Då blev visst beslutet taget då. Jag vill ha ett till barn men inte min make

Ja självklart är det ok att ändra uppfattning. Varför skulle det inte vara det? 

Jag ville inte ha några barn för fem år sen, nu har jag två. Knappast ovanligt eller ett svek. 

Ja det är helt ok.
Du kan inte tvinga någon att fler skaffa barn med dig om han säger att han inte vill.

Att han sedan veknar av tjat eller för att försöka rädda äktenskapet är en inte särksilt moraliskt riktigt. Rätt manipulativt faktiskt när han sagt att han inte vill ha fler barn.

Han har ALLTID rätt att säga nej och ändra sig.

Tänk det omvända där en man säger att han ska bryta upp med kvinnan om hon inte producerar fler barn till honom.

Ni var ju väldigt nära att få ett till barn. Hur hade han klarat det? Om du blev gravid skulle han lämna dig då?

Då tycker jag att det låter som om din man har en sorgereaktion. Han är förmodligen rädd och ärrad av vad som hände. Kanske upplevde han din sorg på något för honom jobbigt sätt och kanske konfronterades han med egna känslor som han inte var bekant med eller överraskade honom på något sätt.

Jag tycker att det verkar väldigt kontraproduktivt att ligga på om den här saken nu. I just ert fall tycker jag och tror att det är mer tid som behövs.

Från vad jag förstår så väntade ni ett andra barn tidigare men ni förlorade det. Kan ju bara vara att han fortfarande är i sorgearbete över det barnet och inte vill ha fler barn just nu,

Alla hanterar sorg olika, till exempel vissa tror att det blir bättre av att skaffa sig en ny hund på en gång efter en hund har gått bort, För andra tar det flera år hinnan dom känner sig redo igen.

Så ge honom lite tid hinnan du tar något stort beslut.

Känns ju konstigt att ni pratat om att skaffa flera barn, om ni sedan inte sparat sakerna från första barnet.

Lider med dig TS! Jag har själv bara fått ett tidigt missfall (V8) och jag kände direkt att jag ville försöka igen medans min man frågade rätt ut om vi inte skulle avvakta lite el tom omvärdera ett syskon. Jag kan knappt föreställa mig för hur det känns för dig att ha gått halva graviditeten och förlora ett planerat barn för att sen få ett nej.

Min kropp var så inställd på att ?rätta till? skadan efter missfallet och bli gravid så fort som möjligt att jag kunde inte tänka på så mkt annat. Det var inte så att mitt liv stannade upp men tankarna fanns där hela tiden.

Vi hade en öppen dialog hela tiden och pratade mkt men vips var jag gravid igen med endast en mens emellan. Det var lite av ett mirakel då vi hade mkt tjänsteresor och annat för oss och hade sex en gång den månaden.

Finns det möjlighet för dig att släppa dessa tankar i period för att få in nytt stoff i livet. Önskan, sveket och saknaden kommer finnas där så klart. Men att tillföra ngt annat tex en hobby eller aktivitet kanske kan skingra tankarna lite. Kanske är diskussionen så het just nu att det är omöjligt för ngn av er att tänka i nya banor?

Jag tycker så synd om dig att du ska behöva känna dig bortvald och sviken. Det är säkert inte hans mening innerst inne. Han önskar nog precis som du att ni var överens.

Många kramar

Jag tror inte att du kommer må bra i er relation om ni fortsätter. Speciellt inte när din man uttrycker sig på ett sådant sätt. Jag tycker tvärtom, att han tvingar dig till ett beslut.

Men ärligt, tror du att er relation går att reparera? Om du har en stark barnlängtan så kommer den inte att försvinna. Risken är att du blir bitter och att det här kommer ligga och gnaga mellan er.

Kan det vara en rädsla från din man att ni skulle förlora barnet igen om ni blev gravida?

Jag förstår verkligen dina känslor TS, men som flera andra redan har skrivit så behöver ni nog ge det hela lite tid. Tid att hantera, tid att gå vidare efter det ni gått igenom. Mitt råd är att tillsammans bestämma en tid som ni låter hela frågan ligga utan press åt något håll. En tid då ni försöker fokusera på att finna varandra och finna tilliten.

Samtidigt, det KAN vara så att i din mans ögon så gör han dig en tjänst genom att ?erbjuda? skilsmässa om du vill ha ett barn till, något som han inte ser sig kunna ?ge? dig. Kanske säger han så av kärlek, medan du känner att han säger så i brist på densamma? Ni behöver absolut prata vidare om detta för att utröna vad det är ni både menar, så att ni pratar samma språk, oavsett vilken väg ni väljer att gå!

Jag har själv varit i situationen där jag vill, men inte han. Hos oss har det aldrig varit någon diskussion om skilsmässa, även om det legat i bakgrunden. I vårt fall har jag sett att jag kan inte tvinga honom till något och att jag då har valet att antingen acceptera fakta och lämna eller försöka nöja mig med det jag har. Min kärlek till min man är så stor, trots min sorg och besvikelse, att jag tvivlar att jag skulle kunna hitta någon som jag kan älska och bli älskad av som jag blir av honom, så jag har valt att försöka acceptera att det inte blir fler barn. Till en blrjan var min sorg enorm och jag grät inombords, dagligen i månader men numera har längtan dämpats i och med att jag allt mer accepterat faktum. Sorgen kommer nog alltid finnas där, men den är lättare att bära