spontant som att han tar ansvar och inte bara skaffar ett barn "för att" utan ser det som ett stort beslut.

Dessutom är det du som faktiskt väljer bort familjen genom att skaffa ett barn till då valet är mellan ett extra barn eller behålla det som nu är.

Så om jag förstått dig rätt så har du flera barn med din make? Hur hade du kännt om du hade velat haft fler än ett barn och han sa nej och att han hellre lämnar dig?

Jag har alltid haft värderingen att alla barn ska vara lika efterlängtade av båda föräldrarna. Jag föll för min man delvis för hans värderingar. Han vill vara fullt engagerad i barnen, vill att barnen är planerade och efterlängtade och anser att kärnfamiljen är viktig. Jag har också alltid känt starkt för att alla barn förtjänar två delaktiga föräldrar ( dela på föräldraledighet och nätter osv)

Om vi bara hade fått ett barn så hade jag nöjt mig med det. Att få barn har aldrig varit livsviktigt för mig.

Om jag hade försökt övertala min make till ett barn han verkligen inte ville ha så hoppas jag att han hellre hade lämnat mig. Det måste vara fruktansvärt att växa upp med en förälder som inte orkar/inte vill ha en.

Hade du lämnat din man om hans spermakvalitet/hälsa/fertilitet hindrade er att få fler?

Vad får dig att tro att en ny man kommer finnas runt hörnet? Finns det en man bra nog att bli styvpappa och få barn med och väntar? Vill denna man ha en kvinna med barn? Vill denna man ha barn inom kort?

Om du ska hinna vara singel , ge ditt barn tid att anpassa sig och sörja, hinna ha ett tillräckligt långt förhållande för att tryggt skaffa barn så kommer ålderskillnaden bli för stor. Då kommer ditt barn iallafall inte få en syskonrelation till sitt styvsyskon.

Hade min man inte kunnat kroppsligen fått fler barn hade det varit annorlunda. Problemet är ju att jag känner mig extremt oviktig och oälskad av att veta att han resonerar så här. Och när min man och jag dejtade så var vi rörande överens om vad vi önskade oss av familjelivet och framtiden. Det är han som ändrade sig, inte jag.

Tror du inte att han känner sig oviktig? Hur gammalt är ert nuvarande barn? Risken är stor att hen också kommer känna sig oviktig. Att hen och er familj inte duger. Att du hellre byter bort din man och ditt barns halva uppväxt för att kanske få en ny man och nya barn.

Man har rätt att ångra sig! Hur länge ska man tvingas vilja samma saker som när man dejtade? En familj är levande och beslut ska tas utifrån rådande omständigheter. Inte baseras enbart på vad man sa på dejten.

Du är alltså på fullaste allvar redo att lämna din man? Du vill offra att se ditt barns halva uppväxt? Du riskerar att leva själv med ditt barn varannan vecka? Då är det kanske rätt beslut iallafall. Ert äktenskap är inte rätt och ert barn kanske har det bättre ned styvfamiljer och runtflyttningar.

Det som gör extra ont är att vi var på väg att få ett till (planerat) barn, men vi förlorade barnet mitt i graviditeten. Nu står spjälsäng, babysitter och annat som vi köpte till det barnet och samlar damm i källaren.

Ni som hackar på mig och tycker min man tar ett så klokt beslut, har ni ens suttit i en situation som vår?

Jag fattar inte vad ditt problem är?! Hur kan man vara så enkelspårig som du är och enbart se det ur ett perspektiv? Förstår du att du skriver till en människa i extrem kris och sorg?! Som känner sig oälskad och utbytbar. Om du tror att detta är så jävla lätt så har du fel. Men du fattar tydligen fortfarande inte att den största sorgen är att HAN hellre dumpar mig och vår familj än skapar ett till barn, ett levande syskon till vårt barn. Men visst, jag är ju helt jävla dum i huvudet, bara en självisk kossa är jag.

Jag fattar inte vad ditt problem är?! Hur kan man vara så enkelspårig som du är och enbart se det ur ett perspektiv? Förstår du att du skriver till en människa i extrem kris och sorg?! Som känner sig oälskad och utbytbar. Om du tror att detta är så jävla lätt så har du fel. Men du fattar tydligen fortfarande inte att den största sorgen är att HAN hellre dumpar mig och vår familj än skapar ett till barn, ett levande syskon till vårt barn. Men visst, jag är ju helt jävla dum i huvudet, bara en självisk kossa är jag.